Nathan Söderblom
Föddes den 15 januari 1866 i Hälsingland och dog 12 juli 1931 i Uppsala. Ärkebiskop 1914-1931.
Han växte upp i en prästgård och präglades tidigt av sin fars religiositet som var präglad både av Rosenius och väckelserörelsen.
Nathan tog studentexamen i Hudiksvall och filosofie kandidatexamen vid Uppsala universitet. 1892 tog han teologie kandidatexamen och prästvigdes av Gottfrid Billing. Sin första prästtjänst hade han vid Uppsala hospital vilket gjorde att han hade möjlighet att studera vidare i teologi. Han var även ordförande i Uppsala studentkår och aktiv i Orphei Drängar.
Nathan gifte sig 1894 med Anna Söderblom f Forsell och tillsammans fick paret 12 barn.
Söderblom hade ett stort intresse inom religionsvetenskapen och andra religioner. Han var också inriktad på mission och praktisk teologi. Han var övertygad om att Gud fortfarande uppenbarar sin vilja genom enskilda personer och inte som den vanliga uppfattningen i den protestantiska kyrkan gjorde gällande, att Guds uppenbarelse en gång föra alla var avslutad genom Jesus Kristus och alltså helt färgigberättad i bibeln. Han hävdade istället att kristendomen måste nytolkas för att kunna leva vidare i det svenska samhället. Det såg han som sin uppgift och för det hade han många motståndare både inom kyrkan och frikyrkan.
Pastor i Paris
År 1894 åkte paret till Paris där han fick en tjänst som pastor för den svenska kolonin dit många svenska konstnärer hörde, både kända och okända. Här hade hans företrädare byggt kapell men Söderblom ville bygga församling. De sociala behoven var större än de andliga varför paret Söderblom försökte hjälpa så många som möjligt. De som var arbetslösa, hade supit upp sina pengar och behövde hjälp med kläder, mat och sjukvård sökte upp honom. Tro och gärning måste gå hand i hand hur skulle han annars vinna människors förtroende. En balettdansös sökte upp honom och behövde en ny paljettkjol, och det var han som skulle finna på råd. Några anslag för detta arbete fanns inte och han blev snart svenskkolonins stortiggare. Under denna tid blev han även nära vän med konstnärsparet Anders och Emma Zorn.
Trots en stor arbetsbörda fortsatte han att studera och fördjupa sig vidare i en gammal iransk religion och lärde sig iranska språk. 1901 doktorerade han vid den protestantiska fakulteten i Sorbonne och hans avhandling väckte internationell uppmärksamhet.
Under sin tid i Paris föddes parets första fem barn alla inom loppet av fyra och ett halvt år.
Flytten hem till Sverige och Uppsala
1901 utnämndes han till professor vid Uppsala universitet. Med körsång, tal och flaggor välkomnades han till universitetet. Det var inte alla som jublade, det fanns kritiska röster som menade att han snarare var professor i hedendom än i kristendom.
Vi den här tiden var bilden att religionen var på nedåtgående och kyrkan i fritt fall. Ledande socialdemokrater som Hjalmar Branting menade att religion inte behövde bekämpas, för i takt med de mänskliga framstegen skulle den växa bort av sig själv. Det räckte med att betrakta religion som privatsak så skulle den tids nog självdö. Inget lysande scenario för blivande präster. Så här inledde Söderblom ett av sina tal till studenterna:
”Ni får, mina herrar i denna tid höra många beklaganden. Jag måste lyckönska er. Man beklagar er därför att ni tjänar en förment utlevad sak, kristendomen, eller … för att ni tjänar en utlevad kyrka.”
Och så skickar han med studenterna några goda råd för hur de bör uppträda: ”allas tjänare men ingens träl: … fria från all byråkratisk stelhet – ty är du för stor för att befatta dig med den minste, är du för liten för att vara präst.”
Motstånd kommer ni att möta, hävdar Söderblom, men: ”Ni har en bundsförvant hos varje människa, ni äger en hemlig förtrogen i varje människohjärta.” En allierad i varje människa: den människosynen förverkligades i hans ekumeniska strävanden och i hans öppenhet för Guds uppenbarelse även i andra trostraditioner.
