Mamma – en balansakt?

Filmen ”Marriage story” är berättelsen om en besvärlig skilsmässa och en vårdnadstvist.  Mamman företräds av en skilsmässoadvokat, spelad av Laura Dern, som i en lång scen hävdar att hos en mamma får inga tillkortakommanden uppdagas; att kraven på mammor ställs betydligt högre än  på pappor. Hon hittar förklaringen ungefär 2000 år bakåt i tiden, i vår bild av en ung kvinna som får barn genom jungfrufödsel och en far som aldrig syns till, inte ens vid barnets tillblivande. Det där väcker en del funderingar; har vår bild av Maria färgat våra krav på den perfekta, självuppoffrande mamman som oavsett allt ser på sitt barn med ett ansikte utan minsta bekymmersrynka. Har det blivit ett ideal så ouppnåeligt att strävan dit aldrig kan upphöra? Och vem har i så fall fått oss att sträva just åt det hållet?

Susanne och Elin är båda mammor. Den ena sedan mer än tjugo år, den andra sedan drygt tio månader. Vi möter dem i ett samtal om de krav de tycker ställs på mammor och hur de försökt leva med dem, och upp till dem. Vi möter också teologen och genusforskaren Cristina Grenholm, som synar den där bilden av Maria som feministiska kritiker tagit fasta på.

Vilka krav har ni på er som mammor?

Elin: Jag är så ny i mammarollen, och jag har nog rätt höga krav på mig själv. I början ville jag verkligen ha alla tips jag kunde få, jag ville bara göra rätt. Men det visade sig också bli ganska förvirrande, för vad är egentligen rätt – du kan ju få olika svar beroende på vem du lyssnar på. Det där har blivit rätt stökigt för mig. Man behöver lite stöd, men det kan så lätt slå fel.

Susanne: Ja, alla verkar känna att de har rätt att ha åsikter gentemot den som precis har fått barn. När jag var ny som mamma fick jag ofta höra saker som ”jag gjorde så här, så det är bäst.” Det skapade press, men vi har alla olika situationer. För mig var det mycket kring hur länge man ska amma eller när man ska vända vagnen framåt. Det var alltid någon som ansåg att man gjorde fel om man inte gjorde på deras sätt. Till slut lärde jag mig vilka jag faktiskt ville lyssna på.

Varifrån tror ni kraven och bilden av den perfekta mamman kommer?

Elin: Jag tror att kraven på mig i första hand kommer ifrån mig själv. Jag har alltid varit ”den duktiga flickan”. Min närmaste omgivning har en lugnare inställning. Samtidigt tror jag att bilden av vad en duktig flicka är formas av samhället. Det är nog ganska djupt inrotat i oss och väldigt lätt att ta på sig när man är nybliven mamma och ganska sårbar och orolig för att göra fel.

Susanne:  Att ignorera alla yttre krav är ju nästan omöjligt. Och idag verkar de vara ännu mer påtagliga i alla sociala medier. När jag hade småbarn fanns något som hette Föräldrakanalen, ett forum där man kunde skriva och fråga om råd. Det var både bra och dåligt – vissa konversationer där kunde ha en lugnande effekt, men ibland gjorde de bara oron värre. Där fanns en hel del hårda debatter om den då så populära femminutersmetoden. Men jag lärde mig snart att vissa personer var bättre att lyssna på än andra. Med åren har jag lärt mig att lita mer på min egen bedömning och min erfarenhet. Att få barn nummer två var en påminnelse om att alla barn är olika, och det var inte realistiskt att tro att allt jag gjorde med första barnet skulle funka på samma sätt. Det blev en tydlig påminnelse om att det inte finns några självklara rätt eller fel. Det handlar om individer, både när det gäller mammor och barn.

Vad innebär det att vara perfekt? Vilka är det vi ska vara?

Elin: Det är ju det som är så svårt att veta. Man förstår att man ska sträva dit, men inte riktigt vad det innebär, eftersom det är så många olika bilder. Ändå känner jag mig pressad ibland att göra ”allt rätt” och att inte duga om jag misslyckas. Även om det inte alls är de kraven jag vill ha eller föra vidare på mina barn. Vad växer barnen upp i om de ser att man alltid strävar efter en omöjlig standard? Min partner är lite lugnare i det där.

