Längtar du tills allt är precis som vanligt igen? Önskar du att någon – vem som helst – ska säga åt dig exakt vad du ska göra, för att du inte längre orkar med osäkerheten? Eller har du under pandemin upptäckt nya saker om dig själv och vad som är viktigt på riktigt?
Coronapandemin väcker många frågor och känslor, och har tvingat in hela världen i en lång ofrivillig period av ovisshet. Det är jobbigt för många, vi människor vill gärna ha kontroll och trygghet. Och för oss som lever i ett kunskapssamhälle med en övertro på det som går att spalta upp, mäta och räkna är det extra ansträngande. Vi är nämligen inte förberedda på att hantera alla stora frågor som väcks under en pandemi – eller en klimatkris för den delen.
– De existentiella frågorna hanteras nästan enbart i det privata. Vi har inte någon apparatur på samhällsnivå för att möta stora frågor eller känslor, vi är inte bildade i det, konstaterar filosofen Jonna Bornemark.
Hon har länge fört en kamp för att uppgradera icke-vetandet, den del av vårt förnuft som hanterar det existentiella, det omätbara och oändliga.
– När allt rullar på och vi lever ett gott liv spelar inte ovissheten samma genomgripande roll för oss, och vi riskerar därmed att glömma bort den och inte längre förstå den. Min analys är att det har hänt oss i den västerländska nutida kulturen.
I sin första bok Det omätbaras renässans visar Jonna Bornemark med hjälp av filosofiska teorier hur vårt samhälle har tagits över av mätbarheten. Vi ska få bättre hälsa genom pulsmätare och stegräknare, vården och skolan ska få bättre kvalité genom aktivitetsrapporter och tidsrapportering. Men när exempelvis vårdpersonalens förmåga till empati och lyhördhet hamnar i skymundan för räknandet av antal besök eller diagnoser leder det till en etisk stress och i sin tur en våg av utmattningsdepressioner.
– Vi tar bort vad det är att vara levande om vi bara tänker att allt är materia som går att mäta. Naturvetenskapen är inte ensam förmögen att berätta sanningen om allt som existerar, förklarar hon.
Jonna Bornemark skulle kunna kategoriseras som något så ovanligt som en kändisfilosof. Hur definieras det, undrar nog någon. Kanske som att hennes föreläsningar (ja, före pandemin alltså) fyllde aulor, kyrkor och bokaffärer månad efter månad, att hennes böcker tryckts om flera gånger, att hon sommarpratat, återkommande skriver för Dagens nyheter och regelbundet medverkar i P1. Frågan är ändå hur många som på riktigt förstod problemet. Varför behöver vi ha koll på det vi inte vet? Sedan kom coronapandemin.
– Under coronakrisen har vi varit tvungna att handla trots att vi inte vet allt. Den har tvingat oss att leva i ett förhållande till icke-vetande. Så är det ju egentligen alltid, men nu är det helt uppenbart.
Det är också uppenbart att detta inte är vår starka sida. I Sverige har vi en tradition där politiker och myndigheter hör till kunskapssfären – de pratar om sådant man kan mäta, räkna och spalta upp – medan präster, terapeuter och filosofer lyfter det som handlar om sådant vi inte säkert vet. Att det senare inte anses lika bra eller viktigt som det första leder till en hel del problem.
– Vi har till exempel ingen vana att prata om vad ett eget omdöme innebär. Är det samma sak som att jag kan göra vad jag vill? Under pandemin har myndigheter och medier tagit in folk för att förklara vad krånglig statistik betyder, men inte någon som förklarar vad ett omdöme är. Vilket såklart är problematiskt när många av restriktionerna har handlat om att använda sitt eget omdöme.
Jonna Bornemark är ute på en skogspromenad med sina två hundar. Hon får ta en paus i samtalet när den ena trasslar in sig i en gran. Många har passat på att köpa hund under pandemin, för att de är hemma mer – och kanske för att de i krisen har tvingats reflektera över hur de vill leva sina liv och vad som är viktigt. Men Jonna Bornemarks hundar är inte corona-valpar, de har hängt med länge.
– Kriser är bra på att skaka upp oss och skaka av oss lite dökött. De formar alltid om våra liv och vår kultur.
Jonna Bornemarks nya bok Horisonten finns alltid kvar handlar passande nog mycket om ovisshet och om kriser. Hon menar att alla stora kriser är existentiella eftersom grunden då skakas om. När den blir synlig börjar vi fundera på om det är så här vi vill ha livet, eller om något behöver förändras.
– Efter en kris, när man har hittat en riktning igen, kommer ofta en våg av kreativitet, nya perspektiv och uppfinningar. Därför gäller det att inte på en gång bara gå vidare, utan att ta vara på icke-vetandet och krisen, konstaterar Jonna Bornemark och fortsätter:
– Våra livsvärden, det vi anser är ett gott liv, kan absolut förändras av pandemin. Det är varje kris styrka och positiva sida.
Så, hur har pandemin påverkat oss? Har kunskapssamhället krackelerat lite, börjar vi skymta något nytt där andra värden än sådana som går att mäta och räkna blir viktigare? Har vi blivit bättre på att förhålla oss till det omätbara och oändliga? Jonna Bornemark menar att det beror på vad vi gör av det vi har varit med om.
– Det finns absolut en grogrund och ett intresse för det, men allt beror på hur vi tar oss an uppgiften, var och en på sin plats. Vi har nu en konkret erfarenhet av att det går att leva på olika sätt – det går till exempel att stänga ner ett samhälle utan ett auktoritärt övertagande. Där finns en insikt som skakar om allt vi har tagit för givet. Det är viktigt, inte minst när vi nu behöver jobba vidare med klimatkrisen.
Längtar du efter förändring?
Har pandemin fått dig att se ditt liv på ett nytt sätt? Vill du förändra något? Då har Jonna Bornemark tre tips:
1. Använd den makt du har. Det är vi själva som formar vårt samhälle och våra liv. Vi är ofta präglade av en känsla av maktlöshet, men många har mer makt än de tror – både på arbetsplatsen och hemma. Pröva ändringar i det lilla.
2. Prata med andra. Vi bearbetar saker genom att sätta ord på vad vi känner. Det är viktigt för att upptäcka om förändringen vi längtar efter är hållbar. Men också för att bygga allianser med andra som vill samma sak.
3. Hitta ditt mod. Vi upptäcker modet mellan dumdristigheten och fegheten. Dumdristighet kan handla om att inte prata med någon annan. Feghet att inte våga bryta mot ens egna och andras normer. Modet är att göra något trots att man inte vet alla konsekvenser.
FAKTA
Namn: Jonna Bornemark
Gör: Är professor i filosofi vid Södertörns högskola och jobbar på Centrum för praktisk kunskap. Medverkar återkommande i Filosofiska rummet och Kropp och själ i P1 och skriver återkommande i DN. Författare till den uppmärksammade boken Det omätbaras renässans: en uppgörelse med pedanternas världsherravälde.
Aktuell: Med boken Horisonten finns alltid kvar – Om det bortglömda omdömet.
Text: Lina Mattebo