Kristi himmelsdag började firas som kyrklig helgdag under trehundratalet och infinner den fyrtionde dagen efter påskdagen vilket innebär att kristihimmelsfärdsdagen firas tidigast 30 april och senast 3 juni. Liksom fastetiden, passionsveckan, påsken och pingsten bestäms av månkalendern, med utgångspunkt att påskdagen dateras till första söndagen efter vårdagsjämningen och fullmåne, så är kristihimmelsfärdsdagens datering rörlig. Kristihimmelsfärdsdag firas alltid på en torsdag och då datumen varierar från år till år, så är förstås frågan om kristihimmelsfärdsdagen infinner sig under våren eller tidig sommar. Dagen blev dock i traditionen den dag då vinterkläderna lades undan och det hände att kvinnorna började gå bararmade, varför dagen också kunde kallas ”bararmsdagen”. Det är vanligt att Kristi himmelsfärdsdag inleds med en tidig mässa i samband med gökotta, vilket innebär ett sammanhang där kristihimmelsfärdsdagen mer förknippas med våren.
Innan kristihimmelsfärdsdagen började firas i Sverige, firades bland annat vid den här tiden Betessläppsdagen, eftersom det var då man släppte ut boskapen på bete. 1924 började också kristihimmelsfärdsdagen att firas som folknykterhetens dag.
Då kristihimmelsfärdsdagen alltid infinner sig på en torsdag så blir ofta fredagen en klämdag så att det blir fyra lediga dagar efter varandra, vilket möjliggör en liten minisemester där man kan njuta av några dagars skön ledighet med förhoppningsvis varmt och soligt väder.
Under tre dagar efter Kristihimmelsfärdsdag var det i gamla tider vanligt att prästen och församlingen vandrade ut över markerna och bad om en god årsväxt. Detta bruk förekom fram till att dessa gångadagar avskaffades i samband med 1772 års helgdagsreform, en reform som också innebar att tredje och fjärdedags jul och påsk avskaffades.
Så kunde flickor och pojkar denna dag träffas tillsammans utan kyrkans vakande öga. Och i vissa delar av Sverige tände man eldar på Kristihimmelsfärdsdagen för att skrämma iväg vargar och annat otyg.
Så fyrtio dagar efter påsk firar kyrkan Kristi himmelsfärdsdag. I Bibelns berättelser kan vi läsa om när den på påsknatten uppståndne Jesus upptas till himmelen:
När herren Jesus hade talat till dem blev han upptagen till himlen och satte sig på Guds högra sida. Men de gick ut och predikade överallt, och Herren bistod dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det. (Mark 16:19-20)
Han tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen. De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje. Och de var ständigt i templet och prisade Gud. (Luk 24:50-53)
I min första bok, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då han togs upp till himlen, sedan han genom helig ande hade gett sina befallningar åt dem som han utvalt till apostlar. (Apg 1:1-2)
Talet fyrtio har i Mellanösterns kulturer fått betydelsen ”många”. Kanske talet fyrtio inte nödvändigtvis skall läsas med exakthet, utan det handlar snarare om att avsevärd tid passerat eller om ett större antal. I Bibeln kan vi läsa om Noa, hur det regnade i fyrtio dagar och fyrtio nätter, vilket betyder att det regnade oerhört mycket och länge. Moses ledde folket genom öknen till det förlovade landet i fyrtio år, vilket betyder att de vandrade mycket länge. En tanke som här kan vara intressant är att det tidsmässigt gått en hel generation innan de når Juda rike. Därmed har de gamla dött ut och den nya generationen blir de som erövrar landet. Till och med Moses dör innan de når Juda rike och det blir den unge Joshua som leder folket in i landet. Det berättas i Matteusevangeliet att Jesus fastar fyrtio dagar i öknen, varefter han blir hungrig. Det vill säga, Jesus fastar länge. Och i icke bibliska sammanhang används talet fyrtio för att beskriva ”många”, till exempel ”Alibaba och hans fyrtio rövare”.
I den kristna traditionen har talet fyrtio fått betydelse, så till vida att påskfastan varar i fyrtio dagar samt att den tid som den uppståndne Jesus vandrar här på jorden är fyrtio dagar innan Han upptas till himmelen.
Talet fyrtio är egentligen inget ”heligt tal”, men det har fått en särskild betydelse bland annat inom kristendomen. Talet fyrtio som fått betydelsen ”många”, har i traditionen fixerats att bli fyrtio exakt. Därav att påskfastan varar fyrtio dagar och att det förflyter fyrtio dagar från Påskdagen fram till Kristi himmelsfärdsdag.
Numerologi är ”läran” om talens innebörd. Detta har studerats i fem tusen år, där talen har fått betydelse av närmast mytisk karaktär. Talen ges betydelse inte bara ur ett rent matematiskt samband, så som att vissa tal är primtal, det vill säga endast är delbart med sig själv eller talet ett samt vad som är talens minsta gemensamma nämnare. Numerologin menar sig dock se andra ”dolda” budskap eller betydelser. Tal och siffror har alltid fascinerat människor. Till exempel är talet tre är ett primtal och ett ojämnt tal. Decimalsystemet där siffran noll har stor betydelse utgår från siffrorna 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 och 0. En etta och en nolla efter varandra blir talet tio. Decimalsystemet är praktiskt och gör det möjligt med mycket kvalificerade beräkningar.
