Finska församlingen i Stockholm – Tukholman suomalainen seurakunta

Prata med oss

Kontakt

Finska församlingen i Stockholm – Tukholman suomalainen seurakunta Besöksadress: Slottsbacken 2.B-C, 11130 Stockholm Postadress: BOX 2281, 10317 STOCKHOLM Telefon: +46(8)4408200 E-post till Finska församlingen i Stockholm – Tukholman suomalainen seurakunta

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Finska församlingen i Stockholm

Församlingens historia och nutid


Stockholms finska församling begränsar sig inte till nutiden. Dess historia är lång och växlingsrik. Vi vill berätta om församlingens långa vandring i all korthet. Det har alltid bott finländare i Stockholm. När man började bygga ut Stockholm på mark, som erövrats från havet, var en del av grundarna säkert flitiga arbetare från rikets östra halva. Tillsammans med sina landsmän, köpmännen, sjömännen och serviceyrkenas representanter, skapade de i Stockholm den finska gemenskap, vars församling det handlar om här.

1533-1547

När reformationen nådde Stockholm fick finländarna dominikanerklostrets kyrka som egen gudstjänstlokal. I oktober 1533 hölls den med största sannolikhet första finskspråkiga lutherska gudstjänsten i klosterkyrkan i hörnet av vad som i dag är Järntorget. Detta inträffade cirka tio år tidigare än i Åbo, som då var centrum för Vasasläktens Finland, som ändå var finskans ursprungsland. Det var i Stockholm, som man började med finska gudstjänster och med finskan som officiellt språk. Här trycktes också de första finskspråkiga böckerna i Amund Laurentssons boktryckeri intill vad som i dag är Själagårdsgatan 13: År 1543 en ABC-bok, år 1544 en bönebok, år 1548 Nya testamentet på finska för första gången, Se Usi Testamenti och år 1549 en kyrklig handbok. Böckerna översattes av den finske reformatorn Mikael Agricola, vars insats samtidigt gjorde honom till det finska skriftspråkets skapare.


1547-1560
Gustav Vasa lät riva dominikanklostret för att skaffa sig tegel för stadens befästningsverk. Finländarna fick flytta över till Bykyrkan, nuvarande Storkyrkan, i vilken de fick nyttja ett kapell med predikstol. Den finske prästen då var herr Mårten, Martinus Olai. Hans betydande verk är översättningen av Kristoffers jordabalk till finska år 1548. Samma år publicerades alltså både den första finspråkiga lagen och evangeliet.


1561-1607
Johan III favoriserade finländarna. När han såg hur trång Bykyrkan var, där finländarna tvingades hålla sina gudstjänster, skänkte han dem Den heliga Gertruds gillehus som kyrka. Erik XIV hade på sin tid skänkt den till sin bror Johan. Gillehuset byggdes ut för att passa de finska behoven. När Stockholms tyskar stod utan egen kyrka 1576, fick de tillfälligt använda ett f d gillehus, som redan då kallades för Finska kyrkan och Den helige Henriks kyrka. Från år 1576 kan man kalla den finska kyrkliga gemenskapen för en församling. Dess förste officiella kyrkoherde, Canutus Martini Carelius, var bl a med om att underteckna Uppsala mötes beslut 1593.
Den finska församlingen var under 1500-talets sista år tvåspråkig, eftersom både finnar och finlandssvenskar hade var sin präst. In på 1600-talet blev församlingen enbart finskspråkig.


Arrangemanget att dela kyrkan med tyskarna var inte något provisorium. Efter Johan III:s död tog Sigismund makten och sedan Karl IX, som tyskarna lyckades övertala att tvinga finländarna att överge hela kyrkan år 1607 och flytta till franciskanerklostrets kyrka, nuvarande Riddarholmskyrkan. Finnarna lovades den helige Jakobs kyrka, som snart skulle färdigställas, men löftet infriades aldrig.

1607-1719
Den finska församlingen var tvungen att dela även Riddarholmskyrkan med en annan församling. På den lokala församlingens begäran var finländarna tvungna att inleda sin gudstjänst kl. 5 på morgonen. Den första tryckta finskspråkiga berättelsen utan biblisk grund var "Yxi historia Hierusalemin surkiasta höwistöxest" ( En berättelse om Jerusalems tragiska förstörelse). Den översattes till finska av Thomas Georgii, kyrkoherde 1618-32. Jacobus Collinus, som var kyrkoherde 1665-70, var en driftig person och började bygga en egen kyrka åt finländarna år 1667 på den plats där riksdagen ligger i dag. Pengarna tog slut och projektet förverkligades aldrig. På Collinus initiativ började man föra kyrkobok år 1664. Finländarna diskriminerades och föraktades på många sätt. De var tvungna att själva skaffa en takkrona till kyrkan, eftersom de annars inte fått tillstånd att använda någon annan belysning. Församlingens fiskare, åkare och vindragare köpte år 1684 en takkrona. Den hänger närmast altaret av vår kyrkas tre takkronor. När slottet Tre kronor brann ner 1697 kom även hovförsamlingen till Riddarholmskyrkan, och finländarna tvingades åter ge vika för andra.

