Vad innebär det att vara perfekt? Vilka är det vi ska vara?
Elin: Det är ju det som är så svårt att veta. Man förstår att man ska sträva dit, men inte riktigt vad det innebär, eftersom det är så många olika bilder. Ändå känner jag mig pressad ibland att göra ”allt rätt” och att inte duga om jag misslyckas. Även om det inte alls är de kraven jag vill ha eller föra vidare på mina barn. Vad växer barnen upp i om de ser att man alltid strävar efter en omöjlig standard? Min partner är lite lugnare i det där.
Susanne: Precis. Min partner brydde sig inte alls på samma sätt om de här kraven som jag gjorde. Han var lugnare, medan jag tog åt mig av det jag såg och hörde. För honom var det mer självklart att allt skulle lösa sig, men jag kände att samhällets förväntningar låg på mig, alltså på just mamman. Han fick mer beröm för att han hjälpte till med saker som egentligen är självklara, som att byta blöja. Det säger en del om synen på oss mammor – vi förväntas göra allt utan att det är något märkvärdigt. Nu kanske skillnaden i de krav som ställs på mammor vs pappor är lite mindre. Men nog finns det kvar delar av det ändå.
Elin: Det finns kvar. Jag märker att människor runt mig gärna frågar var min dotter är när jag är ute på egen hand. Ungefär som om det inte skulle finnas en pappa med i bilden. Jag tror kvinnor döms och ifrågasätts mer. Men bilden av den perfekta mamman är vi nog egentligen alla med och bidrar till. Jag kommer på mig själv med att lägga ut på mitt instagram när jag gjort bananbröd. Är duktig. Men jag lägger ju aldrig upp något när allt går åt skogen. Vi behöver nog hjälpa varandra genom att bli en motkraft till det där och berätta om det som blir mindre bra också.
Hur hanterar ni bilden av den perfekta mamman?
Elin: Det är svårt att bortse ifrån det helt, men jag försöker att sålla. På Facebook finns det grupper för mammor, och ibland kan det vara en trygghet att hitta stöd där. Men i andra grupper är det hårt klimat och mycket kritik. Det gäller att välja rätt forum. Och försöka lyssna på alla kloka som faktiskt säger att det går att lugna sig lite. Jag har en vän som är förskollärare. Han brukar vara bra på att säga att jag inte behöver vara så duktig och att jag inte behöver lära mitt barn allt. Det är skönt att höra.
Susanne: Man blir lugnare i det där med åren. Nu, när mina barn är stora, kan jag väl tänka på det som jag inte gjorde så bra, men ändå vila i att jag gjorde så gott jag kunde med den kunskap jag hade då. Det är ju det man gör – så gott man kan. Men att något kommer att bli fel kan man nog vara ganska säker på. Och det är okej det också.