Kyrkårets pärlor - Advent

Tiden kring första advent är den tid då våra kyrkor brukar vara välfyllda och det anordnas adventskonserter och adventsgudstjänster. Aktiviteterna i församlingarna runt vårt land är i full gång och körer tränar inför adventskonserter och gudstjänster. I en del församlingar förbereder man sig för julkrubbsvisningar och det tränas inför julspel där barnen bjuds in. Ja, så har vi förberedelser inför luciatågen och man börjar höra hur våra älskade advents och julpsalmer nynnas i församlingsgårdarna. Det lackar mot förväntningarnas tid. Vi förbereder oss för julens ankomst.

Så kom Corona och inget är längre som förut. Mycket måste ställas in och en del ställas om. Det är som att vi som kyrka kallar till adventsfirande med påkallat fysiskt tomma kyrkor. Men runt om i Sverige arbetar ändå församlingarna febrilt inför adventstidens ankomst. Det filmas och spelas in, det skrivs och det görs radio och poddar samtidigt som telefonerna går varma. Ja, det blir advent och det blir Lucia och det lackar mot jul.

Advent kommer av latinets ”Adventus”, vilket betyder ankomst, och syftar på ”Adventus Domino”, Herrens ankomst. Vi får samlas till gudstjänst och jublande sjunga alla våra älskade adventspsalmer, ty vi väntar på Herrens ankomst. Första advents evangelietext, som är hämtad från Matteusevangeliet, berättar om när Jesus rider in i Jerusalem på en åsna och folket ropar och jublar: Hosianna Davids son, vilket betyder ”kom till vår räddning Davids son”.

Adventstiden föregår julens mysterium, som berättar om Jesu födelse. Julen föregås av fyra adventssöndagar. Första advent bestäms alltså utifrån fyra söndagar innan juldagen, vilken som bekant infinner sig 25 december. Det innebär att adventstiden kan variera mellan tjugoen till tjugoåtta dagar, beroende vilken veckodag som juldagen infinner sig på.

Adventstiden var länge en fastetid som var tänkt att pågå under fyrtio dagar, precis som fastan inför påsk. Under 1000-talet förändrades fyrtio dagars fasta till att bli fyra adventssöndagar.

Eftersom första advent bestäms utifrån när juldagen inträffar, så är det förstås viktigt att fråga sig om juldagen verkligen infinner sig under den dag som Jesus skall ha fötts. Här råder dock osäkerhet, men Irenaeus som levde år 130-202 e.Kr angav bebådelsen, när Maria blivit havande, till den 25 mars i den julianska kalendern.

Nio månader därefter fastställer Irenaeus därmed datumet för Jesu födelse. Ett visst stöd för denna teori kan vi finna i Lukasevangeliet, där det berättas att Elisabeth, som var Johannes Döparens mamma, var havande i sjätte månaden. Den 25 mars var dessutom den dagen, enligt romerska uppgifter, då Jesus skulle ha korsfästs, dock drygt trettio år efter Jesu födelse.

Nu blir det dock riktigt rörigt. Fram till år 46 f.Kr tidsbestämdes året i Rom genom ett komplicerat månår vilket kompletterades med särskilda skottdagar för att något så när få ihop året. Går man ännu längre tillbaka i tiden så bestod månåret av tio månader där året inleddes med Martus, eller mars. På sjuhundratalet före Kristus insåg man dock att tio månader, som sammanlagt blev 302 dagar var opraktiskt, varefter man lade till två månader, januari och februari som då blev årets sista månader. Där har vi förklaringen till varför februari endast har 28 dagar. År 46 f.Kr införde Rom den Julianska kalendern, vilken utgick ifrån solens rörelser och solåret.

I samband med att den julianska kalendern infördes i Rom så blev 1 januari inledningen på det nya året. 1 januari bestämdes efter första nymånen efter vintersolståndet. Det innebar att vårdagsjämningen inföll 25 mars. När kalenderreformen genomfördes fick år 46 f.Kr 406 dagar. Det fiffiga med julianska kalendern var att den tog hänsyn till solåret som är 365,25 dagar minus några decimaler. Eftersom jorden cirkulerar runt solen, så kan året räknas med mycket stor exakthet. Månen däremot cirkulerar runt jorden, där det tar c:a 27,3 dygn för ett månvarv. Det är inte med bästa vilja i världen delbart med 365,25 dagar minus några decimaler, varför att använda månens rörelser för att bestämma året är tämligen opraktiskt.

