Susanne Andersson vid grav
Foto: Henrik Enarsson

Susanne förlorade båda föräldrarna – inom åtta dagar

Allhelgonahelgen är den helg på året då många ägnar en extra tanke åt dem som lämnat oss.

Susanne Andersson från Långås förlorade båda sina föräldrar under förra året. För henne har helgen fått en speciell plats i hjärtat.

För fyra år sedan fick Susannes pappa en stroke. De hade träffats och umgåtts på förmiddagen, men när hennes mamma ringde senare samma eftermiddag kom hon med beskedet att han hade trillat i duschen av vad som visade sig vara en stroke.
– Pappa blev rullstolsburen och fick flytta till ett boende. Mamma var där och hälsade på nästan dagligen, bara för att träffas och umgås. Ofta tog hon med honom ut på promenader. Men så plötsligt orkade hon inte hälsa på pappa lika ofta,
vilket Susanne tyckte verkade lite märkligt. Det visade sig att hennes mamma fått cancer.
– Hon gick bort i maj förra året, bara månader efter beskedet om cancern. Allt
gick så fort. Veckan innan mamma gick bort fick pappa lunginflammation. Det  kändes som om han gav upp hoppet. Han ville inte bli ensam. Pappa dog bara åtta dagar efter mamma, berättar Susanne.

Hur har du behandlat din sorg efter dina föräldrars död?

– Pappa hade jag ju indirekt kunnat sörja innan. Han hade sedan flera år inte kunnat klara sig själv. Det var en lättnad för honom att slippa bli ensam. Saknaden efter mamma blev för stor.
– Mammas sista tid gick fort. Jag ville inte mista henne så snabbt. Men det var skönt att hon inte fick lida. Men jag saknar dem hela tiden och hade ju självklart velat ha dem nära mig.

En högtid för att minnas dem som gått bort

För Susanne är Allhelgonahelgen nu en högtid som ligger henne varmt om hjärtat. Att få gå till graven, ta hand om den, pynta och prata med mamma och pappa.
– Jag tycker att jag mår bra idag. Är jag ledsen eller saknar dem så tänker jag på dem. Jag är helt övertygad om att de finns med mig. Jag är säker på att det finns något större. Det är rätt självklart att det är så. Varför skulle vi annars vara här? Nu till helgen kommer jag åka dit, tända ljus och tänka på det vi hade tillsammans. Det är fint att ha minnen.

Heléne Enarsson, präst i Falkenbergs Pastorat, ser även hon fram emot Allhelgonahelgen och de möten högtiden ger människor. Hon tycker framförallt att det i dagens snabba samhälle är viktigt att stanna upp och bli påmind om döden. 
– Kanske är det så att vi moderna människor inte vill bli påminda om döden. Då är
både Alla helgons dag och Alla själars dag en bra tid för oss att ägna tanke åt döden.
– Det är mörkt, vi tänder ljus, det blir fint och vi gör gravar vinterfina vid våra vänners och släktingars gravar. Att få samlas i släkt och familj och känna att vi delar en högtid tillsammans. Jag tror att det är en jättebra ingång till den mörka delen på året. När träden tappar sina löv och naturen dör, då kan vi tänka extra mycket på dem som inte längre finns kvar i detta liv.

Det måste vara speciellt för dig som präst att befinna dig mitt i andras sorg?

– Jag tycker det är fint att vi gör något vackert av det svåra. Jag tänker som så att
när vi vågar ta livet på allvar, vilket man gör när döden är nära, kan det kännas väldigt livsbejakande. Det behöver inte kännas så dött, utan snarare tvärtom. Vi tillåter oss att minnas de vi saknar och tillåter våra känslor att finnas.

Leva vidare-grupper och att dela sorgen

För den som förlorar någon, ofta en närstående, kan sorgen ibland bli för påtaglig. Nära och kära som vet att man sörjer hjälps åt och delar med sig, särskilt i början. Men efter ett par månader kanske det inte är lika många som frågar. Och Heléne menar att det kanske är då som ensamheten drabbar som hårdast.
– Personer med samma erfarenheter brukar träffas ett par gånger i Leva vidaregrupper, för att kunna dela med sig. Grupperna brukar startas upp ett par månader efter ett dödsfall. Allt för att deltagarna ska kunna fortsätta prata om det som de kanske inte längre får lika mycket frågor kring av dem som finns i närheten.
– Någonstans så handlar det om att se människan; och människan ser vi genom möten.

Ibland måste sorgen ut

Susanne Andersson tycker själv att det viktigaste är att kunna tillåta sig att sörja.
– Ibland måste sorgen ut ur kroppen. Jag har lätt att prata om det, jag berättar ofta om mamma och pappa. Det är viktigt att de inte glöms bort. Det är viktigt att prata om dem som funnits bland oss. Så vi minns dem.


Om Allhelgonahelgen

Ursprunget till Allhelgonahelgen och firandet i Sverige är ett arv från när kyrkan fortfarande var katolsk. De olika helgonen hade olika dagar då människorna firade dem, men till slut fanns det för många helgon. Då tillkom en dag då vi började fira ”alla helgon”, vilket vi gör på lördagen. På söndagen firar vi Alla själars dag för att minnas dem som inte längre är med oss.
Det handlar om Svenska kyrkan och vårt evighetshopp:
Att minnas dem som gått före oss och de som är döda, att bli påminda om det kristna evighetshoppet om att döden inte är slutet.