Foto: Renée Backe

Västra Sallerups kyrka – historik

Kort historik och beskrivning. Avskrift av en folder utgiven av Eslövs församlings kyrkoråd 2003.

 

Text: Allan Arvastson, redaktör: Lars Halldén, bearbetning: Christer Löfqvist

Västra Sallerups kyrka, knappt två mil norr om Lund, är en av de skånska medeltidskyrkorna. Den har sin givna plats bland sevärda skånska kyrkor på landsbygden. Längs tornets sidor kan man läsa en datering för en omfattande reparation ANNO 1751. Därovanför läses årtalet MCD, alltså 1400. Redan dessa båda årtal kan antyda att kyrkan har en lång historia. Den är en av de många skånekyrkor som anses ha blivit byggnad vid mitten av 1100-talet. En herremanssläkt, knuten till det ursprungliga Ellinge, kan jämte ärkebiskopen i Lund ha varit grundare och initiativtagare. Ellinge slott ligger ett par kilometer söderut. Kyrkan är byggd av gråsten och sandsten. Den senare är hämtad från bygden kring Ringsjön, liksom sandstenen till Lunds domkyrka. Senare började man också använda tegel.

Utsmyckningen med dopfunt och andra stenskulpturer har utförts av en stenmästare som hette Mårten. Ornamenterna är typiska för honom. Han hade fått sin grundläggande utbildning vid domkyrkobygget. Fyra dopfunter i näraliggande kyrkor är också hans verk. I dessa har han liksom i Sallerup tecknat sitt namn genom en inskrift i runor. Den lyder på nutidssvenska: ”Mårten gjorde mig”. I funten ligger också två fat av metall. Det undre av dem betecknas 1734 som ”gammalt”. Funten var väl ursprungligen placerad i kyrkans västligaste del. 

Mårten har också varit mästare till en lejonskulptur, som ursprungligen har varit inmurad i kyrkan och nu är placerad i vapenhuset. Vidare är de båda pelare, ”kolonnetter”, som pryder kyrkorummets västsida, hans verk. De förenade ursprungligen kyrkans långhus med en läktare för herrskapet. 

Signaturen på dopfunten anses numera vittna om att Mårten också varit kyrkans byggmästare. Ärkebiskop Eskil, som 1145 invigde Lunds domkyrkas högaltare, kan förmodas också ha invigt kyrkan i Sallerup. Namnet på denna socken förekommer under medeltiden bl a under formen ”Saxulstorp” (tidigast 1201). Från 1500-talet stadgar sig beteckningen ”Salderup” och ”Sallerup”.

Kyrkan hade antagligen redan från början ett kvadratiskt torn i väster. Långhuset var rektangulärt med ingångsportaler i väster, norr och söder. Ingångarna kan ha varit försedda med utbyggnader och vapenhus. I det nuvarande vapenhuset kan det under golvet ha funnits gravplatser för patronatsfamiljer.

Öster om långhuset låg koret. Detta kan ha haft en avslutande absid. Från början hade kyrkan sannolikt ett platt tak. I början av 1300-talet fick koret sin nuvarande form. Samtidigt försågs kyrkan med valv. Man hade då börjat använda tegel. I det nuvarande korets västra del finns, ett par meter under golvet, ett gravkor. Detta ha använts som begravningsplats sedan 1600-talet. Under ett massivt lock av sten finns en trappa som leder dit. 

Vid norra sidan om kyrkans kor låg förut en utbyggnad från senare medeltid. Den var kanske ursprungligen ett gravkor med har sedermera ännu vid tiden före kyrkans senaste restaurering använts som sakristia. Denna var med en liten dörr förbunden med kyrkans kor. Utbyggnaden revs vid restaureringen på 1950-talet. I stället uppfördes strax bredvid en annan sakristia. I denna finns också bl a ett altare. Strax vid utgången härifrån till kyrkorummet står numera orgeln.

