Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Framtiden bor hos oss

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Att stå upp för människovärdet när gränserna förskjuts

Inlägg på FBHO-bloggen: 6 okt 2017. Fredagen 25/8 2017 blev flera papperslösa barnfamiljer bortförda av polis från Svenska kyrkans läger i Malmö. Linus Hermansson, diakon i Malmö pastorat, var en av dem som jobbade på lägret.

Det var en helt vanlig sensommarkväll. Vi samlade ihop några av de traumatiserade familjer som vi möter inom diakonin, packade in kubbspel, stor-plockepinn och fotbollar för att ge oss av på ett läger som många sett fram emot. Vi stod in i det sista och förberedde maten och körde till slut iväg i våra tre minibussar.

Vad vi inte visste var att gränspolisen redan då skuggade oss i en civil bil. Jag var kartläsare, eftersom jag just tagit körkort och inte ville ha ansvaret för en buss. Det gick lite sådär, men en av papporna hjälpte mig och till slut närmade vi oss vandrarhemmet vid Söderåsens nationalpark. Tyvärr missade jag vandrarhemmet, som låg precis vid vägen, och vi fick köra rätt långt innan vi hittade en skogsväg att vända på. När vi kör in för att vända möter vi en ljusgrå Saab. Men tänker inte så mycket på det.

Vi kommer fram, får nycklar av vandrarhemsvärden och ger till familjerna som packar in i sina rum. Någon börjar lägga pussel, flera av barnen leker på gräsmattan mellan stugorna. Jag sätter fram sjukvårdsväskan på ett synligt ställe där alla kan se den. Vi i personalen, tre diakoner från olika kyrkor och en församlingspedagog, börjar ordna mat eftersom klockan är mycket och alla är hungriga. Vi skalar de sista rotsakerna, skär i bitar och sätter in i ugnen. Några av föräldrarna hjälper oss att sätta samman bord och stolar till ett långbord, och dukar. Församlingspedagogen går ut och sätter igång grillen. Barnen springer runt.

Plötsligt kommer ett antal män smygande ut ur skogen bakom pedagogen. De är klädda som vandrare och ställer sig så de ringar in hela vandrarhemmet. Sedan drar de på sig västar, det står POLIS på. De frågar pedagogen om hen talar svenska. Sedan uppmanar de alla barn och vuxna att gå mot huvudbyggnaden.

Samtidigt kommer två män fram mot köksdörren där vi står och lagar mat och säger att de kommer från polisen och vill komma in. Jag får fullständig panik. Min kollega har sinnesnärvaro att be dem om husransakningsorder, vilket vi fått besked om från stiftets jurister att vi kan begära, men polisbefälet säger att de inte behöver det. Samtidigt säger han på radion att vi inte låter dem komma in och då går andra poliser in i huset bakvägen.

Efter en stund säger polisen att de ”bara ska göra en inre utlänningskontroll”. Sammanlagt är det ett trettiotal poliser. De söker genom stugorna och rummen och röjer samtidigt snabbt undan vårt dukade middagsbord och upprättar en kontrollstation där. Ytterligare tre förberedda centraler upprättar de på bänkarna utanför vandrarhemmet. De har poliser som talar deltagarnas språk. De gör registerkontroll och de som saknar papper blir förhörda. Polisen försöker få fram uppgifter om de familjemedlemmar som inte deltar på lägret. Vi känner igen den ljusgrå Saaben och en av poliserna.

Familjerna är väldigt rädda och ledsna, men alla försöker behålla lugnet för barnens skull. De minsta barnen i fyra-årsåldern förstår inte riktigt vad som händer, men de äldre barnen är skräckslagna. Jag gör så gott jag kan för att lugna en elvaårig kille som varit aktiv i vår församling under flera år. Jag och mina kollegor går runt för att stödja familjerna, men är samtidigt själva i chock och får kämpa för att förmedla någon form av trygghet inför barnen. Vid något tillfälle börjar jag skaka och få svårt att andas, men en kollega får mig att bli lugn igen. En av poliserna spelar lite fotboll med de minsta killarna. Samtidigt har han ett märkligt rör på ryggen som flera av deltagarna är övertygande om är något slags vapen. Varken barn eller vuxna får själva gå och hämta varmare kläder när det blir kallt eller gå på toaletten utan att någon polis är med hela tiden.

