Guds fred är nu

För hundra år sedan lyckades Sveriges ärkebiskop, Nathan Söderblom, samla runt 600 kyrkoledare från hela världen i Stockholm för ett ekumeniskt möte för fred. Det blev startpunkten för en rörelse som ville visa att gemenskap är möjlig, trots skillnader i tro och tradition. I år, när världen skakas av krig och splittring, samlar Sveriges kristna råd de svenska kristna trossamfunden för att minnas, och för att ta nya steg mot fred. Vi möter Jan Eckerdal på Sveriges kristna råd för ett samtal om Guds fred och hur den ekumeniska visionen lever – trots allt. 

Det har gått 100 år sedan den svenske ärkebiskopen, mitt emellan två världskrig, lyckades samla världens olika kristna kyrkor till ett ekumeniskt möte för fred. En bedrift som senare skulle göra att Nobelkommittén skulle tilldela honom fredspriset. Men mötet var enligt Söderblom bara början på det ekumeniska arbete som måste fortsätta även framåt.  Och ur det växte den ekumeniska rörelsen fram, inte minst genom bildandet av Kyrkornas världsråd, och i Sverige bland annat i det arbete som organiseras i Sveriges kristna råd. Inför 100-årsjubileet utlyste Sveriges kristna råd ett ekumeniskt år som kulminerat i en vecka i Stockholm – för att uppmärksamma arvet från 1925 och reflektera över kyrkornas gemensamma ansvar för fred och samverkan idag.

Jan Eckerdal, som är direktor för teologi på Sveriges kristna råd, kallar det som Sverige gjorde 1925 för ”ett ekumeniskt vägval” – Sveriges kristna råd är ett av världens bredaste ekumeniska råd. 

– Vi tog arvet efter Stockholmsmötet på allvar i Sverige. Det, och det faktum att Sverige är ett av Europas mest mångreligiösa länder, gör att vi kan hålla den bredden som vi gör. Världsreligionerna finns ju här. Men vi kan också möta hela världens kristendom på hemmaplan. 

Mötet 1925 blev historiskt. Inte sedan konciliet i Nicea 325 hade världens kristna samlats på en plats för att uppmärksamma det som förenade. Då, i Nicea för 1700 år sedan, var det teologin som stod i fokus. Man enades om en trosbekännelse och om innebörden i treenigheten – fann ett gemensamt sätt att sätta ord på den kristna tron.1925 stod snarare handlingen i centrum, kyrkans uppdrag i världen; att kyrkorna har en kallelse att verka för att den plats vi befinner oss på ska bli en bättre sådan. Det gick inte längre att vänta på att man skulle enas i varje teologisk fråga innan man kunde agera, det behövde bli tydligt att det går att ha gemenskap trots att man är olika. Det ansågs att kyrkorna borde gå i spetsen för den tanken. 

Vid tiden för mötet var världsläget kritiskt. Första världskriget var visserligen över, men den fred som följde var allt annat än harmonisk. 

– Kyrkorna hade inte lyckats vara ett enhetstecken under kriget utan snarare bidragit till splittring, militarisering och krig. Nationalkyrkorna runt om i Europa hade eldat på snarare än erbjudit ett alternativ, säger Jan Eckerdal.

Likheten med läget idag är slående. Och Jan Eckerdal ser att det är dags för handling, att visa att det finns en kraft i kristenhetens enande fortfarande hundra år efter Nathan Söderbloms Stockholmsmöte. När Sveriges kristna råd utlyste ett ekumeniskt år inför 2025 sattes rubriken ”Tid för Guds fred”. 

Vad betyder det?

– Vi tyckte att det var en bra formulering, eftersom den är mångtydig. Den uttrycker både det faktum att Guds fred är nu. Dessutom ett behov, det vill säga att det är hög tid för Guds fred. Och så uttrycker det en uppmaning som handlar om att vi behöver ta oss tid för Guds fred. Ordet ”fred” har varit ett självklart positivt laddat ord, så självklart att det nästan inte har betytt något. Och nu betyder det plötsligt någonting och man kan bli ganska starkt ifrågasatt om man driver fredsfrågor i vår tid. Då krävs det också att kyrkorna stöttar varandra i att stå fast i att vi är kallade att bygga fred. Och det måste göras genom att långsiktigt skapa möjligheter till värdiga liv där människor inte betvingas, säger Jan Eckerdal och förklarar: 

– Om man till exempel tvingar på ukrainarna ett orättfärdigt fredsfördrag nu, då har man byggt in en konflikt som kommer att explodera längre fram. 