I södra korväggen, nära altaret, finns ännu ett medeltidsminne, en ”piscina”, genom vilken dopvatten och sköljvattnet från nattvardskärlen skulle rinna ner i kyrkans vigda grund.

Vid provgrävningar i samband med restaureringen 1951-53 påträffandes många medeltidsmynt. Ett av dem var anmärkningsvärt gammalt. Det var präglat i Tyskland under kejsare Otto I, som regerade vid mitten av 900-talet.

En händelse med avgörande betydelse för kyrkan var att den år 1305 införlivandes med Lunds domkapitel. En av prästerna där blev då genom förordnande av ärkebiskopen kyrkans ”patronus”, som fick rätt till den ekonomiska avkastningen, med undantag för den del, som skulle tillfalla en vikarie i Sallerup. Denna kyrka blev en bland flera andra ”kanikkyrkor”, där en av domkyrkans präster, ”kaniker”, var patronus. Det var en stor förändring, som sträckte sig ända till slutet av den danska tiden.

Det gamla sambandet med Ellinge tog emellertid inte slut. Bland annat vittnar kyrkans tidigaste målningar om sambandet med en patronatsfamilj på Ellinge. Detta samband spårar man också i fortsättningen.

Målningarna

På norra korväggen finner man kyrkans äldsta nu bevarande målning. Det är en något svagt framträdande bild, som återger en legend om den helige Martin, när han ännu var soldat och gjorde krigstjänst. Han hade stigit av sin häst för att med svärdet dela sin mantel med en fattig tiggare, som frös i vinterkölden. Man skymtar svagt vad som kan ha varit en återgivning av den franska staden Amiens, till vars stadsport händelsen är förlagd. I en uppenbarelse följande natt fick Martin veta att det var Kristus som han mött i gestalten av en fattig medmänniska. Martin levde på 300-talet och blev biskop av Tours (”Martin av Tours”). Målningen av den unge krigsmannen anses vara konstnärligt framstående och har vid den senaste undersökningen, 1975, daterats till tiden 1150-1175.

År 1975 utfördes ett omfattande konserveringsarbete beträffande kyrkans målningar. Ett märkligt resultat var upptäckten av målningar uppe på vinden, ovan valven, och tillkomna före dessa. De är följaktligen osynliga från kyrkorummet. Upptäckten av dessa och dokumenteringen i tidskriften ”Ale” 1976, där de också är fotograferade, är resultatet av ett svårt, skickligt utfört arbete. I sviten av de djurmålningar, som här kan skymtas, har särskilt bilden av en gås satts i förbindelse med ”Mårten” i en gammal, ofta citerad historia. Den handlar om gässen, som genom att ge tillkänna hans gömställe hos dem blev orsak till att han mot sin vilja blev vigd till biskop.

En annan av dessa målningar ovan valven, på västra triumfbågens norra sida, föreställer den helige Kristoffer med det lilla kristusbarnet som skymtar vid hans sida. Namnet betyder ”kristusbäraren”. Både namnet, bilden, och kulten av helgonet Kristoffer var något exklusivt i Skandinavien under 1200-talet. Denna bild har ansetts vara det första belägget av detta slag för Kristofferkult i Skandinavien. Mitt emot, på triumbågmurens södra del, finns som motsvarighet till Kristoffer en bild av S:t Mikael.

Nere i kyrkorummet kan man först studera målningar från 1300-talet. I östra korsvalvets östra kappa framställdes den förhärligade Kristus. Han är omgiven av de fyra evangelisterna med deras symboler. Överst till höger skymtar man örnen och till vänster ängeln, nederst till vänster lejonet och till häger oxen, beteckningar för respektive Johannes, Matteus, Markus och Lukas. Petrus syns tydligt med sin nyckel Han pekar med sin högra hand mot den nämnde bilden av Kristus och har sitt namn över glorian kring sitt huvud. Mitt emot ser man Paulus, som har svärdet lutat mot vänstra axeln och en bok i den högra handen. Det är ”Anders svärd, som är Guds ord” (Efesierbrevet 6:17). En gestalt i brun klädnad med en bok i högra handen, i östra korvalvets västra kappa, antyder genom en symbol, som troligen föreställer ett halster, Lunds domkyrkas skyddshelgon, S:t Laurentius.

