Kyrkårets pärlor - Pingst

Pingst eller pentakostal som denna helgdag också kallas är kanske den bortglömda kristna högtiden. Pentackstal kommer av grekiskans pentacoste vilket betyder femtio, det vill säga femtio dagar efter påsk. När jag som präst arbetat med konfirmander, brukade vi ha en första samling med konfirmanderna och deras föräldrar. Jag kunde då fråga förädlarna om de visste varför vi i kyrkan firar jul, vilket de flesta hade bra koll på. Varför vi firar påsk var inte helt obekant. Så kom vi till pingsten. Tyst i lokalen. Efter en tid kunde det hända att någon försiktigt räckte upp handen och sa att han eller hon trodde att det hade något med den Helige Anden att göra.

Varför firar vi pingst i kyrkan? I Apostlagärningarna berättas när lärjungarna och de som följde Jesus återsamlas under pingsten. Judarna firade pingst eller Shavuot som en skördefest, femtio dagar efter påsk. Dagen har också varit en dag att fira att det judiska folket, av Gud fick de tio buden genom Mose på berget Sinai. Shavuot betyder vecka på hebreiska vilket innebar ”veckofesten”, sju veckor efter påsk.

Berättelsen i Apostlagärningarna uttrycker något om Pingstens mening och mål för den kristna kyrkan. Här berättas målande om när lärjungarna och de som följde Jesus, möter den Helige Anden. Jesus har under långfredagen dött på korset och på tredje dagen, påsknatten, uppstått från de döda. Den uppståndne Jesus vandrar på jorden och möter människorna, vilka har svårt att fullt ut tro att det är den uppståndne Jesus de möter. Ibland tror de, men mest tvivlar de. Tomas tvillingen eller tvivlaren kanske symboliserar detta tvivel tydligast då han ber att få känna på Jesus sår. Så den fyrtionde dagen efter påsk återvänder Jesus till Fadern. Lärjungarna och de som följde Jesus skingras, tämligen bedrövade. Vad skall de tro? Vad var meningen med detta? Var det verkligen den uppståndne Jesus de mötte på vägen till Emmaus? Frågorna hopar sig.

Så återsamlas de under Pingstdagen och de upplever märkliga ting. Jesus har lovat att sända Hjälparen, men vem eller vad är det?

Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. Joh 14:26

När så de som följde Jesus återsamlas under pingsten så händer märkliga ting:

När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. 

De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem. I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: »Men är de inte galiléer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judéen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.« I sin häpnad visste ingen vad han skulle tro, och de frågade varandra: »Vad betyder detta?« Men andra gjorde sig lustiga och sade: »De har druckit sig fulla på halvjäst vin.« Apg 2:1-9

Berättelsen i Apostlagärningarnas andra kapitel berättar om andens utgjutelse. Det är inte första gången som det berättas om den helige Anden i bibeln. I Gamla testamentet benämns bland annat den helige anden Ruah, vilket kan översättas till grekiskans pneuma som betyder andning, luft, vind eller ande. Gud sänder sin helige Ande för att trösta, ge liv och för att visa vägen. I skapelseberättelsen blåser Gud liv i människan, där Anden sveper fram likt en vind. I Gamla testamentet beskrivs Anden närmast som ett Guds redskap, medan i kristet sammanhang är Anden Gud uppenbarad som Helig Ande. Gud är ett i tre personer, Fadern, Sonen och den helige Anden. Gud uppenbarar sig i sin immanens för människan i tre gestalter. Den ende treeniga Guden.

I Nya testamentet berättas om hur ängeln Gabriel kommer till Jesu moder Maria och säger: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son.” Luk 1:35

Vid Jesu dop: Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och döptes i Jordan av Johannes. När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.” Mark 1:9-10

Dessa bibelverser berättar om hur Anden ingriper i frälsningshistorien, hur Gud verkar i skapelsen.