Nollan är en mycket användbar uppfinning, vilken lär ha sitt ursprung i Indien under 600-talet genom Brahmagupta som var en indisk astronom och matematiker vilken författade viktiga verk inom båda områdena. Han var troligtvis den första som använde sig av ”noll” som ett matematiskt tal i samband med algebra. Noll, i betydelsen ”ingenting”, har dock betydligt äldre rötter, troligtvis från Babylonien under 500-600 talen före Kristus, men nollans ursprung i samband med decimalsystemet och naturliga tal finner vi troligtvis i Indien under 600-talet efter Kristus.
Talet tio är inte jämnt delbart med tre. Delar vi talet tio med tre så får vi talet 3.3333 följt av ett oändligt antal treor som decimaler. Det har förstås fascinerat människor, men hur mycket man än anstränger sig så kommer talet tio aldrig att bli jämnt delbart med tre. Enligt numerologin så har primtalen särskilda betydelser. De skvallrar om djupare meningar, till exempel; alla goda ting är tre, tredje gången gillt, treenighet, trefaldighet, treudd och triangel, vars betydelser enligt numerologin är av närmast metafysisk karaktär.
Ibland säger vi - tredje gången gillt, när vi har förhoppningar om att lyckas. Försöker man tillräckligt många gånger, så ökar förstås sannolikheten att nå framgång. Det är ett närmast statistiskt obestridligt faktum, men att det just det tredje försöket som blir framgångsrikt, finns förstås inget rationellt som talar för. Men skam den som ger sig, och något behöver människan tro på. Så hoppet eller föreställningen att ”tredje gången gillt” är ”sant”, fortsätter att i någon mån vara levande för människor även då det inte finns nått empiriskt eller logiskt själ som stödjer ”tredje gången gillt”.
Talet tre, har i den kristna traditionen blivit ett heligt tal, kanske främst på grund av treenigheten, det vill säga att den ende levande Guden är treenig. Att Gud uppenbarar sig som Fadern, som Sonen och som den Helige Anden. En och samma Gud i tre gestalter. Kosmologiskt under frälsningshistorien och ontologiskt här och nu likt Guds väsen. Gud blir genom Jesus Kristus fullt ut människa och är den ende Guden själv. Fadern, Sonen och den Helige Anden är en och samma Gud, i sin immanens uppenbarad för människan.
Kristi himmelsfärd blir en del av Guds kosmologiska plan för sin skapelse. Genom Jesus Kristus blir Gud fullt ut människa, där den ende guden uppenbarar sig i en fysisk person. Jesus Kristus är både fullt ut sann människa och samtidigt fullt ut den ende sanna Guden. Jesus vandrar här på jorden och i samband med Johannesdopet tydliggörs Hans uppdrag. ”Detta är min älskade Son”, hörs en röst från himmelen samtidigt som den helige Anden kommer ner över Jesus likt en duva.
Jesus vandrar från Galiléen upp mot Jerusalem och under vandringen samlar Han sina tolv lärjungar. Han undervisar om Guds rike, helar sjuka och utför under. Vad skall människorna tro? Vem eller vad är denne Jesus? Är Han den nya Elia, den nya Mose, den nya Messias – han som skall slänga ut romarna och upprätta Juda rike? Är han Rabé, Johannes döparen, profet eller kanske en charlatan? Vem eller vad som är Jesus Kristus är i det närmaste obegripligt för människorna som följer honom.
Fastetiden påminner oss människor om Jesu väg mot korset, en väg som leder till Jerusalem och korsfästelsen. På tredje dagen, under påsknatten uppstår Jesus Kristus från de döda och möter människorna. Först möter Han kvinnorna, sedan lärjungarna och de som följde Honom. Han är bland människorna i fyrtio dagar, varefter Han upptas till himmelen och återförenas med Fadern.
Men Kristi Himmelsfärd är också en fråga om ontologi, det vill säga vad Kristus är här, nu och alltid. Jesus säger: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.” (Joh 6:35)
Så kristihimmelsfärdsdag är inte bara en påminnelse om en kosmologiskt frälsningshistorisk händelse, utan påminner oss också om Guds mysterium, Hans ontologiska vara, här och nu. Att Jesus Kristus är levande här på jorden, att korset blir verklighet för oss människor här och nu, att Jesu uppståndelse inte bara visar på hoppet utan är det gudomliga hoppet vi människor kan lita till och leva med, samt att Jesus förenats med Fadern, att Gud är ett och samma och att Gud genom Kristus fullt ut vet och känner människan. Ty ”så älskade Gud världen att Han gav henne sin ende Son, för att de som tror på Honom inte skall gå under utan ha evigt liv”. (Joh 3:16)