I korets södra valvkappa framställdes det franska helgonet S:t Qvintinus, med två järnspett som martyrattribut och med namnet angivet. Namn finns också angivet för ett helgon i korets norra valvkappa: S:t Blasius. I västra valvkappan framställes S:t Katarina med martyrattribut, stegelhjul och palmkvist, samt en antydan om namnet.

En inskrift i östra valvkappan, ”Anno Dei (Domini) MCCIII”, ”I Herrens år 1303”, har tidigare tolkats som en uppgift om året då målningarna kom till. Mitt i årtalet framträder mycket svagt bilden av en knäböjande gestalt, en förmodad beställare av målningarna, invid en mariabild. Det har nu vid konserveringsarbetet 1975 blivit klarlagt, att denna årtalsangivelse är en del av en inskription, som kan ha löpt runt det västra korvalvet. Av denna inskription har bokstäverna omkring Blasiusbilden, närmast före årtalet, kunnat tolkas så: ”Sciutus est interdictum”, dvs ”interdiktet löstes” (om man läser ”solutum est interdictum”) ”i Herrens år 1303”. Årtalet skulle då syfta på tidpunkten, då det interdikt som vilat över danska kyrkan från 1299 blev upphävt. Den nye ärkebiskop i Lund som med påvens bemyndigande upphävde interdiktet var densamme som två år senare förordnade om Sallerupskyrkans förste patronus. Ett interdikt innebar i princip att allt folket blev avstängt från kyrkan och dess handlingar. Erlandssönernas ätt, som hade mycken anknytning till Ellinge, spelade i dessa häftiga konflikter mellan den danska kungamakten och påvekyrkan en synnerligen betydelsefull roll. 

I korbågen finns målade vapensköldar. Det danska unions- och kungavapnet, vari korbågens spets mynnar ut, har fyra fält. Riktigheten av framtagningen är beträffande det fjärde fältet, nederst till höger, mycket ifrågasatt. Kungavapnet och alla kyrkans 1400-talsmålningar dateras av den senaste forskningen till tiden omkring 1448.

Det första intrycket av 1400-talsmålningarna får man redan i vapenhuset genom bilden av den korsfäste, med Maria till vänster och aposteln Johannes till höger. På andra våningen, ovanför vapenhuset har som nämnts kyrkans herrefolk haft sin läktare. När herrskapsfolket flyttade fram till kyrkans kor, för att komma närmare det som hände i mässan, murades utrymmet kring pelarna igen och försågs med målningar. Dessa anses föreställa S:t Göran i strid med draken, S:t Mikael som ”själavägare” och längst till höger djävulen, fästad vid en pelare.

Långhusvalvet domineras av en målning som föreställer ”Marias kröning”. Hon krönes av Kristus till himladrottning. Bilden av Kristus har drag av hur man i bildkonsten tänkt sig Gud Fader. Det var ett då vanligt uttryck för enheten inom gudomen. Maria famnar med knäppta händer välsignande kyrkorummet, eller hela världen, hur man nu vill tolka det. Kristus bär en säregen krona och håller i vänstra handen en annan krona, med ett kors, samtidigt som han med ännu en krona kröner Maria.

Med denna målning i centrum har kyrkorummet varit smyckat med bilder av apostlarna. Långhuset blev liksom tornet förstört någon gång kring sekelskiftet 1700, och säkerligen gick då många målningar förlorande. Ett försök att tolka de nu bevarande apostlabilderna skulle te sig sålunda.