1719-1724
De flesta finländare bodde i början av 1700-talet på Södermalm. Den vinddrivna finska församlingen använde Katarina kyrka på Söder som sin kyrka. Redan från 1600-talet hade många finländare begravts på Katarina kyrkogård. År 1723 brann Katarina kyrka och det innebar åter en flyttning. Holms lilla garnisonskyrka, "Tollstadius kyrka" på Blasieholmen, blev finska församlingens sista tillfälliga bostad. Då var Andreas Mennander kyrkoherde. Hans son Carl Fredrik Mennander blev 1775 Sveriges ende, någonsin finskfödde ärkebiskop.

1725-1741
I december 1725 uppfylldes äntligen finländarnas förväntningar när f d Lilla Bollhuset, som inköpts av församlingen, invigdes till finska församlingens kyrka. Sekler av sockenonstillvaro tog slut. Förvärvet av kyrkan var Johannes Forsskåhls förtjänst. Han valdes till kyrkoherde samma år. Han värvade rikets mest tongivande finskfödda män som stöd för kyrkoprojektet. Den viktigaste av dem var rikskanslern Arvid Horn, som församlingens skyddsherre, dess patronus. Nu inleddes kyrkans förvandling till en pas sande skepnad. Hjälp kom från det kungliga slottets överintendent, den finskfödde Carl Fredrik Adelcrantz, som bl a skapade hela altarbyggnaden. På 1730 gjordes betydande donationer för kyrksalen. De viktigaste, dyrgripar, som bringats i säkerhet från ryssarna från Nyen i den svenska stormaktens östligaste del, där S:t Petersburg nu ligger. Gåvorna pryder än vår kyrka. Församlingens ekonomi blev dessutom tryggad när riksdagen år 1734 anslog en ersättning på 20 000 riksdaler för att församlingen en gång förlorade Henrikskyrkan. Striden mellan kyrkorådet och folket på 1730-talet rörde två kyrkorådskrav: Församlingen skulle bli en "nationell församling" och svenskan skulle bli församlingens andra språk. Kyrkorådet fick igenom båda kraven. År 1739 blev Stockholms finska församling "finska nationens kyrka" och kungen bestämde 1741 att en svenskspråkig gudstjänst skulle hållas varje söndag efter den finska gudstjänsten. Sen dess har Stockholms finska församling varit tvåspråkig.

1742-1808
Som en följd av Lilla ofreden 1741 och ockupationen av Finland 1742 fick församlingen ta emot stora flyktingskaror av tjänstemän och skärgårdsbor. En stor del av dem återvände till hemlandet när freden slöts 1743. År 1747 klagade kyrkorådet på att de finska barnen saknade en finskspråkig skola, som de haft sen 1693. Det fanns emellertid finska lärare. År 1747 fanns det sammanlagt 107 finska lärare. År 1775 hade Stockholms finska församling cirka 1400 medlemmar. År 1767 skänkte Henrik Österman, medlem i kyrkorådet och notfiskareålderman, en predikstol till kyrkan och sakristiaflygeln. År 1806 blev ett farans år för finska församlingen. Riksmarskalken Axel von Fersen, som senare mördades av finska sjömän, ville bygga en lagerbyggnad åt hovet på platsen för finska kyrkan. Kyrkan ansågs förfula Slottsbacken, och finska församlingen föreslogs ett kyrkbyte. Folket reste sig i motstånd mot förslaget, som föll när Finska kriget bröt ut 1808, och gav anledning till andra bekymmer.

1809-1840
Församlingens öde stod på spel när kriget och Finland förlorades. Krigsflyktingarna ökade församlingens medlemsskara. Gabriel Poppius, medlem av kyrkorådet, och kammarkollegiets ordförande, spelade en viktig roll för att rädda församlingen. År 1811 fattades beslut om att bevara församlingen. Då uppskattades församlingens medlemsantal till cirka 1 200 finskspråkiga medlemmar. - År 1836 hölls församlingens första kyrkostämma. Det viktigaste ärendet var åter församlingens existens. Kyrkorådet under ledning av Gabriel Poppius föreslog att det var dags att lägga ner hela församlingen. Folkets vilja segrade emellertid, och 1840 förordnade kungen om församlingens fortsatta existens och medlemskapsbestämmelser. Riksdagen erkände år 1844 finskan som ett inhemskt språk i landet.