Pingstdagen firas alltid på en söndag och fram till 2005 firades också annandag pingst som en helgdag på måndagen. Det innebar att här stundade en långhelg, där det fanns möjlighet till en liten minisemester. Som sagt togs år 2005 annandag pingst bort som helgdag och därmed som en ledig dag, till förmån för att 6:e juni, Sveriges nationaldag eller ”Svenska flaggans dag”, blev en helgdag med, för många, påkallad ledighet. Den matematiskt sinnade vännen av ordning kan då räkna ut att vi kanske blev blåsta på konfekten. När annandag pingst var en ledig röd dag, var den påkallade ledigheten varje år. När anndagens helgstatus avskaffades och i stället flyttades till 6 juni som blev en helgdag, så innebär det förstås att under två år av sju infaller nationaldagen på en lördag eller en söndag, vilken ju för de flesta redan är lediga dagar. Nåväl detta kompenseras ofta med en extra ledig dag som kan tas ut i samråd med arbetsgivaren, de år nationaldagen infinner sig på en lördag eller söndag.

Pingstdagen har åtminstone sedan 1700-talet varit en helgdag för vigslar. Pingsten är hänryckningens tid, vilket kan vara orsak till att dagen har varit och är populär för vigslar. Ursprunget går kanske att finna i de ungdomsgillen som var tradition åtminstone under 1700-talet. Hänryckning, upptåg och amour kunde tyckas hänga samman. I Utby socken år 1746 klagade allvarliga sockenbor över att byns ungdom; ”fört oanständigt väsende under sjelva gudstjensten med så kallad pingstbruds utspökande med mera”. Hur det nu än var med den saken, så är pingstdagen en populär vigseldag än i våra dagar.

Svensk mattradition lyfter fram inlagd sill, ägg, skinka eller stek, kräftor, surströmming, öl, must och brännvin. Vi äter inlagd sill under julen och påsken, midsommar och det dricks öl och brännvin enligt tradition. Dessa traditioner är förstås i någon mån föränderliga, då kostens beskaffenhet varit i samklang med den tid som råder och därmed också det gamla bondesamhället. Sant är dock att under äldre tid var den vanligaste kosten vattgröt och rovor. Pingsten är en helg som knappast förknippas med en specifik matkultur, men här finns förstås regionala mattraditioner.

Pingsten är hänryckningens tid, då helig Ande utgjuts över människorna. Esaias Tegnér 1782 – 1846 är en av våra älskade nationalskalder som 1820 skaldat följande poem: 

Pingst, hänryckningens dag, var inne. Den landtliga kyrkan
stod hvitmenad i morgonens sken. På spiran af tornet,
prydd med en tupp af metall, vårsolens vänliga lågor
glänste som tungor af eld, dem apostlarna skådade fordom.
Klar var himlen och blå, och Maj med rosor i hatten
stod i sin helgdagsskrud på landet, och vinden och bäcken
susade glädje och frid. Guds frid! med rosiga läppar
hviskade blommornas folk, och muntert på gungande grenar
foglarna sjöngo sin sång, en jublande hymn till den Högste. 

Esaias Tegner lyckas fånga pingstens hänryckning som berättas i Apg 2 bland annat i orden: ”vårsolens vänliga lågor glänste som tungor af eld”, samtidigt som årstidens värmande intåg och naturens uppvaknande efter vinterns kyla, vackert målande beskrivs. Kanske man kan säga att Esaias Tegner fångar Andens utgjutelse både över människan men också naturen och hela skapelsen. 

Pingsten var i traditionen dagen för konfirmation. Då gick ungdomarna i procession klädda i vita kåpor längs altargången fram mot koret. Efter psalmsång, förhör och efter att ha svarat ja på att de tror på Gud Fader, att de tror på Jesus Kristus, att de tro på helig Ande och att de avser leva i denna tro, falla de på knä vända mot altaret för att sändas ut i världen med orden: ”Vår Herres Jesu Kristi, Fader gifve eder kraft efter sin härlighets rikedomar, att I genom hans Anda varden starke till den invärtes människan och uppfylles med allehanda Guds fullhet! Amen”. (Handbok för Svenska kyrkan 1809)

Pingstdagen var den stora konfirmationsdagen då också ungdomarna tog emot första nattvarden. Idag ser dock konfirmationstiden och konfirmationsgudstjänsten annorlunda ut än under 1800-talet och en bra bit in under 1900-talet. Det ansågs också vara dagen då barnen blev vuxna och pojkarna fick sin första kostym och flickorna kläddes i finklänning.