På triumfbågens norrsida Mattias, Judas Iskariots efterträdare, med en yxa som attribut. På när håll ser man att yxan är försedd med ett s k ”bomärke”, en oval, från vilken ett kors går ut. Till höger om denna bild, i den breddade triumfbågen, Jakob ”den yngre”, med en tygvalkarstång i den vänstra handen och en bok i den högra. Mitt emot, på södra sidan, Bartolomeus eller Simon Ivraren, med en såg, respektive en kniv, i handen. Två bilder ansluter till predikstolen, här ej tolkade, och i dess omedelbara närhet på långhusväggen finns en bild oms kan syfta på Matteus. Han har en uppslagen bok som enda attribut. Bilderna vill erinra om apostlarna som den kristna kyrkans grundval. 

1400-talsmålningarnas genomgående motiv är emellertid Kristus, hans människoblivande samt hans lidande och död. Dessa målningar på korvalvet trängs om utrymmet samt är dunkla och svårtydda. Som motiv här har angivits Marie bebådelse, Marias och Elisabets möte samt Jesu födelse. Konturerna av ett kristusansikte synes framträda på korbågens västra sida. Det har satts i samband med den konst som var koncentrerad i Vadstena kring Birgittas minne. Vissa bilder över altaret har inte kunnat tolkas. 

På norra korväggen, under S:t Martinsbilden, framställes S:t Erasmus, från 200-talet. Han räknades liksom exempelvis S:t Kristoffer, till ”nödhjälparna”. I den södra valvkappan i östra långhusvalvet finns en framställning av en helgonkung, sannolikt S:t Olof. Även den svenske S:t Erik har föreslagits. Målningarna bredvid kungen framställer Katarina av Alexandria. Hon håller ett stegelhjul i handen.

Det ojämförligt största intresset har den 1400-talsmåkning tilldragit sig, som fyller norra korväggen. Den har kallats ”den historiska väggmålningen”, ”stiftarbilden” eller ”drottningbilden”. Här kan inte redogöras för alla de olika teorier som framkommit om vad målningen föreställer. Man ser tydligen en liten pojke, över vars huvud står målat och inramat namnet ”Klaos”. Han är avbildad mellan en riddare och en kvinna med en bredskyggig hatt. Namnet Klaos anses syfta på Klaus Nielsen Sparre, som är placerad mellan sina föräldrar, Niels Svendsen Sparre och hans hustru i första äktenskapet Pernille Pedersdatter Thott. Den man som knäböjer till höger om riddaren och som har föreslagits vara Niels Svendsens fader Svend Jonsen till Hurva och Espinge har också ansetts vara en präst, som räcker ett ciborium, förvaringsplatsen för det invigda nattvardsbrödet, ”hostian”, till en högrest centralfigur. Denna har av Monica Rydbeck föreslagits åsyfta unionsdrottningen Margareta. Längst åt öster framträder svagt en figurgrupp med Maria och barnet. Skånesläkten Sparre är representerad i triumfbågens vapenserie nederst till höger, alltså seriens ”manssida”, med de tre sista vapnen. Namnet ”Fru Pernille” läses tydligt överst till vänster på korbågen. Det kan tilläggas att Pernille Thotts stora hatt, som väckt undran hos nutida åskådare, har samband med ett kontinentalt dräktmode i Burgund omkring 1425. Hela målningen som sådan har kunnat identifieras som hemmahörande i tidens nya, ”sköna” stil inom konsten. Målningen har bl a tillskrivits den betydande konstnär under 1400-talet, som går under anonymnamnet ”Unionsmästaren”, eller hans skola. Han är bl a känd för skickliga porträtt-teckningar.

