Vad betyder det att vara en luthersk kyrka? Frågan kan tyckas enkel, men svaren blir väldigt olika beroende på vem man frågar. I boken Lutheran Tradition as Heritage and Tool, - som är resultatet av en studie utförd vid forskningsenheten - diskuterar jag det lutherska arvet och vad det betyder.
Frågan tar sin utgångspunkt i den svenska situationen, men studien handlar inte - som man skulle kunna tro - främst om Sverige och Svenska kyrkan utan om fem andra lutherska kyrkor i olika världsdelar.
- Hur ser deras situation ut?
- Hur besvarar de frågan om vad det betyder att vara en luthersk kyrka?
- Kan deras svar berika den svenska diskussionen?
Materialet består av intervjuer med kyrkoledningarna i ILCO - Costa Rica, IECLB - Brasilien, ELCI - Island, FLM - Madagaskar och HKBP - Indonesien, samt av paper skrivna av forskare i respektive land.
Det blir tydligt i materialet att när man på konkreta frågor ska beskriva det lutherska, i respektive kyrka, görs det i relativt tveksamma och sökande ordalag. Betydligt tydligare är man när det gäller att beskriva de olika dilemman de ständigt måste hantera på relevanta och ansvariga sätt. Låt mig bara kort ge ett exempel.
Den lutherska kyrkan i Brasilien, IECLB - som har sin bakgrund i den tyska emigrationen under 1800-talet - ser idag hur kopplingen till det tyska blir allt mindre viktig för kyrkans medlemmar. Idag är de integrerade i det brasilianska samhället och en tyskspråkig kyrka är inte längre behövd på samma sätt som tidigare.
Hur gör man då när det som håller samman kyrkan, nämligen kopplingen till Tyskland, inte längre finns där? Jo, om det tidigare var det tyska som gjorde kyrkan relevant för dess medlemmar så är det nu att man lyckas vara kontextuell på ett konkret sätt och därmed svara upp mot människors behov och önskningar.
Kanske kan man säga att om Luthers fråga var, var finner jag en nådig Gud? är dessa kyrkors fråga, hur är vi relevanta för människor?
Det innebär också att kyrkan får väldigt olika uttrycksformer beroende på i vilken miljö kyrkan befinner sig. I stort kan man säga att IECLB idag drar åt tre håll samtidigt:
- det lutherskt tyska
- det pentecostala
- och det befrielseteologiska
Själva kyrkan blir vad man kanske bäst kan beskriva som en ram inom vilken olika uttrycksformer finns.
Kyrkorna i studien står alla - precis som IECLB - inför olika typer av utmaningar och för alla fem är det av största vikt att på bästa sätt söka vara relevanta för människor. Kanske kan man säga att om Luthers fråga var, var finner jag en nådig Gud? är dessa kyrkors fråga, hur är vi relevanta för människor? Och för att klara detta på bästa sätt är de föränderliga. De står helt enkelt i en tradition av semper reformanda.
Men - och det är ett viktigt men - jag menar också att vid en närmare analys av materialet blir det tydligt att alla kyrkorna inte bara står i en tradition av semper reformanda utan också på ett mer oartikulerat sätt bygger sitt sätt att vara föränderliga på vissa av de byggstenar som ofta nämns när man söker beskriva luthersk teologi, till exempel
- det allmänna prästadömet,
- tvåregementsläran,
- kallelsetanken och
- rättfärdiggörelseläran.
Som en outtalad - och kanske också oreflekterad och oproblematiserad - grund i kyrkornas strävan att vara relevanta ligger helt enkelt den lutherska dogmatikens byggstenar.
Kyrkorna förstår och tolkar vad det innebär att vara relevanta i en viss situation genom att använda ett outtalat raster av luthersk teologi. På så sätt är de inte bara lutherska genom att vara kyrkor som står i en tradition av semper reformanda, de är också lutherska genom att använda den lutherska dogmatiken för att förstå hur de kan reformeras för att upplevas som relevanta.
Man skulle kunna säga att man är lutheraner såväl i en semper reformanda mening som i en dogmatisk mening, men att man mer lever det lutherska än man reflekterar över det.
Detta, menar jag, leder fram till en befogad reflektion men också till utmaningar.
- Vad är det som gör att det ofta tycks bli ett svåröverkomligt glapp mellan teori och praktik, mellan teologi och den kyrkliga praxisen?
- Om tanken och förhoppningen är att teologin ska användas för att reflektera kring den kyrkliga verkligheten och vice versa, för att såväl teologi som praxis ska kunna utvecklas i en klok riktning, varför blir vi då så ofta reflekterande eller praktiker och inte reflekterande praktiker?
Hur kan vi använda vårt lutherska arv på ett mer kreativt, konstruktivt och kritiskt sätt? Här finns utrymme för vidare forskning och ständiga ömsesidiga samtal mellan kyrkor, men också funderingar kring hur våra kyrkliga utbildningar ska se ut för att ge adekvata redskap för kyrkoarbetare att på ett artikulerat och medvetet sätt kunna reflektera teologiskt över den verklighet i vilken de befinner sig.