Under många hundra år var Remmarlöv annex till den då större och mera betydande Västra Sallerups församling. Efter att en kort tid på 1960-talet ha tillhört Stora Harrie pastorat, upphörde Remmarlövs församling att existera den 1 januari 1971.
Kyrkan byggdes 1893-1895 efter årtionden av diskussion och planering. Det gamla medeltida templet ansågs inte fylla de fordringar man hade på utrymme och bekvämlighet och en plan på ombyggnad hade förkastats liksom ett förslag från Västra Sallerup att bygga en gemensam kyrka.
Ritningarna utfördes av stadsarkitekten i Malmö; Salomon Sörensen och godkändes av Kungl. Majt den 7 juni 1889.
Först 1893 var man färdig att sätta igång byggandet på en ny tomt ett par hundra meter väster om den gamla kyrkplatsen vilken inte ansetts ändamålsenlig. Det skulle bl a blivit svårt att utvidga kyrkogården, vilket var nödvändigt. Som entreprenör antogs byggmästare A Sjunnesson från Tjörnarp. Han förklarade sig kunna bygga den nya kyrkan och grundriva den gamla för 27 700 kr.
Den 30 juni 1895 invigdes Remmarlövs nya kyrka av kontraktsprosten Ored Palm i Västra Karaby assisterad av bl a den drivande kraften i kyrkobyggandet, församlingens kyrkoherde Lorenz Edelberg.
Stilmässigt har Remmarlövs kyrka hämtat element från många olika håll. Den har blivit kallad både nygotisk och romansk.
Kyrkobyggnaden består av långhus och tvärskepp, som i den norra delen innehåller sakristia och i den södra orgelläktare. Materialet är röd tegel och taket är belagt med skiffer.
I tornet hänger två klockor, gjutna hos K G Bergholtz klockgjuteri i Stockholm 1895. Den stora klockan har inskriften:
FRUKTA ICKE DU KLENA HJORD
TY EDER FADERS GOD VILJA ÄR SÅ
ATT HAN VILL GIFVA ED RIKET (LUK 12:32)
Och den lilla:
SÖKEN HERREN MEDAN MAN
KAN FINNA HONOM ÅKALLEN
HONOM MEDAN HAN ÄR NÄR (ES 55:6)
I tornrummet förvaras också en del gamla ting, t ex en likbår med årtalet 1863 och en gapstock som påminner oss om forma tiders obarmhärtiga bestraffningssätt.
I vapenhuset kan man bl a se en liten kollektlåda av trä från 1800-talet och en plan för den nya kyrkogården, ritad av länsträdgårdsmästare B Kjellson i Åkarp 1895.
Då man träder in i det ljusa och rymliga kyrkorummet med sin ovanliga takkonstruktion fångas blicken först av de tre färgrika korfönstren. Det mittersta visar Kristus som den gode herden och sidofönstren de fyra evangelisterna; på vänstra sidan Matteus och Lukas och på den högra Johannes och Markus.
Altaret pryds av ett krucifix, inköpt i Tyskland, och två ståtliga malmstakar. De anses stamma från 1500-talet isch har hämtats från den gamla kyrkan liksom dopfunten och predikstolen.
Dopfunten har daterats till tiden kring år 1200. Utsmyckningen är ovanlig. Kring skålens övre och undre kant löper dubbla repstavar och på skålens och fotens ena sida finns bladornament i form av knutar och slingor. På foten kan man se en lilja och ett palmettblad. Mycket påminner om fornnordisk ornamentik och betydelsen av dessa figurer är dunkel. De kan vara ren utsmyckning men kanske också uttryck för medeltida vidskepelse och ockultism. Dopfatet av mässing är av sent datum.
