Meny

Begravningsvapen Huvudbanér

Huvudbaner och anvapen är föremål från en tid då det var viktigt att visa på släktskap och maktposition. I en adelsmans begravnning ingick från och med medeltiden fram till 1800-talet en begravningsprocession. Begravningståget bestod av bärare, kista och sörjande och i tåget bars den avlidnes florbehängda huvudbaner, anvapen och fanor på långa stänger. Dessa vapen kallas begravningsvapen och placerades i kyrkorummet  eller ibland i släktens gravkor efter begravningen. Att visa upp sina anor var en viktig del av ceremonin och huvudbanerens yttre åskådliggör många gånger händelser i ägarens liv. Storleken på huvudbaneren varierar från de små enkla till praktstycken på två och en halv meter. Dessa snidade vapenskulpturer, som är specifika för stormaktstidens Sverige, är exempel på ett rikt bildhuggeriarbete som utförts av många skickliga hantverkare.

Under stormaktstiden utvecklades  adelns begravningar till maktdemonstrationer och både kistor, vapen,  fanor och undfägnad var överdådig och kostade stora summar. Stormännen sparade inte på begravningsståten. 

Under 1800-talet plockades ofta begravningsvapnen bort ur kyrkorummet och flyttades upp på kyrkvindar, i tornrum eller förstördes. Kunskapen och värderingen av dessa har ökat och de som finns kvar har ofta fått en ny placering i kyrkorummet.

Begravningsvapen Hogstads kyrka Bild: L Nilsson
Begravningsvapen Hogstads kyrka Bild: L Nilsson
Begravningsvapen över Sven Somme, Ekeby kyrka Bild: Ekeby församling
Huvudbanér över Gabriel Ribbing, Ekeby kyrka Bild: Ekeby församling