Vi försöker desperat nå fram till våra chefer och andra kontakter men mobiltäckningen är nästan obefintlig. Till slut lyckas vi nå en kollega som kan kontakta andra vidare. Jag filmar också en stor del av förloppet. Polisen får inte heller sina stationer att fungera helt eftersom deras telefoner också saknar täckning. Efter närmare två timmar kör polisen fram svarta polisbussar och öppnar dörrarna. Det dröjer ändå en stund. Vi hinner krama om familjerna en sista gång. Sedan visiterar polisen några av papporna, och kör iväg familjerna till Rättscentrum i Malmö för att fortsätta arbetet där.

Vi har haft olika familjer, i olika utsatta situationer, med på våra utflykter men just den här gången är nästan alla papperslösa. Chocken är samtidigt lika stor för den familj som inte blir gripna eftersom de själva har trauman bakom sig och känner flera av de andra familjerna. Pappan sitter på marken och är inte kontaktbar. Efter en stund får jag honom att resa sig och leder honom in i huvudbyggnaden för att få i sig varm dryck. Inom mig och mina kollegor är det kaos. Chocken och rädslan. Känslan av att vara ansvarig som ledare. Och frågan hur är det möjligt att detta kan ske i Sverige?

Någon orkar i alla fall köra hem, men vi lämnar två av bussarna utanför vandrarhemmet. I Malmö möts vi av vår kyrkoherde, som möter upp oss sent på fredagkvällen och stämmer av hur vi mår. Efteråt fortsätter vi prata om vad vi behöver göra nästa dag, och vilka vi ska kontakta, samtidigt är vi fortfarande i chockfas och jag gråter krampaktigt på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare.

Framåt tvåtiden är jag hemma och försöker lägga mig. Men jag kan inte sova på hela natten. Jag ligger och vrider på mig och fryser. Hela tiden maler tankarna kring det som hänt. Jag spelar upp händelser under kvällen för min inre syn, framförallt när polisen kommer fram till dörren. Chocken. Om igen och igen och igen. Först när mina egna barn gått upp på morgonen lyckas jag slumra till en halvtimme.

Klockan nio på lördagen är jag tillbaka på jobbet. Vi försöker spåra familjerna och bestämma hur vi går vidare. Vi får stor hjälp av stadsmissionens jurister som lovar hjälpa till med familjerna. Per Kristiansson bestämmer att han ska avbryta sin cykelsemester och komma hem för att hjälpa oss att ta hand om media. Vi bestämmer att inte tala om vem som jobbat på lägret och vilka kyrkor det handlar om för att skydda familjerna.

Mina tre kollegor kör upp till Migrationsverkets förvar i Åstorp utanför Helsingborg. Jag försöker ta reda på vart en av papporna tagit vägen. Ingen vet något och familjen är mycket orolig. Kanske sitter han i arresten? Till slut cyklar jag till Rättscentrum i Malmö i min diakonskjorta, som jag sällan använder. Men polisen i receptionen berättar ingenting och vill inte ta emot det brev jag har till pappan. Möjligen är han på väg till förvaret, tror juristen som min kollega ringer.

Per Kristiansson kommer med tåget och vi träffas på Kyrkans hus tillsammans med pastoratets pressansvariga. Vi skickar ut ett pressmeddelande. Jag åker tillbaka till Rättscentrum och träffar en polis som lovar att försöka få fram brevet ifall personen finns hos dem. En timme senare kommer pappan till förvaret och kan ringa sin fru. När jag är klar hos polisen vet jag inte vart jag ska ta vägen. Är nästan förvirrad, går och cyklar, går igen, men vet inte riktigt vart, till slut kommer jag hem till några vänner eftersom jag inte vill bryta ihop hemma hos mina barn. De vet ju trots allt att jag jobbar denna helg. Jag slumrar lite på soffan hemma hos mina vänner och de stoppar i mig mat, fast jag helt saknar aptit.

Vid nio på kvällen samlas vi som jobbade på lägret igen och har debriefing och stämmer av läget med familjerna igen. Några av mina kollegor mår riktigt dåligt. Vår arbetsledare säger att vi måste försöka vila och vara lediga på söndagen. Det blir lättare för några av oss än andra eftersom vi fortfarande känner oss ansvariga för familjerna som greps och försöker hålla kontakten med familjerna även på söndagen. Händelserna får stor uppmärksamhet i media.