Predikstolens historia sträcker sig ner i den danska tiden. Den äldsta delen, baldakinen, bär danske kongen Christian IV:s namnskiffer och måste ha tillkommit före kungens död 1648. Predikstolskorgen byggdes av bildhuggaren Petter Löfberg i Gullarp år 1753 på uppdrag av kyrkoherde Segud Langvagen och hans maka, vilka bodde i Remmarlöv. Det är möjligt att han då använde delar av en gammal predikstol med högre konstnärligt värde. Vad som kan tyda på detta är de fem snidade träplattorna som föreställer Kristus och de fyra evangelisterna med sina symboler: Markus med lejonet, Matteus med ängeln, Lukas med oxen och Johannes med örnen. Dessa sniderier avviker betydligt i stil från Löfbergs andra arbete till kyrkan, altartavlan som numera finns på Kulturhistoriska muséet i Lund.
Predikstolen var ursprungligen målad och längs övre kanten kunde man läsa: Lucas 11:28 Segud Langvagen 1753. I samband med flyttningen till den nya kyrkan togs färgen bord och allt brunbetsades. Då tillverkades också underredet och en del andra detaljer. Bibelstället Lukas 11:28 finner vi på ett annat ställe i kyrkan idag, nämligen i den stora målningen på västerväggen: Saliga äro de som höra Guds ord och gömma det.
Ljuskronorna i långhuset inköptes i Tyskland efter kyrkans invigning. Enligt kyrkorådsprotokollet hoppades man, att de utom att sprida ljus över församlingen, också skulle förbättra akustiken. På norra korväggen hänger en liten teckning föreställande den rivna medeltidskyrkan. Där ser man även den gamla kyrknyckeln.
I sakristian förvaras kyrkans två skrudar, en av svart sammet med silverbroderier från 1830-talet och en av vitt ylle med broderier i färg från 1951.
Kyrkans silver förvaras på annan plats. Nattvardskalk och patén är vackra arbeten, tillverkade i Lund 1770 av guldsmeden Hans Holmström. Kalken blev fock omarbetad och försedd med större Coppa i början av 1800-talet. Det finns också en brudkrona av förgyllt silver, skänkt av en församlingsbo på 1950-talet.
En del inventarier har kommit som gåvor till kyrkan. Kandelabrarna på korskranket skänktes 1928 av Lorenz Edelbergs sterbhus. De var ursprungligen församlingens silverbröllopsgåva till paret Edelberg, men återbördades alltså till Remmarlöv efter prostens död. Församlingsborna har alltid varit generösa mot sin kyrka. Smidesstakarna i koret har skänkts av en församlingsbo och doplampetten är en gåva av Remmarlövs syförening liksom många textilier, t ex kormattan från Märta Måås-Fjetterströms ateljé.
Orgelläktaren står oanvänd sedan 1976, då det gamla orgelharmoniet togs ur bruk och ersattes av en fyrstämmig rigel från Mårtenssons orgelfabrik i Lund. Den placerades nere i kyrkan.
Kyrkan har inte genomgått några stora förändringar sedan invigningen 1895, bortsett från att den stora järnkaminen redan på 1930-talet byttes mot centralvärme, och att man 1963 drog in elektricitet. För övrigt är det mesta oförändrat.
Synen på de landsbygdskyrkor som på 1800-talet ersatte de medeltida har på senare tid förändrats. De fick långa tider utstå mycken kritik. Remmarlövs kyrka har sålunda blivit kallad ”sockerbagargotik…. Som bringar disharmoni i den vackra landskapsbilden”. Nu anser konstkritikerna att även dessa kyrkor har sitt värde som representanter för sin tids idéer. I det sammanhanget har även Remmalövs kyrka sin givna plats.
Remmarlövs gamla kyrka
Remmarlövs medeltidskyrka låg i hjärtat av den gamla byn vid södra delen av bygatan. Dess utseende finns dokumenterat genom uppmätning och ritning av professor C G Brunius 1848, fotografier som togs före rivningen 1893, samtida beskrivningar och muntlig tradition.
Byggnadsåret kan av förklarliga skäl inte fastställas, men slutet av 1100-talet bör vara en god gissning. Den bestod av långhus och kor och hade mycket blygsamma mått: 23 alnar lång och 10 alnar bred – i modernt mått ca 14 gånger 6 meter. Ett vapenhus byggdes senare på den södra sidan. Några torn fanns inte, utan den enda klockan hängdes i ett klockhus av trä nordväst om kyrkobyggnaden. Klockan, som möjligen var från medeltiden, finns tyvärr inte kvar. Den lämnades som delbetalning då man beställde klockor till den nya kyrkan.