Den senaste bekanta tolkningen har framlagts från danskt håll av Mette Brandt, med ett slagkraftigt budskap: ”Dronnigen er død, kongen leve”. Centralgestalten var ursprungligen ingen drottning och överhuvud ingen kvinna utan en kung, den tredje och siste av ”heliga tre konungar”, som hyllade Kristus. Denne, den siste i den kända uppräkningen Melchior, Caspar, Balthasar, framställes, sägs det, vid hyllningen återgivande i konsten ofta stående. Andra partier i denna målningen anses enligt denna teori vara fri konstruktion från dess framtagning. Sparrefamiljen får nu rollen av att upprepa denna hyllning, deras hyllning följer efter den ursprungliga, den bibliska ”Riddarbilden” anses föreställa inte Niels Svendsen utan hans son Klaus Nielsen, som är donator till 1400-talsmålningarna. Han var unionsvänlig, blev riddare 1441 eller 1442 och dog omkring 1451, efter att ha låtit bygga sig en borg i Lyckå i Blekinge. 

Denna ”stiftarbild” är en ”votivgåva”, som har en medelpunkt i det invigda nattvards brödet, som förvarandes i ciboriet. Samtidigt antyder den Sparresläktens samhörighet med kyrkan. Målningarna från 1400-talet har täckt hela interiören. Denna strålade då i en färgglans, om vilken vi kanske inte kan göra oss en rätt föreställning.

Predikstol och kyrkbänkar

Man vet inte mycket om sallerupskyrkans öde under den oroliga som följde i början av 1500-talet. Den stora och genomgripande förändringen på 1530-talet var reformationen. Kyrkoorganisationen fick emellertid behålla sina gamla rättigheter.

Ett kungabrev 1569 förordnade om en ny psalmbok för hela riket. Den skulle liksom kyrkans övriga böcker vara fastkedjad vid ”degnestolen”, klockarebänken. Bland gamla inventarier som bevarades var ett krucifix, som hängde ner från korvalvet. De gamla sidoaltarna tyckt också delvis ha fått stå kvar. Så sent som år 1700 hade man tagit bort ett, som ”stod i vägen för stolarna”.

Vid början av 1600-talet synes kyrkan ha genomgått en omfattande restaurering. Ett särskilt minnesmärke från denna tid är predikstolen. Den är ett verk av en berömd träsnidare, Jacob Kremberg, som från omkring 1600 hade en ateljé i Lund. På en ”minnestavla” på väggen bredvid läses en inskrift på latin. I översättning lyder den så: ”Den högborne Eske Bille Jørgensen har anskaffat predikstolen av egna medel, för att den skulle vara en templets evärdeliga prydnad. Bäste läsare! Bed därför om lycka för den så frikostige mannen, År 1615”.

Eske Bille hade övertagit Ellinge gods efter sin far, Jørgen Bille. En undre inskription på minnestavlan handlar också om Ellinge. Där står, denna gång på svenska: ”Anno 1774 renoverad av C. F. Dücker och C. B. Bennet”. Carl Fredrik Dücker, gift med Christina Brita Bennet, var den förste av sin ätt, som regerade på Ellinge. Renoveringen, 1774, var omfattande. Bland annat blev predikstolen liksom minnestavlan målad med oljefärg i grått och svart. Predikstolens fem bildfält är bevarade. De föreställer enligt latinsk text, som ursprungligen stod under vart och ett av dem, Jesu födelse, korsfästelse, uppståndelse, himmelsfärd samt pingstundret. Längs den öre kanten lästes ursprungligen på latin, bibelordet ur Galaterbrevet 6:14: ”Men jag vill aldrig någonsin berömma mig av annat än vår herre Jesu Kristi kors” (1981 års översättning).

I samband med att predikstolen blev överflyttad till den nya kyrkan i Eslöv blev den ombyggd och målad i en brun färgton. Inskriptionen längs övre kanten blev ersatt med den nuvarande: ”Denna predikstol tillhör Vestra Sallerups gamla kyrka”. Efter restaureringen av sallerupskyrkan flyttades den tillbaka till sin ursprungliga plats, men inskriptionen står kvar. På baldakinen finns alltjämt de fyra adelsvapnen för Eske Billes och hans hustru Helvig Gjöes fäderne- och mödernesläkt: Bille, Brok, Göe och Krabbe. Till predikstolen har hört en dörr och ett timglas som nu är borta.

