Mer än en transportsträcka
Många har gått fram längs kyrkgången. Burna till dopet, i konfirmandprocession
eller intill en älskad att dela livet med.
Vi står på tröskeln och har nyss hämtat andan lite. Så där som många av oss gör när vi går in i en kyrka. Tar in kyrkorummet, andäktigt.
I medeltida kyrkor var dopfunten oftast placerad vid ingången för att påminna om att det är genom dopet man träder in i kyrkan. Under 1600- till 1800-talen flyttades dopfuntarna fram i kyrkan. Hur det varit med detta i just vår kyrka är okänt, men kanske troligt ändå att samma utveckling ägt rum här.
Kyrkgången är mer än en korridor där vi ska välja bänk att sitta i. Mer än bara en
transportsträcka framåt. Väldigt lite i en medeltidskyrka är formgivet och placerat
bara av en slump. Gången längs kyrkans långhus är bilden för vår livsvandring. Vår individuella, men också Gudsfolkets vandring mot paradiset.
Den vandringen illustreras när vi går procession. Det kan vara kören eller konfirmanderna, eller andra som medverkar och representerar folket. Allra först processionskorset – för det ska ju vara Kristus som går först förstås. Han är kyrkokroppens huvud. Sist går prästen med ett särskilt uppdrag - att se till att alla kommer med, ett herdeuppdrag. En kyrkoherde har det till och med i sin titel.
Lät det om dina skor när du gick längs gången?
Eller har du kanske gummisulor? Sedan omkring 1934 klapprar klackarna
i Fresta kyrka. Då la man in plattor av kalksten som golvbeklädnad i långhuset och framme i koret.
Tidig ståplats
Den fasta inredningen i vår kyrka är från 1700-talet. Bänken du slinker in i är yngre,
från 1930-talet, ”utförd i hög kvalitet” och med återanvända delar av 1700-talets
bänkinredning. Vad som fanns av bänkinredning i Fresta för 1700-talet har jag inte
lyckats luska ut. Men förmodligen fanns där bänkar sedan 1500-talet. Tidigare än
så fick större delen av församlingen stå under gudstjänsterna i kyrkorna i Sverige.
Kvinnorna på den norra sidan i långhuset, männen på den södra. Men under 1500-talets reformation blev predikan allt viktigare vilket gjorde gudstjänsterna längre och då behövdes sittplatser.
Tag plats
Vilken plats väljer du i en kyrka? Invid väggen? Längre bak under läktaren, eller kanske någon av de främre bänkarna? Vi har olika behov, den ena vill se, en annan
inte synas. Kanske bär vi också, när vi ska välja plats, på tankar om att ”inte ska
väl jag”, ”vad ska andra tänka” och så hamnar vi lite långt bak i bänkraderna. Eftersom gudstjänst är en tillsammanspryl gillar jag när vi rent fysiskt samlar ihop oss lite. Kom närmare!
Text och foto: Mimmi Kilander