Under kristendomens barndom var dopet i huvudsak något som gällde vuxna. Dopet föregicks av två års katekumenat, där den vuxne dopadepten undervisades och i gudstjänster leddes in i den kristna gemenskapen. Under kristendomens första trehundra år förföljdes kristna svårt i romarriket, varför försiktighet gällande vilka som ville ansluta sig till kristna församlingar var av nöden påkallat. Under trehundratalet blev Konstantin den store kejsare i Rom, och han lät döpa sig, varefter kristendomen blev Roms statsreligion. Nu blev det fart på dopet och förutsättningarna förändrades, varvid barndopet blev det vanliga insteget till kristendomen.

Katekumenatets behov för att skydda sig mot spioner och fiender behövdes inte längre, men dopet, det vill säga barndopet behövde följas upp med dopundervisning när barnet var tillräckligt vuxet för att ta emot kunskap om Kristus och helig Ande. Det är den historiska ingången till konfirmationen. Det äldre barnet konfirmerar eller bekräftar sitt barndop och för att det skall kunna ske så behövs dopundervisning. Så är det också idag, även då utformningen ser betydligt annorlunda ut idag med konfaläger, lekar, äventyr och samtal om livsfrågor och självklart lära sig om och praktisera kristen tro.  

Man kan också uttrycka det som att Konfirmationen tillhörde en av alla dessa övergångsriter. Barnets födelse med övergången från att vara ofödd till att bli ett nytt litet liv manifesterades genom barndopet, barnets övergång från barn till vuxen manifesterades genom konfirmationen och genom vigseln övergår ensamhet till tvåsamhet och familjebildning. Slutningen övergår livet till död, där begravningsgudstjänsten manifesterar övergången från liv till död. Övergångsriter vilka manifesterar födsel, vuxenheten, familjebildning och slutligen döden har människan manifesterat och uppmärksammat på olika sätt sedan urminnes tider.

År 1907 på Azusa Street i New York, samlas en växande skara människor för att lyssna till en mörkhyad, kortväxt, halvblind man som var märkt av smittkoppor vid namn William Seymor. Han har överlevt smittkopporna som förvisso gjort honom blind på ena ögat, halt och med koppärrigt ansikte. För honom och den allt mer växande församlingen var detta inget annat än ett Guds ingripande genom helig Ande. Denne kanske lite udda fågel, tillsammans med Charles Fox Parham ses som grundare till pingstkyrkan eller den pentakostala rörelsen.

Utgångspunkten var andens ingivelse, andedopet och självklart berättelsen i Apostlagärningarna om Andens utgjutelse. Tungotal och andens gåvor vilka Paulus i Korinthierbrevet berättar om blir viktiga för rörelsen.

Tidigt uppstår schismer mellan William Seymor och Charles Fox Parkham, där Parkham var kritisk till Seymors mycket känslomässiga uttryck i sin förkunnelse. Bland annat därför splittrades rörelsen. Pingströrelsen kommer allt mer decentraliseras, vilket innebär att de olika pingstförsamlingarna kan komma att se mycket olika ut. Centralt är dock pingstberättelsen i Apostlagärningarna.  

Pingsten är väl för den moderna tämligen sekulariserade människan kyrkligt och teologiskt i det närmaste obegriplig. I och med att annandag pingst fallit bort som allmän helgdag har dessutom dess betydelse som långhelg försvunnit. För kyrkan och kristendomen är dock pingstens glädje viktig och central. Pingsten är den högtid som tydligast visar på heliga Andens betydelse som gestalt i den ende Gudens treenighet.

Lärjungarna och de som följde Jesus under hans tid här på jorden, hade under Jesus levnad svårt att förstå och omfatta mysteriet med Jesus Kristus. Att Gud genom Jesus Kristus fullt ut blivit människa, vandrar här på jorden, undervisar om Guds rike, helar sjuka och utför under är i stora stycken obegripligt för Jesu lärjungar och Jesu död på korset och uppståndelse under påsknatten är för lärjungarna ännu märkligare. När så Jesus Kristus återförenats med Fadern och sänder helig Ande eller hjälparen, börjar mysteriet om vem eller vad Jesus Kristus är, bli uppenbarat för de som följde Jesus och tror på Honom.  Berättelsen i Apostlagärningarna om Andens utgjutelse uppfyller lärjungarna med tro och kraft, där helig Ande sänder lärjungarna likt apostlar ut i världen för att berätta och vittna om Jesus Kristus.

Så har vi kristna fått uppdraget av Jesus Kristus att med helig Ande förvalta Kristi kyrka.