Fel, fel fel!
Artikeln publicerades ursprungligen hösten 2016 i Församlingsbladet.
Lära om
Jag ser framför mig Brasse i Fem myror är fler än fyra elefanter när han utbrister ”Fel, fel, fel!”. Jag hör till skaran som länge traderat felaktig kunskap. Många gånger har jag berättat för barn och konfirmander att vapenhuset fått sitt namn av att man en gång i tiden la ifrån sig sina vapen här. Nu har jag fått lära mig att så förmodligen inte är fallet. ”Befängt” och ”förkastat” är ord jag stöter på om den teorin när jag nu söker läsa på om vapenhusens bakgrund.
Kyrkofrid
Jag har alltid känt mig tveksam inför att bönder och andra i Fresta socken skulle burit omkring på musköt eller något annat. Ens på medeltiden. Men ändå. Det låter ju helt rimligt att lämna sina eventuella vapen utanför kyrkorummet. Kyrkofriden var lagstadgad. Ingen fick gripas eller anfallas i en kyrka. Det vet t o m dagens Pokémonjägare. Tror jag. Fast lagen om kyrkofrid rann liksom ut i sanden. På Wikipedia läser jag att Miljöpartiet motionerade om att lagen skulle återupprättas. Det blev inget med det. Men tanken lever. Ibland läser vi om människor på flykt som hålls gömda i en kyrka. Ja, det finns kanske ibland t o m en förväntan på kyrkan i sådana situationer. Det är dock inte mer lagligt för en kyrka än för vem som helst. När så ändå sker handlar det ofta om individuella beslut av enskilda engagerade församlingsmedlemmar eller församlingsansvariga som efter överväganden beslutat ta emot människor i sitt hem eller i kyrkans lokaler. Inga lagliga undantag för kyrkor alltså.
Det vapenhus vi träder in i idag i Fresta kyrka är inte det ursprungliga. Vår kyrka har inte ens alltid haft ett vapenhus. Omkring är 1460 byggde man ett vapenhus. På södra väggen, i kyrkans västligaste del. Det får vara med i drygt 300 år men rivs sedan i samband med ”den stora restaureringen” 1776. Man murar igen den ursprungliga ingången i södra muren (väggen) och en ny ingång ordnas i tornet.
Hall, foajé, kafé
Idag fungerar vapenhus ofta som en hall, foaje eller t o m som enkelt kafé. Lite olika beroende på hur stort det är och vilka behov och möjligheter man har i den lokala församlingen. Vapenhuset i vår kyrka håller öppet på dagtid i veckorna. Här finns möjlighet att tända ljus och ha en egen liten andaktstund vid ljusbäraren. Här finns också bokbord och det vi kallar ”Barnens upplevelsebord”.
Omtvistat
Man tror att ordets ursprung kommer från medeltidstyskans ord ”Waffenhaus” eller ”Wappenhaus” som betyder vapenförråd. Men trots det verkar det alltså vara omtvistat ifall det haft något med vapen att göra. Vakenhus är ett ord som använts parallellt och kan ledas till vaka eller vakta. Ett vakthus i ofredstid eller hot därom kanske?
Jag hoppas att namnet vapenhus ska leva kvar, även om namnet i förstone låter obegripligt. Kanske finns det ett bättre ord, men den gamla (felaktiga) innebörden har fortfarande en poäng, ett värde. Tanken om att lägga ner stridsyxan, lämna sina mellanmänskliga strider och oförsonligheter utanför det rum där vi strax ska fira gudstjänst, där vi om ett ögonblick ska manifestera gemenskap och tillsammanshörande, den tanken är bra. Och så har nog förhusen/vapenhusen alltid fungerat. I medeltida vapenhus med kalkmålningar är motiven ofta bilder som uppfordrande manar till eftertanke inför steget in i kyrkan. I Fresta kyrka sitter en tavla över dörren med texten:
Vem du än är som inträder i detta tempel glöm inte att det är Guds hus.
Lämna det icke utan en bön för dig själv och för dem som här förkunna och höra Guds ord.
Omvändelse
Det är nästan omöjligt att i någon endaste kyrka ta klivet över tröskeln mellan vapenhus och själva kyrkorummet utan att faktiskt dra lite efter andan. Ett andetag. Ett uppstannande. En mikroförberedelse. En bön om omvändelse. Det är vad rummet vill göra med oss.
(I Fresta kyrka finns ett bönematerial; En vandring i kyrkorummet med Heliga Birgittas böner. Den första bönen tar plats på tröskeln mellan vapenhus och kyrkorum.)
Text: Mimmi Kilander