Tillbaka till rötterna i Falköping?

När Svenska kyrkan nu börjar projektet med att bo in sig i Kilanderska huset så är det på sätt och vis en återkomst till gammal kyrkojord. Nästan hela kvarteret, som passande nog heter Klockaren, skulle med rätta kunna kallas för ett ”medeltida kyrkokvarter”.

Innan projektet med att förändra huset kunde sättas igång fick man gräva för ny dränering. Det skedde i mars 2016, arbetena avslutas i april. Vid de grävningsarbetena har hittats ett 30-tal gravar i S:t Olofsgatan och tomtmarken bakom huset mot Storgatan.  

Det här var ingen stor nyhet. Att här fanns gravar, gott och väl 50 – 70 meter norr om S:t Olofs kyrka har man haft koll på under långa tider. När Kilanderska huset byggdes i slutet av 1800-talet så grävdes det för källare. Då skall man ha funnit omkring 25 gravar med skelett. Förmodligen bör man ha hittat fler, men det är bara en beräkning som vi kan göra idag. Senast det grävdes här var 1999, då man drog fjärrvärmeledningar i S:t Olofsgatan. Då hittades knappt 15 gravar i de schakt som grävdes. Fjärrvärmen grävdes inte ned fullt så djupt, så man nådde inte fullt ut ned till gravläggningsdjupet i alla de fall man tyckte sig se gravar vid det tillfället.

Vid andra byggnadsarbeten, som t ex vid Sparbankshuset, hade man under tidigt 1900-tal också sett gravar. Eftersom flera av de nyfunna gravarna delvis låg väldigt grunt kan vi idag anta att man säkert stött på gravar på bakgården närhelst man lagt om stenläggning eller förbättrat en gammal dränering.    

Kyrkan låg inte mitt byn

I det gamla Falköping låg den här delen av staden alldeles i kanten av staden. I de äldsta kartorna från 1600-talet ser vi att kyrkan och kyrkogården inte ligger ”mitt i byn” utan i östra delen av staden. Faktiskt fanns här den västra tullporten mot landsvägen till Göteborg (det vill säga dagens Storgata!). Här låg då också en tullstuga (i stort sett mitt under Kilanderska huset) och inte långt därifrån, snett mot granntomten det som kallas skolhus. Hit hörde också en hage. En ganska detaljrik karta från år 1696 visar detta och dessutom att det då låg en beteshage mellan skolhus, tullstuga och kyrkogården.

Tullhus- och skolhus tycks ha hängt med långa tider, genom 1700-talet, på markstycken som bör ha varit gemensamma för staden. Man frågar sig om inte skola och skolans beteshage kan vara någon slags arv från den katolska tiden. Kanske kan vi tänka oss att ”Kyrkoplan” som området tycks ha kallats under tidigt 1900-tal var i kyrkans ägo intill reformationen. Vi återkommer till det längre ned!  

Hur blev Falköping stad? 

Namnet Falköping är känt i skrift sedan år 1281 och det tolkas som sammansatt av bygdenamnet Fala och köping (marknads/handelsplats). De äldsta skriftliga beläggen för en stad är normalt från 1400-talet där Falköping bland annat nämns som köpstad. Tankarna om hur Falköping ”blev” stad kan sammanfattats på olika sätt.  

En gammal tanke med starkt fotfäste är att ursprunget anses ha varit en förkristen kultplats. Med tiden kom den att utvecklas till marknadsplats. Vid införandet av kristendomen utnyttjade man läget för kultplatsen till att bygga en kyrka tillägnad ett populärt helgon: S:t Olof. Kyrka och kommersiella intressen i en lycklig förening bidrog till en ökad marknad och ett urbaniseringsförlopp som letts i riktning mot en stad med formella stadsprivilegier.  

Den uppfattningen har idag nyanserats något, där man enkelt uttryckt kan påstå att det idag är oklart hur stadsbildningsförloppet skett i Falköpings fall. De få data som finns kan användas att tolka förloppet på olika sätt och för den förmenta hedniska kultplatsen saknas belägg. Kanske man i alla varianter av tolkningar kan enas om att det senast under 1100-talet av någon anledning byggdes en för en landsortsförsamling ganska stor kyrka på platsen. Dess begravningsplats var såvitt man kan förstå av de gravar som hittats också väl tilltagen sett till yta.    