1841-1894
Å r 1846 valdes Pehr Olof Wikström till kyrkoherde. Han var den förste av tre tornedalingar som valts till församlingens kyrkoherde. Det var ett historiskt ögonblick när finska församlingen år 1861 valde en kvinna till Svenska kyrkans första kantor. Hon hette Elfrida Andrée. Finskan hade hamnat i skuggan i församlingen. Delvis på grund av detta grundades år 1894 Stockholms finska förening, i vars stiftelseurkund det sades: -Staden har en finsk kyrka, där det ska hållas en finsk gudstjänst var fjärde söndag, men det vore fel att kalla den rotvälska man hör där i tjugo minuter för finska. - Kyrkoherde Adolf Sjöding motsatte sig att föreningen grundades.

1895-1945
Regeringen planerade år 1896 att ta över finska kyrkans tomt för att bygga en kanslibyggnad där. Församlingen erbjöds 340 000 kr för kyrkan och prästbostället. Planen stupade på församlingens motstånd. Sen Adolf Sjöding slutat som kyrkoherde övertogs ämbetet av tornedalingen Wilhelm Montell. De kyliga relationerna mellan församlingen och finska föreningen blev varmare när Montell visade intresse för föreningen. Kyrkan upplät t o m utrymmen för föreningens verksamhet. Föreningen medverkade till att den finskspråkiga gudstjänsten flyttades till månadens första söndag. Oron efter finska inbördeskriget 1918 visade sig också i församlingslivet. Ännu starkare var följderna av andra världskriget i församlingslivet när de stora skarorna av krigsbarn kom till Sverige och Stockholm. Vår kyrka fungerade som en kontaktpunkt och försörjningscentrum för krigsbarnen. En central person var Gottfrid Sevelius, som valdes till kyrkoherde 1942. Han hade också nära förbindelser med krigsinvaliderna i Stockholm. År 1945 hade församlingen 1 163 medlemmar.

1946-1975
Kriget fick till följd en stor inflyttning av finländare. År 1950 hade församlingen 5 835 medlmmar och ett par år senare redan 8 397. Den egentliga massinflyttningen ägde rum 1969-70, då församlingen växte till mer än 20 000, inräknat icke kyrkoanslutna medlemmar. Nya utmaningar väntade Paul Öhrnberg, som valdes till ny kyrkoherde 1969. Under hans tid dominerade finskan till slut verksamheten i församlingen. År 1971 förvärvade församlingen en strandtomt vid havet som sommarhem och lägercentrum och 1975 färdigställdes ett församlingshus ritat av Peter Celsing i anslutning till kyrkan. Samma år firades kyrkans 250-årsjubileum i närvaro av Hans majestät Konungen.

1976-2004
Å r 1983 var igen ett jubelår för församlingen. Det hade förflutit 450 år sen den första finskspråkiga gudstjänsten i Stockholm. Det svenska kungaparet och de finska och svenska ärkebiskoparna tillhörde dem, som deltog i festligheterna. Kring 1990 ökade antalet församlingsarbetare. Församlingen fick sin fjärde prästtjänst och en andra diakontjänst. Snart tillkom en andra kyrkomusiker och en församlingsassistent för barnverksamheten. När folkbokföringen förstatligades 1991 ändrades tjänstesammansättningen i och med att kanslipersonal fick andra arbetsuppgifter.

Å r 1985 pensionerades teol dr Juhani Rekola, som tjänstgjort länge i församlingen och gjort den känd. Han dog 1986 kort efter att ha flyttat tillbaka till Finland. År 1986 valdes Urpo Kokkonen till kyrkoherde. Han var församlingens förste kyrkoherde med finska som modersmål. 1992 restaurerades kyrkan och dess Schwanorgel från 1790.

I kyrkolagen från år 1992 infördes en lag om icketerritoriella församlingar, som även berörde Finska församlingen i Stockholm. År 1994 övergick man till att följa Svenska kyrkans gudstjänstordning i de finska gudstjänsterna. År 1995 anslöt sig församlingen till Stockholms stiftssamfällighet och på hösten togs den nya kororgeln i bruk. Pekka Turunen var församlingens kyrkoherde åren 1994-2004. År 2004 valdes Virva Nyback till kyrkoherde. Hon blev församlingens första kvinnliga kyrkoherde. Efter Nyback var Peter Träisk kyrkoherde, och det var under hans tid, 2010, som församlingens område utvidgades till att omfatta hela Stockholms stift.

Åren 2014-2016 var Jukka Laari kyrkoherde. I december 2016 valdes Martti Paananen till kyrkoherde för Finska församlingen.