Altaret
Altaret är det bord där vår tillbedjan av Gud synliggörs.
Gud är i centrum.
Altaret, ofta med korset stående i mitten, är centralt i våra kyrkor. Kyrkan är byggd för att vara ett rum i vilket man tillber Gud,
firar gudstjänst och lyssnar till Guds ord, döper människor in
i den kristna gemenskapen.
När vi tittar på hur kyrkorummet är utformat,
får vi en bild av det centrala i vårt kristna tänkande:
Tillbedjan, gemenskapen och ordet.
Gud är i centrum och vi får vara hos Gud.
Predikstolen
- Äntligen stod han i predikstolen…
Så inleds Selma Lagerlöfs roman om Gösta Berling, den
försupne prästen, som kom försent till söndagens gudstjänst.
I de allra flesta kyrkor finns det en predikstol. Från denna talar och predikar prästen för menigheten. Så var det åtminstone
förr i tiden. Här uppifrån såg prästen alla de församlade och
församlingen upplevde prästens överhöghet och myndighet
alldeles påtagligt.
Men det var inte i första hand för att visa sin makt, som prästen
talade från en så upphöjd plats. Det var för att höras och synas. Högtalare eller hörselslingor var ännu icke uppfunna hjälpmedel.
Det predikade ordet var centralt och är så än idag i vår lutherska kyrka. Därför är det viktigt att bibeltext och predikan hörs. Att synas var också nödvändigt för att gester och mimik skulle uppfattas av alla.
Idag är det inte ovanligt att prästen står vid en ambo längst fram i långskeppet i stället för i predikstolen. Framför sig har han en mikrofon och i kyrkan finns både högtalare och hörselslingor.
Predikstolen i Flens kyrka är skänkt av fru Brita Ribbing på Stenhammar 1664. Den är rikt utsmyckad med bland annat de fyra evangelisterna.
Till Helgesta kyrka skänkte Herr Anders Eriksson Heland år 1687
den rikt utsmyckade predikstolen. Vem som tillverkat den är
emellertid inte känt.
Bägge dessa predikstolar har genomgått flera renoveringar,
några ganska hårdhänta.
Hyltinge kyrkas predikstol är bara drygt hundra år. Den är helt i ek
och aldrig bemålad. Predikstolen tillverkades 1902 på snickerifabriken
i Sparreholm och ersatte den gamla, som varit belägen bakom och ovanför altaret.
Våra kyrkklockor
Varje nyårsafton på tolvslaget ringer alla Sveriges domkyrkoklockor.
Vi kan alla lyssna till dem, en efter en i radions P1.
Inom hela kristenheten används kyrkklockor för att mana till
bön eller samling, varsla för ofred eller vunnen fred.
Varifrån traditionen kommer är inte helt klart.
Klockor har använts redan före kristen tid. Det tidigaste
belägget för klockans användning i kristet sammanhang är
från år 534 i Italien. Därifrån spreds bruket vidare till
Frankrike och vidare ut över världen.
I vår församling finns det klockor i varje kyrka.
Flens kyrka har två stycken. Äldst är storklockan, som är
från 1718, gjuten av Erik Näsman i Sköldinge och skänkt av Stenhammar. Lillklockan inköptes 1807. En gång i tiden fanns
en klockstapel med en annan klocka, men den sprack 1688 vid
ett åskoväder.
I Helgesta hänger klockorna i en klockstapel. Där hänger två klockor. Storklockan är den äldsta dateras till omkring 1300- 1400- tal. Lillklockan skänktes vid juletid 1642 av drottning Kristinas kammarherre David Stuart och hans hustru på Rockelstad.
Hyltinge kyrkas klocktorn byggdes 1803 och där hänger klockorna idag. Tidigare fanns en klockstapel, men idag finns inget spår av den. Bägge klockorna är gjutna år 1900 och skänkta av Emely och Robert Dickson på Sparreholm slott. Bägge klockorna har inskription. På Lillklockan står det O LAND, O LAND, O LAND, HÖR HERRENS ORD. Storklockans inskription lyder: LOVER HERREN GÅN IN I HERRENS PORTAR MED TACKSÄGELSE OCH I HANS GÅRDAR MED LOF; PRISEN HONOM OCH VÄLSIGNA HANS NAMN.
En tredje klocka från 1482 finns numera deponerad i statens
historiska museum.