Söderblom tyckte att det var viktig för studenterna i teologi (och för allmänheten) att ha kunskap om andra religiösa traditioner och dess heliga skrifter.
Kyrkoherde i Heliga Trefaldighet
Förutom att vara professor vid universitetet hade han tjänsten som kyrkoherde i Helga Trefaldighets församling i Uppsala. Tillsammans med sin stora familj bodde familjen i kyrkoherdebostället i Staby. Hit bjöd han in studenter en kväll i veckan till sång, samtal och högläsning ur intressanta böcker.
Som profosser var han delaktig i grundandet av den till Uppsala universitet knutna Olaus Petristiftelse, med syfte att stödja teologiska studier och föreläsningar med internationell anknytning.
År 1912 tillträdde han dessutom som professor i religionshistoria vid universitetet i Leipzig.
För att kunna försörja en stor barnaskara skrev han ett stort antal böcker och tidningsartiklar i olika dagstidningar.
Ärkebiskopsvalet
Valet av ärkebiskop var en nationell angelägenhet, mycket mer då än nu. Det handlade om att besätta en av rikets allra högsta statliga ämbeten och utse en ledare för en kyrka som omfattade i stort sett alla medborgare och hade ett stort inflytande.
Ärkebiskop var även prokansler vid Uppsala universitet och därför hade även lekmän och universitetsledningen rätt att påverka valet. Det var sedan kungen och regeringen som utsåg ärkebiskop, vanligen den som fick flest röster men hade rätt att utse någon av de som kommit på förslag.
Till en början var inte ens Söderblom med i diskussionerna om ärkebiskopsstolen utan valet stod mellan Hjalmar Danell i Skara och JA Eklund i Karlstad.
De två huvudkandidaterna fick flest röster och Söderblom hamnade en bra bit efter. Att han fått denna tredje plats berodde på en lottning i Västerås domkapitel där lotten föll på Söderblom. Ingen av biskoparna eller ledamöter i Uppsala domkapitel hade röstat på Söderblom utan han fick sina röster främst från universitetsvärlden.
Det var nu upp till kungen och regeringen att utse ärkebiskop och valet föll den 20 maj 1914 på Nathan Söderblom efter många och långa diskussioner. Avgörande för utnämningen var inte hans teologiska eller kyrkopolitiska ställningstaganden. Orsaken var troligen att han ansågs minst konservativ och inte skapade konflikt med universitetet. Regeringen kritiserades för sitt val från prästerligt håll då Söderbloms teologiskt religiösa ståndpunkt ansågs oklar.
Söderblom var en politisk person och hans perspektiv sträckte sig långt utöver det svenska, och med kyrkan som bas skulle han komma att spela en viss roll i världspolitiken.
Tar sig till Sverige innan kriget bryter ut
Vid tiden för utnämningen bodde familjen Söderblom i Leipzig och det gällde nu att ta sig hem genom ett oroligt Europa. Den 28 juni mördades hertigen Frans Ferdinand i Sarajevo och veckan efter födde Anna deras tolfte barn. Den 29 juli invaderade Österrike Serbien och två dagar senare höll Söderblom sin avskedsföreläsning vid universitetet i Leipzig och skildes från sina studenter där flera av dem snart skulle stupa i skyttegravar.
Nu gällde det att komma iväg till Sverige innan Östersjön spärrades och den 8 augusti lämnade familjen Leipzig. Det blev en strapatsrik resa innan de till slut nådde Uppsala och här fick hustrun Anna omedelbart läggas in på sjukhus.
Nathan vigs till ärkebiskop
Nathan vigdes till ärkebiskop 8 november 1914. Detta var första gången sedan 1670 som en ärkebiskop utsågs som inte redan var biskop vid sin utnämning.
Som ärkebiskop blev han en centralfigur i svensk och internationell kristenhet med stort engagemang för fred, ungdomsfrågor och evangeliskt arbete.
Som ärkebiskop är han på ständigt språng. Han visiterar sina församlingar mer än någon av sina företrädare. Teologer söker sig till hans stift och han prästviger stora kullar.