Under medeltiden fanns inga bänkar i långhuset, men möjligen sittplatser av sten längs väggarna. Det är ovisst i vad utsträckning bänkar fanns i långhuset under 1600-talet. Nya anskaffades och målades under följande sekel. De var trånga och obekväma men blev utbytta först vid den senaste restaureringen.

Sallerupskyrkans senare öden

Kyrkan var vid slutet av 1600-talet mycket förfallen. Först vid mitten av nästa sekel blev bl a tornet återuppbyggt, enligt årtalsangivelsen på framsidan 1751. Mycket blev förstört. Ett gammalt altarskåp är omnämnt i et visitationsprotokoll år 1700, där det kallas ”ett gammalt arbete”. En ny altaruppsats av enklaste slag fick så småningom ersätta detta. Ett krucifix som nu är borta hängde som nämnts ner från korvalvet.

En sliten gravhäll i golvet mitt i kyrkan markerar graven för den förste svenske kyrkoherden. Vid försvenskningen upphörde kyrkan att vara patronatskyrka under Lunds domkapitel. Från 1734 erhöll innehavarna av Ellinge, först landshövding Wilhelm Bennet, sedan tre generationer av familjen Dücker fram till 1889 och slutligen familjen Wrangel, patronatsrätten. Denna ordning upphörde genom allmän lag 1921.

Vid slutet av 1700-talet blev kyrkan ånyo reparerad. Tornhuve fick 1797 sitt nuvarande utseende och blev täckt med koppar. Det var trångt om utrymmet i kyrkan. En tillbyggnad vid norra sidan stod färdig 1793. Den var av dålig kvalitet. Ett nytt tillbygge, som på 1850-talet kom i stället, var inte bättre. Man hade emellertid planer på ett nytt kyrkobygge. En ny kyrka togs i bruk 1891. Den kom att ligga i den nya och växande samhället Eslöv, ett par kilometer från Sallerup. Två klenoder från den gamla kyrkan fick följa med, dopfunten och predikstolen. Båda återfördes 1953 till sin rätta hemvist i gamla kyrkan.

Den första notisen om en kyrkklocka i Sallerup kommer först 1639, och i ett ouppklarat sammanhang. I Nykers kyrka på Bornholm hänger en klocka med inskription att den var gjuten hos Claus van Dam, Köpenhamn, och bekostad av ”Sallerups tiondes ofverløb” och ”sognens tilleg”. Vidare anges namnen på Sallerups patronus, kyrkoherde och kyrkvärdar. Ett brev från Nyker har förmedlat kännedom om denna klocka. Hur den kommit till Bornholm och om den överhuvud varit i Sallerup är olösta frågor.

Två klockor fanns 1703 i det då fallfärdiga tornet. De placerades då i en liten klockstapel på kyrkogården. Den större av dem sprack 1715. Först 1753 blev den omgjuten. Patronus Wilhelm Bennet var då död sedan flera år tillbaka. Hans efterlevande maka, som f ö bodde på Belteberga, kallar sig i en inskription på klockan ”Baronessan och generalskan Magdalena Eleonora Barnekow kyrkans patronessa”. Längs klockans övre kant läses ”Soli Deo gloria in excelsis”, vilket betyder. ”Allena Gud ära i höjden”. Vidare hänvisar inskriptionen till psaltarpsalmen 34:12, där man uppmanas att komma och att höra. Därunder läses: ”Herren är när allom them som åkalla, allom them som med alfwar åkalla honom”. Det är pietismens fromhet och stämning som här tonar. Denna storklocka är gjuten av Andreas Wetterholtz i Malmö och ringer alltjämt. Den mindre klockan har spruckit och blivit omgjuten, sista gång 1930, i Ohlssons klockgjuteri i Ystad.