Men Guds fred, menar Jan Eckerdal, handlar inte enbart om frånvaron av krig. Det handlar om att sluta fred i alla delar av människors liv. 

– Shalom är ordet som används i Bibeln, om ett tillstånd av goda och friska relationer till allt; inom familjer, med grannar, i våra samhällen och mellan länder. Men i vår tid är det också viktigt att ta in en sådan sak som fred med skapelsen. Om vi inte får ordning på klimatfrågan kommer ofreden med skapelsen i sin tur att skapa ofred mellan människor. 

När vi ses förbereder sig Jan Eckerdal som bäst för den ekumeniska veckan i Stockholm som ligger framför honom, i augusti. En vecka där den ekumeniska rörelsen firas och där olika aspekter av fred och kyrkornas kallelse till fredsarbete bearbetas genom seminarier och föreläsningar. 

Har de kristna samfunden och andra religiösa samfund ett tillräckligt starkt förtroendekapital när det gäller fredsarbete idag?

– Religion är verkligen någonting som bidrar till att den här världen blir en bättre plats, men religion kan också vara oerhört destruktivt. Det måste man vara medveten om. Och då kan vi inte bara peka på andra religioner. De senaste årens utveckling har visat oss chockerande tydligt att det gäller även kristendom. Kristendom kan kidnappas för alla möjliga maktdynamiker som vi absolut inte vill bli associerade med. På senare år har vi sett en tillväxt av en sorts nationalistisk machokristendom, där USA och Ryssland är tydliga exempel. Men världen hänger tätt samman och jag kan se det på sina håll också på hemmaplan. Och därför behöver vi samlas runt vår kyrka och den kristna tron som något som bygger fred, för det gör den. Jag ser trots allt kyrkorna i Sverige som så oerhört mycket starkare som enhetskrafter än som splittrande krafter. Så oerhört mycket gott arbete utförs av kyrkorna i Sverige. 

Jan Eckerdal ser att det skett en utveckling av det som inleddes 1925 – ett försök att mobilisera kyrkorna som en gränsöverskridande gemenskap som kan visa världen att det går att ha gemenskap trots att man är olika. Han nämner den ekumeniska slogan som växt fram – ”enhet i skillnad” – och beskriver det som en enhet där alla inte måste bli likadana utan kan hålla ihop trots att åsikterna i somliga frågor går isär. Vid det ekumeniska mötet i Stockholm 1925 fanns inte pingstkyrkan med som deltagare. Inte heller den katolska kyrkan, som vid den tiden inte erkände någon kyrklig gemenskap alls med de protestantiska kyrkorna. Idag är de båda representerade i svensk ekumenik. På mötet i augusti fanns representanter från Vatikanen med och ett scenprogram med namnet Ecumenical Celebration ägde rum i  Filadelfiakyrkan, pingströrelsens centralkyrka i Sverige. 

Gör ett ekumeniskt år skillnad?

– Ja, jag tror det. Det behövs ett aktivt beslut att vi vill vara tillsammans hellre än att vara för oss själva, för att det finns större värden i det. Fredstanken ligger så nära kyrkans innersta. I Sverige har vi kanske tagit freden lite för given. Men fred är ett aktivt tillstånd som behöver återvinnas i varje tid på nytt. Om man inte aktivt anstränger sig för att bibehålla fred och bygga fred så kommer vi att förlora den. Då letar sig splittringen in och konflikterna tar över. Det ekumeniska året är ett sådant aktivt vägval som också är en del av vår grundkallelse. Och det är lämpligt att varje församling funderar över hur vi tar ansvar för det ekumeniska uppdraget just nu. För en gemenskap bygger sig inte av sig själv. Den kräver ett aktivt engagemang, oavsett om det handlar om en familj eller en församling. Om jag inte tänker ta något ansvar så kommer den där gemenskapen inte att bestå. Och på det sättet tror jag att det förhåller sig också med ekumeniken. 

Den ekumeniska visionen lever trots allt. För det är lite ”trots allt”. Självförtroendet har fått sig några rejäla törnar och idag har kyrkor på vissa håll börjat markera mot varandra, så till den grad att det pratas om att det avsvalnade ekumeniska engagemanget tyder på en ”ekumenisk vinter”. Men så vill Jan Eckerdal inte se på det. 