Söderblom hade ett stort nätverk i många länder och med olika kyrkoledare och närde en dröm att samla kyrkorna i ett brett ekumeniskt nätverk. Men första världskriget kom emellan och efter kriget var världen splittrad med stora motsättningar, ekonomisk kris och oroligt politiskt läge. Även kyrkorna var splittrade efter fredsavtalet och en del kyrkoledare ville inte prata med varandra.
På ständig resa
Söderblom fortsätter arbetet för att förena kyrkorna i ett gemensamt arbete för fred. I början av 1920-talet var han på ständig resa när han kunde komma iväg från alla plikter hemma i Sverige. Det tar honom ett decennium, men han håller fast vid sin dröm om ett stort gemensamt möte.
Som ärkebiskop kom han att skapa en ny samhörighet bland Europas kristna, räknas som den främste bland världens evangeliska kyrkoledare, hyllas som forskare, kulturpersonlighet och fredsstiftare men han mötte hela tiden motstånd. Han gav aldrig upp och till slut lyckas han överbrygga de värsta klyftorna mellan kyrkoledarna i de länder som varit involverade i första världskriget.
Stockholmsmötet 1925
Stockholmsmötet var en internationell kyrkokonferens arrangerad av Nathan Söderblom Första världskriget hade splittrat världen men Söderblom såg kyrkornas fredsfrämjande potential och att det var nödvändigt att bjuda in kyrkorna till praktiskt samarbete för att fördjupa enheten.
Han samlade ihop pengar från sponsorer och tack vare sina nätverk bland kyrkliga ledare i flera länder lyckades han nu äntligen kalla till det första ekumeniska mötet i världen, sedan kyrkomötet i Nicea år 325. Stockholm befann sig plötsligt på världskartan den 19 augusti år 1925. När Storkyrkans klockor ringde och till öppningsgudstjänst var nästan 700 delegater från 37 länder samlade. Ett gemensamt Fader Vår lästes på 20 olika språk.
Under nio dagar hölls 115 föredrag förutom gudstjänster och diskussioner. Delegaterna möttes, överlade, delade måltider och firade till och med nattvard tillsammans. Det var inte många som orkade med detta ambitiösa program. Den mest uthållige sägs ha varit kronprins Gustav Adolf som var intresserad men också Söderbloms medhjälpare och personlige vän.
Detta historiska ekumeniska möte avslutades med en högmässa i Uppsala Domkyrka och höjdpunkten kom, då den gamle ortodoxe patriarken Photios av Alexandria från högaltaret läste den 1600 år gamla Niceanska trosbekännelsen på gammal grekiska.
Den katolska kyrkan stod avvaktande och blev aldrig formellt inbjuden till Stockholmsmötet De ortodoxa kyrkorna hade inte så stor representation (16 ortodoxa av 700 delegater) vilket främst berodde på politiska skäl. De var extremt trängda av den politiska utvecklingen i Ryssland och Turkiet och drabbades av svåra förföljelser.
Nobels fredspris
För sitt engagemang för fredsarbetet och sitt arbete med det stora fredsmötet fick han Nobels fredspris 1930 på förslag av bland annat 60 svenska riksdagsmän.
Nathan avlider och begravs i Uppsala domkyrka
Efter Stockholmsmötet fortsätter Nathan sitt arbete med brevskrivande, visitationer, föreläsningar både i Sverige och utomlands. Han har slitit hårt i hela sitt liv för det han trodde på och är nu utarbetad. Dessutom har han varit sjuk i halva sitt liv och levt med svåra hjärtproblem. Den 8 juli år 1931 blev han sjuk och opererades för tarmvred. Hjärtinfarkter tillstötte och han avled den 12 juli i en ålder av 65 år.
På sin dödsbädd lär han ha sagt: “ Det finns en levande Gud. Jag kan bevisa det utifrån religionshistorien.”
Kung Gustav V och regeringen upphävde det 150-åriga förbudet mot nya gravar i kyrkorna. Nathan Söderblom begravdes i Uppsala Domkyrka bredvid Olaus Petris grav, nedanför högaltaret. Begravningsgudstjänsten var en av de mäktigaste som förrättats i Uppsala Domkyrka med 4.000 människor inne i kyrkan och omkring 15.000 utanför. Fanor vajade på halv stång i de större städerna, affärer var stängda och hemma satt många och följde med i radions utsändning.