Kyrkan byggdes om och reparerades många gånger under sin 700-åriga historia och därför vet vi inte mycket om den ursprungliga interiören. Under det svensk-danska kriget på 1670-talet blev förståelsen stor och kyrkan var närmast en ruin. ”Kyrkan står på alla sidor öppen och inga fönster finns uti” säger en samtida källa.
Den utfattiga och starkt decimerade församlingen lyckades så småningom bygga upp sin kyrka igen, och på 1750-talet vad den som allra vackrast. Väggarna var vita, det välvda taket blått och bänkarna och den nyuppförda läktaren var vackert målade. Den nya altartavlan och den delvis nya predikstolen strålande i många färger. Båda var verk av träsnidaren Petter Löfberg i Gullarp och bekostade av den i Remmarlövs uppvuxne kyrkoherden Segud Langvagen och hans hustru.
Vid mitten av 1800-talet befanns kyrkorummet vara för litet för den snabbt växande församlingen. Efter att först ha övervägt en utvidgning av den gamla kyrkan, bestämde man sig för att bygga en ny. Man var säkert också påverkad av de hårda omdömen som fälldes vid biskops- och prostvisitationer. Således ansåg biskop Flensburg år 1878 att ”Remmarlövs kyrka i alla avseenden kunde räknas till stiftets sämsta.”
Nu var den gamla kyrkans öde beseglat. Förfallet fortskred och något intresse för att låta den stå kvar fanns inte. Tvärtom var man ivrig att få med en paragraf om grundrivning i byggnadskontraktet för den nya kyrkan.
De fotografier som togs före rivningen visar en kyrka som visserligen är fuktig och mörk, där putsen flagnat och golvet tycks lilla under marknivån, men som ändå inte är sämre än att den kunde bevarats. Intresse fanns emellertid inte, utan i december 1893 överlämnades kyrkan till byggmästaren för rivning.
En del av inventarierna överfördes till nya kyrkan, främst dopfunten från tidig medeltid och predikstolen. Altartavlan såldes till en privatperson men hamnade till slut på Kulturhistoriska muséet i Lund.
Den gamla kyrkogården finns kvar, delvis skymd av Remmarlövs skola som nu är privatbostad. Där finns inga synliga spår av kyrkan och klockhuset, och av de träd som folkskollärare Nils Ringdahl lär sina elever plantera för att markera kyrkans ytterkontur finns inte många kvar.
På den till största delen gräsbevuxna kyrkogården finns en del intressanta gravvårdar. En stor natursten är rest över Remmarlövs förste riksdagsman, Pehr Johnsson, och inte långt därifrån finns vården över den siste häradsskrivaren i byn, Johan Eneroth. På den sydligaste av de tre kringgärdade gravplatserna står en sten med en märklig inskrift. Den minner om Sven Nilsson och hans hustru Kjerstina, död 1847 endast 37 år gammal. På stenens baksida kan man läsa: ”Wid modrens sida hvila tre barn i grafven” och efter uppräkning av dessa små slutar inskriptionen: ”Sex barn fuktade modrens stoft med tårar”.
Denna idylliska gamla kyrkogård med rötter i medeltiden rymmer mycket av bygdens historia och knyter samman det förgångna med nutiden. En plats att värna om och bevara till kommande generationer.
Källor och litteratur:
- Antikvarisk-Topografiska Arkivet (ATA), Stockholm: Fotografier.
- Landsarkivet, Lund: Diverse handlingar
- Kyrkoarkivet, Eslöv: Visitations- kyrkogårds- och kyrkostämmoprotokoll.
- A Arvastsson: Från klockstapel och predikstol. Fälad blev stad.
- G Carlquist: Lunds stifts herdaminne
- Tidningsartiklar i Skånska Dagbladet och Skåningen, Eslövs tidning.