Sommaren kommer inte bara till våra sinnen – den kommer också till våra minnen. Den bär något av det som var, det som är och det som kanske aldrig blir, men ändå längtas efter. I den blommande stillheten finns ett eko från en djupare källa: att det finns något som bär, också när allt annat vissnar.
Harry Martinson skrev: “En sommarpsalm jag sjunga må i själens vinterdagar” – som om själva sommaren kunde bli en bön, en påminnelse om ljus när livet känns fruset. Kanske är det just därför vi behöver sommaren: inte för att glömma livets svärta, utan för att förstå att ljuset och skönheten finns samtidigt. Att glädje och sårbarhet inte utesluter varandra – de bär varandras tyngd.
Må denna sommar få påminna dig om att det finns en vila som inte bara hör till kroppen, utan också till själen. En vila där du får vara du, utan prestation, utan krav – bara i närvaro. Och må sommaren bära det du längtar efter – eller det du ännu inte visste att du saknade.
En välsignad sommar önskar jag dig – med ro, djup och livets skirhet.
/Pär Österlund, kyrkoherde