När vi kommer i in i vår nyrenoverade, vackra S:t Olofs kyrka så är väggarna nymålade och strålande vita. Allt utom en liten bit längst fram till höger i koret. I en lite undanskymd nisch är fortfarande putsen orörd sedan medeltiden. Nischen återupptäcktes 1959 när kyrkan renoverades förra gången och man bestämde då att “bibehålla denna nisch i konserverat skick” men man nämner ingenting om de hemligheter som döljer sig i putsen.
Själva nischen är intressant i sig. Från början var det en genomgångsportal men redan under medeltiden murades den igen med ett litet fönster i mitten. Vad den använts till råder det lite delade meningar om men den vanligaste förklaringen är att det är ett medeltida kommunionsfönster där de sjuka, under medeltiden, kunde motta det allra heligaste sakramentet, nattvarden, utan att gå in i kyrkan. En alternativ tolkning, som kanske är den mest troliga, är att det skulle vara ett så kallat hagioskop (från grekiskan, hagios -helig, skope -se/betrakta) där man utifrån kunde se och tillbe det bröd som välsignats vid gudstjänsten, den så kallade konsekrerade hostian (alltså Kristus själv) som förvarades i ett särskilt kärl som kallades monstrans. Liknande nischer finns i flera kyrkor i Västergötland.
Den som går riktigt nära nischen och har med sig någon typ av ljuskälla kan få se de hemligheter som nischen bevarat sedan den murades igen, någon gång för över 500 år sedan. I putsen ser man något som, vid första anblicken, ser ut som klotter men när man tittar noga ser man att det inte är med latinska bokstäver man skrivit utan med runor. Runorna är skrivna helt i oordning och av olika personer och länge har man inte kunnat läsa vad det står.
runor användes länge
runor är något vi mest förknippar med vikingatiden. Vi ser de pampiga runstenarna som vi fortfarande ganska enkelt kan läsa och tänker ofta att runorna försvann när vikingatiden slutade i slutet av 1000-talet. Faktum är dock att runorna levde kvar i många delar av Sverige i århundraden parallellt med de latinska bokstäverna. I Dalarna användes runor fram till 1800-talet och runorna kunde ha lokala variationer. Under 1600-talet blev det ett stort intresse för vår historia och man började dokumentera alla runstenar man kände till och man skapade listor där man kunde byta ut bokstäver mot runor vilket gjorde att runor började användas igen, fast på ett annat sätt.
Den mest kontroversiella runstenen är den så kallade Kensingtonstenen som hittades 1898 i Minnesota av en svenskättling. Stenen beskriver en grupp skandinaver som på 1300-talet kommit till Amerika och rest stenen. Skulle den vara äkta skulle det skriva om historien och fortfarande finns det vissa som tror att den är äkta även om forskarna sedan den hittades förkastat detta. 2017 lyckades en lärare tillsammans med sin klass tyda ett antal runor på en gård i Dalarna och det visade sig då att några av dessa var identiska med runorna på stenen. Gården låg väldigt nära den plats där Olof Öhman, mannen som hittade stenen, växte upp och detta borde avgöra diskussionen för gott. Detta visar också att runor användes i Sverige bara för några generationer sedan.
budskap från medeltiden
2013 kom Riksantikvarieämbetets runolog Magnus Källström till S:t Olof och plötsligt för första gången på århundraden kunde deras budskap komma till liv igen. Under två besök och många timmars noggranna studier lyckades han läsa ett antal ord och identifiera tecken och symboler.
Mest synligt är ett rutmönster och ett pentagram som då sågs som en symbol för jungfru Maria och kan ses som en bön om hennes förböner. Han hittade även ordet ioha=ne=s vilket är namnet Johannes. Högt uppe i rundbågen, nära fönstret, hittar man ordet deus (Gud) där d-runan är väldigt ovanlig. Den har tidigare bara hittats i Lye kyrka på Gotland.
Ett annat ord som Källström lyckades tyda var ordet raþmik vilket kan tolkas som “tyd mig” (råd mig, sörj för mig) och vi kanske kan se det som en uppmaning från någon som för 800 år sedan ristade in detta meddelande. Efter all denna tid försöker vi igen tyda de runor som skrivits. De sista runor som hittills tolkats är ett exempel där någon rättat någon annans text. Någon har skrivit Quis sum (Vem är jag?) medan någon rättat till Quid sum (Vad är jag?). En trolig tolkning, som Källström lägger fram, är att uttrycken kommer från Augustinus för vilken båda begreppen var viktiga.
Vem eller vilka som skrivit dessa ord och i vilket syfte får vi aldrig reda på men nu kan vi äntligen få nycklar till vad de ville kommunicera. Från medeltidens Falköping fanns tidigare endast två runor beskrivna som återfanns på en sigillstamp tillsammans med latinska bokstäver men nu har antalet mångdubblats. Efter århundranden kan vi igen ta emot ett budskap från de människor som bodde i vår stad för många hundra år sedan.
Mattias Lagerquist