Floda församling består av en smal dalgångsbygd längs Västerdalälven med anslutna sjöar samt stora sjö- och mossrika skogsmarker. Även om stenåldersfynd samt fynd från sen vikingatid finns, bebyggdes Floda först under medeltiden.
Med den kristna tron förändrades landskapet. Skillnaden mellan gammalt och nytt kom med kyrkobyggnaderna. Övergången till kristen tro var en lång process som sträckte sig över generationer. Kristen och hednisk tro existerade bredvid varann och blandades delvis med varann under lång tid.
Som socken framträdde Floda första gången skriftligen i ett av biskpo Egislus daterade brev "apud Ecclesiam Floda anno Domini MCCCXXXII" (vid Floda kyrka år 1332). Självständig socken med sittande präst blev Floda 1614 efter utbrytningen 1612 ur Nås sägenomspunna, medeltida storsocken.
Med stenkyrkan från 1300-talets slut - troligen hade den en föregångare av trä - började en ny tid för Floda församling. Den medeltida dalalagen berättar: "Bönderna förde fram stock och sten och grävde grundval och gjorde kyrka", en kyrka som på grund av sin öppna rumsform brukar kallas för en salkyrka.
Stenkyrkan, som enligt utgrävningar mätte blott 13x7 meter i omfång, byggdes här som på andra håll efter anvisningarna i Andra Moseboken. Den byggdes för att vara en symbol, en mötesplats av alldeles unikt slag. Detta antyder redan texten i den medeltida hälsingelagen, när det helt plötsligt sägs att Salomo var den förste som byggde kyrka. Vad som avses är Jerusalems tempel, som konung Salomo uppförde vid mitten av 900-talet f Kr. Det finns utförligt skildrat om än inte helt klart i 1 Konungaboken. I ett avsnitt säger Herren där följande till Salomo: "Med detta hus som du bygger skall så ske. Om du vandrar enligt mina stadgar och håller alla mina bud så skall jag på dig uppfylla de ord som jag en gång talade till din fader David: Jag skall bo mitt ibland Israels barn och skall icke övergiva mitt folk Israel".
Vad som gällde om Salomos tempel det skulle också gälla om sockenkyrkan. Den är således tänkt som Herrens boning, en mötesplats där han finns mitt ibland sina barn. För Flodaborna vill denna kyrka berätta vad det är att vara en kristen.
.jpg?DoProcessing=&w=550)
Kortfattad byggnadshistorik
Alltsedan 300-talet har kyrkorummen i västerlandet orienterats i öst-västlig rikting. Så ock i Sverige även om kompassnålen som i Flodas fall har en något annan uppfattning. Denna orientering är grundläggande i kyrkorummets symbolik. Öster är i detta symbolspråk riktningen mot Guds evighet och salighet. Redan i skapelseberättelsen möter vi den urgamla tanken att Gud bor i öster. Därifrån, direkt ur Guds famn, kommer solen med ljus, värme och liv till dem som bor i väster, där solen går ner och det blir kallt och mörkt. Kyrkorummen rymmer en bit av himlen och en bit av jorden. Den synliga gränsen är korets östvägg. Där tar evigheten vid.
Kyrkan ligger alltså på gränsen mellan öster och väster, mellan evigheten och tiden. Där går Guds rike och människans rike omlott. Där upphävs tidens och rummets begränsningar. Där råder en helig samexistens, som är oberoende av rummet. Människan möter Gud. Tiden möter evigheten. Vi firar gudstjänst tillsammans med "alla trogna i alla tider och med hela den himmelska härskaran".
Genom porten i väster kommer Guds folk in i kyrkorummets ljus och värme från mörkret och kylan i väster. Därför har den porten också blivit en Kristussymbol. Jesus inte bara manade sina lärljungar att gå in genom den trånga porten (Matt 7:13) utan liknande sig själv vid dörren in till fåren (Joh 10:8) och vägen till Fadern (Joh 14:6). Därför har man av gammalt smyckat kyrkans port i väster som en hyllning till Kristus. Det är "genom Jesus Kristus, vår Herre" som den kristne stiger in i kyrkans gemenskap.
/.../ Vid 1700-talets början räckte den lilla kyrkan inte till då vid gudstjänsterna till och med "alle gångarne är med folck upfylte". Mellan åren 1724 och 1737 utvidgades därför kyrkan under ledningen av leksandsbyggmästaren Anders Larsson Romberg från Roma. Vid ombyggnaden bibehölls endast syd- och västmurarna. Den gamla väggmuren i norr ersattes med två pelare och övriga murar gjordes över en meter högre än i den gamla byggnaden.
Den nya planen blev en tvåskeppig, bred rektangel med sex kryssvalv och med en sakristia bakom koret. Ett karakteristiskt utseende fick kyrkan genom fyra rundfönster, placerade två och två på öst- och västgavlarna. Efter intensiva överläggningar slogs valv av sten. Av allt att döma var Rombergarna, flera var byggmästare, mera villiga än många andra att tillmötesgå böndernas önskningar, som alltid gick ut på att i görligaste mån använda den gamla kyrkan och hellre utvidga än att företaga en nybyggnad.
Under 1700-talets följande årtionden pågick interiörförändringar såsom byggandet av "en wacker läktare bak i kyrkan", ombyggnad 1751 av rundfönstren till rundbågiga fönster, ommålning av läktare och bänkar samt altare och predikstol. Den största förändringen kom 1797, då kyrkan fick sitt nuvarande brytna tak. Samtidigt revs klockstapeln och tornet byggdes "Gudi till ära och Floda Kyrcka till prydnad".
Till största delen blev kyrkan en renodlad 1700-talskyrka, stilmässigt hänförd till nyklassicismen. I början på 1930-talet ägde en omfattande restaurering av kyrkan rum. I stort försökte man då återställa kyrkans ursprungliga karaktär, bland annat återskapades den slutna bänkinredningen.
Åren 1990-95 genomgick kyrkan en omfattande upprustning. Fasaderna omputsades och kyrkorummets väggytor rengjordes. Det svårt rötskadade bjälklaget under det läckande långhustaket ersattes med nytt virke. Tornet fick en ny kopparspira och fönsterblecken byttes ut.
Den arkeologiska murverksundersökningen utfördes 1991 av Dalarnas museum enligt Riksantikvarieämbetets anvisningar och hade till uppgift att dokumentera kyrkans medeltida södra långvägg och sydportal. Ett citat från museets slutrapport är av särskilt intresse: "Med tanke på hur många decennier som större konstruktioner tog i anspråk under medeltiden och de möjliga ekonomiska förseningar som kan ha uppstått är det inte uteslutet att dateringen anger det år kyrkan börjades uppföras". Den datering som åsyftas är årtalet 1221, som enligt Holenius De Dalekarlia från år 1722 fanns inristat på kyrkans västra vägg.
Sune Garmo
Västerås stifts kyrkobeskrivningskommitté
i skriften "Floda kyrka"