Förlösa-Kläckeberga församling sträcker sig över Lindsdal, landsbygden i västerut och Kalmars nordligaste delar. I församlingen finns två kyrkor och ett kapell: Förlösa kyrka, Kläckeberga kyrka och Simon Garvares kapell som är en del av Garvaregården.
.jpg?DoProcessing=&w=550)
Mer information:
Siv Blomqvist-Linér skriver om Förlösa kyrka
Siv Blomqvist-Linér skriver om Kläckeberga kyrka
Kjell Hammar skriver om Kläckeberga kyrka
År 1950 fanns det ca 30.000 personer i Kalmar. 1970 var folkmängden nära 50.000 personer. Kalmar växte snabbt. Behovet av bostäder var stort. I den vevan började man därför bygga bostäder som en del i det nationella miljonprogrammet. I Lindsdal byggdes det villor, medan det på andra håll blev lägenheter.
Villorna blev många. Snart var Lindsdal en mycket stor förort till Kalmar. En s.k. ”sovstad” som var starkt avhängig av Kalmar. Men där det egentligen inte fanns något eget liv. Men det skulle snart komma att ändra sig!
Föreningar startade. Skolor byggdes. Lindsdal klarade sig mer och mer på egen hand. Tillslut hade Lindsdal blivit Sveriges största sovstad. Men långtifrån någon sovande stadsdel. Här växte det och livet blommade mot slutet av sjuttiotalet.
Från Kyrkans håll såg man detta. Och eftersom de kyrkliga företrädarna låg i framkant så insåg man att någonting måste göras. Men vad? Visst fanns både Förlösa och Kläckeberga kyrkor på rätt nära avstånd. Men avståndet var ändå stort – både geografiskt, men framförallt tankemässigt. Lindsdal var mer stad än landsbygd.
Kyrkoherde på sjuttiotalet var Bengt-Olof Roos. Vid hans sida fanns prästen Åke Talltorp. De, tillsammans med övriga aktiva i församlingen, började fundera över hur det kyrkliga livet i Lindsdal skulle se ut. Kyrkorådet såg behovet av verksamhet. Det gjorde naturligtvis även den gudstjänstfirande församlingen. Men dessa såg också behovet av en Kyrka. Ett centrum för församlingens gudstjänstliv.
Efter att ha funderat en hel del på var man som kyrka skulle hålla till så kläckte någon den briljanta idén att det gamla, halvt förfallna, garveriet skulle kunna fungera. Tanken var så pass bra att man började undersöka saken närmare. Husgrunden fanns redan, vilket kunde göra det billigare att bygga. Garveriet var hyfsat centralt beläget, men ändå lite vid sidan av. Dessutom drog man sig till minnes att en garvare omnämndes någonstans i Bibeln. Och i Apg 9:43 så står det om hur Petrus övernattar i Joppe hos en garvare vid namn Simon. Därför fick kapellet namnet Simon Garvares kapell. Så klart att det skulle finnas ett kapell där dagens lärjungar kunde övernatta (bildligt, men ibland också bokstavligt. Som sagt: Lindsdal var ju en sovstad. Kapellet invigdes sedermera av biskop Sven Lindegård den 15 oktober 1978, på Tacksägelsedagen.
Det fanns många drömmar och förhoppningar om hur man ville att det kyrkliga livet skulle bli. Men redan några månader senare, i december samma år, så skriver kh Roos i församlingsbladet ”Kyrknytt” att församlingslivet blivit mer omfattande än man vågat hoppas. Från start så fanns det två rum i Garvaregården. Dels kapellet, som då var vänt så att altaret stod vid den nordöstra kortsidan, samt den lokal som låg tvärs över kyrktorget (Elia-salen). Men detta var nästan direkt för litet.
Det jäste och bubblade i många grytor och karotter. Redan med en gång började man fira gudstjänst varje söndag. Till en början på eftermiddagen. Dessutom firade man veckomässa på onsdagskvällarna och morgonbön på torsdagsmorgnarna. En ungdomsgrupp bildades också. Den fick namnet ”Kuggen”. En syförening startade också, ”Lindsdals syförening”. Olika aktiviteter drogs igång, både på dagtid och kvällstid.
Eftersom man redan från början var för trångbodda så insåg man snart att man tagit i i underkant och låtit ”snålheten bedra visheten”, som Bengt-Olof uttryckte saken. Så redan fem år senare, 1983, invigdes de nya lokalerna för barn- och ungdomsarbetet. Och Guds Ande fortsatte att blåsa. För istället för att efter nybyggnationen ha tillräckligt många rum, så blev det bara än mer liv och rörelse i det som fanns. Gudstjänsterna blev fler. Grupperna likaså.