I början av veckan träffar vi juristerna på stadsmissionen igen och de tar över ansvaret för det juridiska stödet till familjerna. Sedan fortsätter vi jobba intensivt med familjerna så gott vi kan. En familj blir snabbt utvisad. Kan vi göra något mer? Vi får debriefing på själavårdscentrum. Arbetet återgår mer till vardag, eller gör det verkligen det?

Många frågor fortsätter att mala runt. Hur kunde gränspolisen veta att vi skulle ha läger och att papperslösa skulle vara där? Hur visste de vilka språk det rörde? De hade planerat aktionen väl, hade de lyckats ta reda på vart vi skulle? Det visste ju nästan ingen. Har de annars följt efter oss med en karavan med polisbilar, bussar, hundpatruller från Malmö? Polisen har sagt att de fick ett anonymt tips. Stämmer det, eller är det ett sätt att dölja att de spanat på pastoratet en längre tid och valde det här tillfället? Vi kommer aldrig veta eftersom det inte kommer att bli någon rättegång där polisen måste redovisa hur de agerat. Om någon tipsat, vilka har egentligen vetat? Detaljnivå, som att det fanns papperslösa familjer med på lägret, är det väldigt få personer som vetat och ingen vi inte litar helt på. Men vem kan vi lita på nu? Har, som någon sakkunnig spekulerade, högerextrema kartlagt oss och sedan tipsat polisen precis innan kyrkovalet, eller varför kommer det just nu?

Och rent konkret kring aktionen. Ska vi tillåta att myndigheterna ger sig på civilsamhället och kyrkan så här? Chefen för gränspolisen i Skåne säger i TV efteråt att det inte finns några fredade zoner. Alltså inte ens psykosociala insatser för barn som far illa. Vi har sett bland barn och vuxna på flykt att behovet av att få vila och bygga upp tillit till samhället är enormt. Våra insatser har precis som många andras bidragit till läkande för familjerna och möjligheter för vuxna och barn att relatera till varandra på ett positivt sätt. Vi är övertygade om att civilsamhället, kyrkornas och vårdens insatser faktiskt förhindrat att barn hamnar i svåra psykiska tillstånd som uppgivenhetssyndrom, det som tidigare kallades apatiska barn. Våra insatser har mött stora behov utöver det barn- och ungdomspsykiatrin kan erbjuda.

Man valde att gå in i ett läger med beväpnade civilklädda poliser, just på en plats där familjerna kände sig trygga. Kommer barnen kunna bygga upp tillit till samhället och vuxna igen? Kommer föräldrarna att kunna göra det? Var poliserna på allvar beredda att jaga familjerna genom nationalparken med hundar om någon försökt fly?

Jag har i mitt arbete som diakon haft många goda kontakter med polisen, och känner engagerade poliser inte minst när det gäller barn- och ungdomsfrågor. Det förstärker min chock över bristen på proportionalitet och hänsynstagande till de mest utsatta barnen i gränspolisens agerande i Skåne. Och hur kan regeringen och polisen prioritera att spana på civilsamhället och utsatta barnfamiljer när anmälningar om våldtäkter, narkotikahandel och våld mot barn läggs på hög?

Människovärde och humanism var begrepp som var väldigt urvattnade för mig för bara två år sedan. Nu har de en brännande aktualitet. Jag vill dela min berättelse som hjälp och stöd för alla er som också står upp för människans okränkbara värde – oberoende av juridisk status. Tack för allt det stöd vi fått och låt oss fortsätta att be och kämpa för Guds rike.

Linus Hermansson, diakon, Malmö pastorat

Anmärkning från bloggens redaktör: FBHO vill på inget sätt kritisera poliser som personer. I stället vill vi passa på att vittna om kyrkans goda samarbete med polisen där vi tillsammans verkat och verkar för att göra våra lokalsamhällen till trygga rum för människorna som lever där. Däremot vill vi lyfta frågan om denna typ av tillslag mot platser som upplevs som fredade verkligen är det vi vill att våra myndigheter ska ägna sig åt. Kyrkan har många gånger stått upp mot den flyktingpolitik som förs idag i Sverige. Diakonen Linus Hermanssons blogginlägg är ett högst personligt vittnesmål om hur det kan se ut ”inifrån” denna verklighet. Tillslaget mot kyrkans läger kändes särskilt stötande för många eftersom kyrkan associeras med en trygg, fredad plats – i synnerhet om barn är inblandade.