S:t Olof - ett medeltida modehelgon

Kyrkan är helgad åt en av tidigmedeltidens modehelgon i Skandinavien och på de brittiska öarna. Efter den norske kungen Olaf Haraldssons död (1030) spreds kulten kring honom snabbt, delvis tack vare kungaätternas kamp och en patriotisk trend i Norge. Olof kom därför att några decennier efter sin död att bli Skandinaviens mest populära helgon, med vid spridning även på de brittiska öarna, där ett 40-tal kyrkor invigdes i hans namn.  

Man tycks dock mena att det finns få tidiga (1100-tals) kyrkor som helgats S:t Olof i Sverige; flertalet Olofskyrkor invigdes i hans namn under 1300-talet (Ekre 1986:30), i en tid då Olofskulten på de brittiska öarna redan upplevt den största spridningen och följaktligen blivit omodern. S:t Olof i Falköping är inte en sådan eftersläntrare. Kyrkan anses vara byggd före 1100-talets mitt. Möjligen kan kyrkan som många andra kyrkor ha haft en föregångare i form av en träkyrka. Kyrkan genomgick omfattande förändringar under 1200-talet, då den gjordes större.

De viktigaste förändringarna tycks ha varit att 1100-talskyrkan fick kor och långhus påmurade i höjden samtidigt som långhuset förlängdes mot väster, till sin nuvarande utsträckning. Kanske kan utbyggnationen av kyrkan sättas i samband med att skarabiskopen intresserade sig för och på olika vis stödde kulten kring St Olof i Falköping. Händelserna kring kyrkan får ändå ses som ett tecken på någon form av tätortsbildning.  

Stor begravningsplats 

Men närheten till den okända tätorten till trots, så är det kanske inte kyrkan i sig utan snarare dess begravningsplats som är av större intresse i det här sammanhanget. De grävningsarbeten där man hittat gravar visar som antytts en ganska stort begravningsplats för något som inte var en ”riktig” stad förrän långt senare. Många gravobservationer kommer från platser mellan 20 - 50 meter utanför och norr om den kyrkogårdsmur som uppfördes 1643 på initiativ av borgmästaren Lars Hvass.  

Gravarna har tidigare tolkats som medeltida och äldre delar till S:t Olofs kyrkogård. Om tolkningen är rimlig innebär det att det funnits en omfattande kyrkogård kring S:t Olofs kyrka som sträckt sig till korsningen S:t Olofsgatan – Storgatan. Det är ett område om minst ca 120 x 120 meter (S:t Helena kyrka i Skövde hade vid samma tid, 1600-talet. cirka 90 x 80 m, Skara domkyrka cirka 107 x 60 m). Är spåren av gravar ett eller flera kronologiskt åtskilda kyrkogårdsskikt? Eftersom tre skelett från S:t Olofsgatan (Fjärrvärme 1999) daterats, med tyngdpunkt i tiden 1000 – 1250 samt sent 1300-tal så anar man ändå att den nästan okända delen av begravningsplatsen är samtida med medeltidskyrkans utbyggnadsfaser.

Här kommer nya dateringar att göras av gravarna från den nya grävningen 2016. Förhoppningsvis kan vi få både riktigt gamla och yngre dateringar som visar en större spännvidd, gärna från år 1000 till 1300-talets slut. Här är det minst lika spännande att få veta när man slutade begrava folk på i denna del som tiden för när man började använda begravningsplatsen.  

Gravar norr om kyrkan 

Det kan vara värt en extra notering att rätt många av de gravar som hittats legat norr om kyrkan. De har därmed legat på den sida av kyrkan man normalt inte förväntar sig att hitta en stor mängd gravar. Den norra sidan sägs ibland ha setts som ”dålig”, i ”djävulens väderstreck” som nol- eller norrsidan då tycktes vara.    

Anledningen till detta kan vara att det här funnits en äldre begravningsplats. Tyvärr finns inga närmare beskrivningar av de gravar som hittades i äldre tid. De mest detaljerade härrör från Hilding Svensson men även den måste anses vara knapphändig. Där anges i vart fall några skelett ha legat med huvudet i väster samt att skeletten tycks ha saknat kista eller annat omhölje. Svensson nämner att han gjorde uppmätningar på platsen samt att han ”tillvaratog en del ben och kranier, vilka sedermera kommit till användning i skolans undervisning”. Tyvärr lär de inte gå att få fatt i idag för att på ett hyfsat säkerställt sätt försöka få dateringar av de äldre gravfynden. En frestande tanke och variation på tankarna kring stadens förhistoria och tidiga medeltid är att föreställa sig detta som platsen för en storgård.