Församlingens första babyrytmikgrupp satte igång 1994. Det var en tidig satsning, även med nationella mått mätt. Den blev snabbt så populär arr det gjordes reportage om den i TV. Föräldrar vallfärdade till den med sina småttingar, från hela Kalmar med omnejd.
Tiden gick. Både gudstjänsterna och verksamheterna blev ännu fler. Och man började inse att det kyrkliga livet växte i Lindsdal medan de båda församlingarna Förlösa och Kläckeberga blivit omsprungna. Det är såklart en svår fråga hur man skulle göra nu. Lindsdal var, som tidigare nämnts, ett utpräglat förortssamhälle. Förlösa och Kläckeberga var mera landsbygd. Många av de som vuxit upp och levt sina liv på platsen kände stor känslomässig närhet till landsbygden och till arvet. De nyinflyttade hade en annan tillhörighet till det nya, rörliga och urbana. Men mer och mer insåg alla att de gamla strukturerna måste få begravas för att nya ska kunna få möjlighet att växa. Det hela ledde till att församlingarna Förlösa och Kläckeberga slogs ihop till en 1998.
2003 byggdes det igen. Ett förfärligt byggande! Men så fort som ett nytt rum dyker upp så fylls det med en gång. Behovet har styrt byggandet och inte tvärt om. Det som blev klart var den innergång som förenar huvudbyggnaden med expeditionen. Där bl.a. det som kallas glasrummet finns. Men inte heller detta bygge var tillräckligt…
Hela tiden så har det funnits ett söndagligt gudstjänstliv i kapellet. Men eftersom Förlösa och Kläckeberga kyrkor av tradition varit så starka så har ändå Garvaregårdens gudstjänstliv fått luta sig mot dessa båda kyrkor. Som ett slags komplement. Eftersom det var i Lindsdal som i princip allt liv fanns så såg man nu ett behov av att mer befästa Garvaregården som församlingens centrala mittpunkt. Den viktigaste länken i den kedjan var att fokusera på Garvaregprdens huvudgudstjänst. Det nav, kring vilket allt övrigt församlingsliv kretsar. Därför utarbetades en gudstjänstordning som blev församlingens centrala. En gudstjänst som firades vid samma tid varje söndag och som såg likadan ut varje gång. Den fick namnet ”Garvaregårdens Familjemässa”. Det var söndagsskola varje gång och hela mässan var tänkt utifrån hela församlingen.
2014 var det återigen dags för nybygge. Då rensades Garvaregården ut totalt och bara ytterväggarna blev kvar. Därefter ändrades allt innanför väggarna. Även kapellet byggdes om och riktades så som det är idag. Det skedde för att ytterligare styrka känslan av gemenskap. Så även om man inte alltid hade en överfylld kyrka (även om det var så rätt ofta!), så skulle det inte kännas ensligt, vilket det lätt kan göra i en buss-kyrka. Men med tanke på att antalet gudstjänstfirare snarare blev fler än färre, så fanns gemenskapskänslan där ändå. Fr.a. har de mindre gudstjänsterna, t.ex. onsdagens veckomässa och torsdagens morgonbön, vuxit i deltagande. Söndagen 21 september invigdes det nyrenoverade kapellet.
Eftersom allt nu var så fräscht och funktionellt så vore det synd och skam att inte göra någonting av det. Sagt och gjort. Man såg ett tydligt behovet i församlingen. Många stressade föräldrar. Många barn men ingen riktig mötesplats. Och två dagar efter Garvaregårdens invigning, den 23 september, drogs det första ”Messy Church” igång. Och som vanligt så levererade Garvaregården med bravur. Och fortfarande vallfärdar barnfamiljer hit ca. en tisdagskväll varje månad för att pyssla på olika sätt, fira gudstjänst och äta kvällsmat tillsammans. Att det fungerar så bra beror på delvis alla frivilliga krafter men också på att många av de anställda medarbetarna är involverade på olika sätt.
Mycket kan sägas om Garvaregården och allt som händer här. Och allt som har hänt. Många människor har passerat revy. De enda som är nämnda här är de två prästerna som lade grunden: Bengt-Olof Roos och Åke Talltorp. Eftersom ingen får glömmas av de många som varit en del av Kristi kyrka i Lindsdal nämns ingen. För alla är Lika viktiga och värdefulla. Både frivilliga och anstälda medarbetare.