Allhelgonahelgen är en helg då vi ger rum för minnen och eftertanke kring våra anhöriga, släkt, vänner och kollegor som har dött och som inte längre fysiskt finns mitt ibland oss. Eftertanke och många känslor brukar komma till oss och tankar kring det som vi har mist och förlorat brukar göra sig påmint inom oss. Saknad, smärta, frågor och sorgen finns där helt plötsligt mer påtagligt. Det är en del i att vara människa.
Att då få gå till en plats, tända ett ljus eller sörja på det sätt vi behöver, kan skapa ro och en stund av stillhet och att vi känner tacksamhet för allt det som vi har fått dela och vara med om med den som har dött.
När vi den här dagen tänder våra ljus vill jag tro att det är hoppets låga som brinner.
Här kommer en text i Allhelgonatid av Per Harling:
Nu lyser ljusen i höstens mörker,
där varje låga bär ett liv,
som ännu lever i tacksamt minne
och som har funnit himmelsk frid.
Nu sjunger ljusen med himlens änglar.
I mörkret stiger deras sång
om kärleksbanden, som formar livet,
där släkten följa släktens gång.
Nu tackar ljusen för dem som levat,
de som gått bort i tid som flytt.
Nu sprider ljusen Guds eget löfte:
”Se, jag gör ständigt allting nytt.”
Nu andas ljusen med oss som lever.
I varje andetag väcks hopp
om att få andas med livets mening
på nytt till ande, själ och kropp.
/Anette Westergren Järnkrantz