I slutet av 1819 fick Sallerup en kyrkorgel i samband med att en läktare hade blivit uppförd för den på långhusets västra sida. Orgeln byggdes av organisten i Hyby Carl Grönvall, och den kom sålunda på plats lagom till att den nya psalmboken av 1819 några år senare blev införd i församlingen. Nu kunde man sjunga till orgelackompanjemang. Den nya orgeln hade tio stämmor och 540 pipor. Orgelfasaden blev en ny prydnad för kyrkan. Församlingen fick även 1819 sin först organist, ”orgelnist” som det hette. Han innehade tjänsten i 65 år.

Vid restaureringen 1951-1953 togs orgeln och orgelläktaren bort, och de gamla kolonnetterna från kyrkans första tid kom åter att framträda. Den nuvarande orgeln togs i bruk den 3 april 1965. Den har tio stämmor och två manualer samt är byggd av A. Mårtenssons orgelfirma i Lund. Fasaden är ritad av domkyrkoarkitekt E. Graebe.

Den gamla kyrkan vad sålunda sedan 1891 vad som kallades ”ödekyrka”, och som sådan fick den förfalla. Patronus hade inte skyldighet att svara för underhållet. Ursprungligen hade man anhållit att få riva den gamla kyrkan när den nya var färdig, och detta medgavs också 1889 av Kungl. Maj:t. Man använde sig emellertid inte av rivningstillståndet, som innehöll bestämmelser om viss dokumentation. Kyrkostämman beslöt att endast låta riva tillbyggnaden. Kyrkan fick stå kvar i sitt skröpliga tillstånd. Den kom också till användning bland annat vid kyrkliga förrättningar. Vidare utgjorde klockorna med sin regelbundna ringning ett livstecken från kyrkan, då de ringde helg på lördagskvällen, och på söndagsmorgonen. Den blev uppmärksammad, först ur historisk och konstvetenskaplig synpunkt. Biskop Edvard Rodhe uttalade önskemålet om restaurering, i samband med en visitation 1928. Intresset för den gamla kyrkan blev alltmer påtagligt.

Från riksantikvarieämbetet förelåg 1944 som svar på en anhållan från kyrkorådet ett PM med program för restaurering. Konservator Hans Erlandsson Lund, hade upprättat ett förslag till konservering av medeltidsmålningarna och utförde under åren 1945-1947 med riksantikvariens tillstånd ett skickligt arbete vid målningarnas framtagande, så att olika epoker fick komma till sin rätt. Docent Monica Rydbeck publicerade ett förslag till restaurering, och domkyrkoarkitekt Eilert Graebe svarade för ett förslag som godkändes av Byggnadsstyrelsen. Arbetet började 1951 med byggnadsfirman Edvin Lundin, Landskrona, som entreprenör. Den 7 juni 1953 togs kyrkan i bruk vid en högtid som förrättades av biskop Anders Nygren.

Den gamla kyrkan har i sitt nya skick fått mottaga många gåvor som pryder sin plats och berikar gudstjänstlivet. Den är själv en gåva och en rik tillgång redan genom sin långa och skiftande historia. Samtidigt som den vittnar om så många gångna generationer, som mötts där, är den också i högsta grad en levande kyrka för denna tid. 

Källor och litteratur

  • Ale. Historisk tidskrift för Skåneland, 1976 nr 3: Medeltidsmålningarna i Västra Sallerups kyrka. Nyfynd och nytolkningar. Med där anförd litteratur samt med inledning av Torkel Eriksson.
  • Den iconographiske Post, København 1971: Mette Brandt, Dronningen er død. Kongen leve.
  • Fornvännen 1947: Monica Rydbeck, Medeltidsmålningar från tre århundraden i Västra Sallerups ödekyrka.
  • En bok om Eslöv 1953: Joel Sallius, (Särtryck: Västra Sallerups kyrka). 
  • Handlingar i Lunds universitets historiska museum, Lunds landsarkiv och Eslövs kyrkoarkiv.