Den julianska kalendern innebar dock ett litet problem då det räknar året i 365,25 dagar, det vill säga ett skottår var fjärde år som blir 366 dagar. Det naturliga solåret är dock 365,25 dagar minus några decimaler, vilket innebär att den julianska kalendern går lite före. Idag drygt 2000 år efter julianska kalenderns införande så diffar den julianska kalendern i relation med vår nya tideräkning med ungefär 13 dagar.

Denna tidsdiskrepans upptäcktes med tiden och under 1500-talet genomfördes en korrigering genom införandet av den gregorianska kalendern på initiativ av påven Gregorius den XIII.  Den 15 oktober 1582 fick då bli 5 oktober. Först år 1752 genomfördes den gregorianska kalendern i Sverige genom att februari endast fick 17 dagar. Förändringen hade föregåtts av stora teologiska och vetenskapliga stridigheter, varför Sverige under en kort tid hade en egen kalender som inte stämde överens med något annat.

Den ortodoxa kyrkan har dock behållit den julianska kalendern i samband med kyrkoåret, vilket är orsaken till varför den ortodoxa kyrkans påsk inte stämmer överens med Västvärldens påsk. Likaså är det en förklaring varför den ortodoxa kyrkan firar jul samtidigt som vi firar trettondag jul.

Nyårsdagen i Västvärlden infinner sig den 1 januari, vilken är en återspegling av första nymånen efter vintersolståndet år 46 före Kristus. Det är denna romerska justering vilken idag bestämmer när nyårsdagen infinner sig. Exakthet är dock icke att vänta sig, då mycket tid hunnit att passera sedan Rom reformerade den romerska kalendern, för bland annat så räknar ibland människor fel. Vi tänker oss att Jesus Kristus föds år noll eller ett. Detta på juldagen. Nu är det troligtvis inte år ett som Jesus faktiskt föddes, så vi får försöka undersöka de källor som vi kan använda oss av. Vi börjar med Bibelns evangelieberättelser där både Matteusevangeliet och Lukasevangeliet berättar att Jesus föds under Herodes regeringstid, vilken varade fram till 4 f. Kr. Lukasevangeliet berättar samtidigt att alla skulle skattskrivas då Quirinius var ståthållare i Syrien, vilket lär ha skett år 6 e.Kr. Nu är Lukasevangeliet nedtecknat c:a 80-85 e.Kr, så det var kanske inte helt enkelt att få till alla historiska detaljer för den gode Lukas. Eventuellt kan Lukas här blanda ihop det med den folkräkning som Kejsare Augustus genomförde år 8 f.Kr. Forskningen menar dock att troligtvis föddes Jesus någon gång mellan år 7-4 f.Kr.

På 500-talet försökte munken Dionysius Exiguus i Rom bestämma när i den julianska tideräkningen Jesus bör ha fötts. Han utgick ifrån romersk tideräkning under den Diokletianska eran som varade mellan år 284-305 e.Kr. Av någon anledning bestämde han sig för att Jesus dog på korset vid 31 års ålder och uppstod från de döda den 25 mars. Utifrån den julianska kalendern räknade Dionysius Exiguus baklänges och kom fram till att år 1, år noll kunde man inte föreställa sig på den tiden, var det år som inleder vår tidräkning. Efter mycket räknande fann Dionysius Exiguus att han behövde utgå från ett år där påskdagen infann sig den 25 mars, vilket sker med stora tidsintervall, där han som sagt kom fram till ett visst antal år innan den diokletianska eran.

Hur det nu är med tideräkningen, månkalendrar, julianska och gregorianska kalendrar, när och vilka skattskrivningar som Josef och Maria varit på väg till, kyrkofäders skattande vilken dag på året som är Jesus födelsedag och munkars försök att fastställa det exakta året för Jesu födelse, så firar vi adventstiden med glädje och förväntan. Vi får tända adventsljusen ett och ett för varje advent vi får uppleva och vi får glädja oss inför julens mysterium. I förväntan får vi leva i ljuset och hoppet inför det lilla Jesusbarnets snara födelse. Och vi får glädjas och förundrad över inkarnationens mysterium, att Gud blir människa.