Det var ärkebiskop Nathan Söderblom som bjöd in 600 ortodoxa och protestantiska kyrkoledare från 37 länder som samlades för att ge uttryck för sin önskan om fred och kristen gemenskap.
Lång förberedelse
För att mötet skulle komma till stånd låg en lång tid av förberedelse. Söderblom hade redan 1914 skickat ut ett brev med vädjan om fred till kyrkor och makthavare i Europa.
När freden äntligen kom 1918 tog han direkt initiativet för att få till ett stort möte med alla kristna ledare.
Då det saknades både organisation och pengar fick Söderblom själv hålla i det mesta, allt från att samla in pengar till att sköta all korrespondens och planera resor och övernattningar.
Freden i centrum
Freden stod i centrum då det fanns djupa sår att läka då kristna stridit mot varandra på båda sidor. Även en lång rad andra ämnen behandlades under mötet. Under nio dagar hölls 115 föredrag förutom gudstjänster och diskussioner.
Mötet kom att bli en milstolpe i den ekumeniska rörelsen och visionen var att främja denna enhet genom praktisk kristendom.
I avslutningspredikan i Uppsala domkyrka sa Söderblom: ”Två vore där. Johannes och Paulus. Den tredje, Petrus dröjde ännu” Detta syftade på att romersk katolska kyrkan inte var representerat på mötet.
Men tiderna har förändrats och idag är både katolska kyrkan och pingstkyrkan med i Sveriges kristna råd.
När påven Johannes Paulus II besökte Uppsala 1989 utropade dåvarande ärkebiskop Bertil Werkström ”Nu har Petrus kommit”
Sveriges kristna råd
Stockholmsmötet fick stor betydelse för ekumeniken och 1948 bildades Kyrkornas världsråd. I Sverige ledde mötet fram till att den Svenska Ekumeniska Nämnden, SEN, bildades 1933 som senare blev Sveriges kristna råd år 1992