– Det finns också i vår tid en ganska stark rörelse underifrån, inte minst med unga människor som inte tycker att det spelar så stor roll ifall man råkar vara lutheran eller tillhöra Equmeniakyrkan eller pingstkyrkan. De tänker att ”allt det här tillhör oss”. Det bygger på ett bibelcitat av Paulus som säger att ”allt tillhör oss”. Vi är inte ”petruskristna” och ”pauluskristna”. Det är en ekumeniskt hoppfull rörelse, att unga vill ha ekumeniskt överskridande erfarenheter, och ta del av hela den här färgsprakande traditionsvariationen som finns i kristen tro. 

Kanske, menar Jan Eckerdal, ska vi snarare se det som att ekumeniken har gått in i en ny fas, där man har löst många av de frågor som man kunnat mötas i och närmat sig varandra. Att det efter ganska många år av framgång nu kvarstår en del meningsskiljaktigheter som man inte kan lösa bara genom att beskriva det lite annorlunda. Frågor där man kanske snarare får försöka hitta goda sätt att relatera till varandra med sina skillnader. Men även om de ekumeniska organisationerna arbetar för enhet i skillnad, innebär skillnaderna ibland rätt påtagliga svårigheter. Jan Eckerdal återkommer till situationen i Ukraina som exempel. 

– Rysslands hänsynslösa invasionskrig i Ukraina är ett sorts ekumeniskt trauma, eftersom det där också är kristna på båda sidorna. Men flera av världens stora konflikthärdar är ekumeniskt svåra och skadar vissa möjligheter till samspel. Och i de stora ekumeniska organisationerna finns ju kyrkor som står på olika sidor i de här konflikterna.  

Men det finns andra frågor som också innebär utmaningar i ett ekumeniskt arbete. Som sexualitet och könsroller. Det är frågor som ekumeniken kämpar med och där kyrkorna har svårt att förstå varandra. Konstruktiva samtal om dessa frågor har inte heller varit Sveriges kristna råds styrka. Men vi försöker hålla samtalet levande, bland annat i vår arbetsgrupp för jämställdhetsfrågor. Där har vi översatt kyrkornas världsråds nya samtalsdokument ”On Human Sexuality” som visar var kyrkorna står i frågor om sexualitet och som också ger en grundläggande teologisk reflektion kring sexualitet. Det är ett sorts myrsteg men ändå otroligt mycket bättre än ingenting alls.”

Även om den svenska ekumeniken är bred finns fortfarande utrymme och behov att växa. Sveriges kristna råd står med dörren öppen till nya grupper. Ett exempel är de olika etniskt definierade kyrkorna som växer i antal. Och med tanke på hur Sverige ser ut idag, kan ett ekumeniskt fredsarbete enligt Jan Eckerdal inte längre begränsas till de kristna kyrkorna. Det krävs också ett interreligiöst arbete. Men det allra viktigaste ekumeniska arbetet sker enligt honom i det dagliga församlingsarbetet. Det är det lokala ekumeniska samspelet som gör den stora skillnaden och som är det Jan Eckerdal helst lyfter, eftersom det är där människor i första hand lever sin kristna tro. Och om de kan göra det tillsammans med människor som bor på samma plats men råkar tillhöra andra kyrkor – om man får syn på att man har ett gemensamt uppdrag på den gemensamma platsen – så är det, enligt Eckerdal ett viktigt steg för synlig enhet.

– Vårt gemensamma uppdrag är att vara Kristi kropp här på jorden. Och vi på Sveriges kristna råd anstränger oss för att det ska fortsätta vara en del av kyrkornas vilja och mål i Sverige. Vi försöker påminna om det uppdraget. För jag tror att det bor en enorm potential i ekumeniken, att det finns lokala kyrkliga sammanhang som lyckas hitta ekumeniska mötesplatser och samspel som funkar. Det är stärkande för kyrkorna, men också på individplan, inte minst för våra unga om vi kan hjälpa dem att nå fram till platser där man kan möta människor som har samma tro på Jesus men som lever ut den på ett annat sätt.  För förr eller senare, oavsett vilken kyrka man är i, så kan kyrkan börja kännas lite trång. Och då kan det vara befriande att veta att det sätt jag är fostrad i att vara kyrka är bara ett sätt. Och det finns fler.