Susanne: Precis. Min partner brydde sig inte alls på samma sätt om de här kraven som jag gjorde. Han var lugnare, medan jag tog åt mig av det jag såg och hörde. För honom var det mer självklart att allt skulle lösa sig, men jag kände att samhällets förväntningar låg på mig, alltså på just mamman. Han fick mer beröm för att han hjälpte till med saker som egentligen är självklara, som att byta blöja. Det säger en del om synen på oss mammor – vi förväntas göra allt utan att det är något märkvärdigt. Nu kanske skillnaden i de krav som ställs på mammor vs pappor är lite mindre. Men nog finns det kvar delar av det ändå.

Elin: Det finns kvar. Jag märker att människor runt mig gärna frågar var min dotter är när jag är ute på egen hand. Ungefär som om det inte skulle finnas en pappa med i bilden. Jag tror kvinnor döms och ifrågasätts mer. Men bilden av den perfekta mamman är vi nog egentligen alla med och bidrar till. Jag kommer på mig själv med att lägga ut på mitt instagram när jag gjort bananbröd. Är duktig. Men jag lägger ju aldrig upp något när allt går åt skogen. Vi behöver nog hjälpa varandra genom att bli en motkraft till det där och berätta om det som blir mindre bra också.

Hur hanterar ni bilden av den perfekta mamman?

Elin: Det är svårt att bortse ifrån det helt, men jag försöker att sålla. På Facebook finns det grupper för mammor, och ibland kan det vara en trygghet att hitta stöd där. Men i andra grupper är det hårt klimat och mycket kritik. Det gäller att välja rätt forum. Och försöka lyssna på alla kloka som faktiskt säger att det går att lugna sig lite. Jag har en vän som är förskollärare. Han brukar vara bra på att säga att jag inte behöver vara så duktig och att jag inte behöver lära mitt barn allt. Det är skönt att höra.

Susanne: Man blir lugnare i det där med åren. Nu, när mina barn är stora, kan jag väl tänka på det som jag inte gjorde så bra, men ändå vila i att jag gjorde så gott jag kunde med den kunskap jag hade då. Det är ju det man gör – så gott man kan. Men att något kommer att bli fel kan man nog vara ganska säker på. Och det är okej det också.

Är det möjligt att som mamma behålla bilden av sig själv som en mångdimensionell person i ett klimat där perfektion är målbilden?

Elin: Det måste man nog ändå försöka jobba på. Efter att ha varit hemma i sju månader började jag klättra på väggarna och ville göra annat. Jag behövde känna att jag fortfarande hade en egen identitet och jag började arbeta en del. Jag fick stå ut med en hel del frågor som: ”Vem tar hand om Alice nu då?” Ingen ställer samma frågor till min sambo. Men det fick jag bara stå ut med. Jag behövde få annan luft också.

Susanne: Samma här. Jag kände starkt att jag behövde vara någon mer utöver att vara mamma, få prata om annat än barn och vara i sammanhang där människor runt mig visste vem Susanne var, inte bara att jag var mamma till ett barn de visste namnet på. Så jag gick tillbaka till jobbet ganska tidigt efter vårt andra barn. Det var ibland så att jag fick försvara det valet, även från jämnåriga mammor som tyckte att de aldrig skulle göra så. Men det var viktigt för mig att stå emot det där.

Har kraven på er själva blivit övermäktiga någon gång?

Elin: Ja, de dagarna när allt bara går åt skogen är det svårt att inte känna sig otillräcklig. Jag vet att alla har bra och dåliga dagar. Ändå sitter de där små misslyckandena kvar.

Susanne: Jag känner igen det, och trots att mina barn är vuxna kan jag fortfarande komma ihåg tillfällen då allt brast. Men med tiden lärde jag mig att vara snällare mot mig själv. Allt blir inte perfekt, och så måste det få vara.

Elin: Jag tror att jag håller på att landa i det också. Jag försöker att påminna mig om att det är okej att inte göra allt rätt hela tiden. Min sambo sa något klokt: ”Så länge vi gör det i kärlek så räcker det.” Det försöker jag hålla fast vid.