Det finns inga hopplösa fall

När Erik, 47, slog i livets botten och vände sig till psykakuten blev han inte insläppt. I stället blev det Stadsmissionen i Eskilstuna som tog emot honom och gav honom hjälp att orka vidare. Det skulle rädda hans liv.

Erik, som egentligen heter något annat, föddes i ett hem där alkoholism och narkotikaberoende präglade tillvaron. Redan då han var tio månader gammal blev han lämnad till ett barnhem och under hela uppväxten har han flyttat mellan olika fosterhem. Det var en ganska säker väg mot missbruk och den vägen tog han. – Jag började röka och sniffa när jag var tolv och det ledde så småningom till tyngre droger, säger han. 

Vissa perioder har han fungerat. Andra har han fallit in i djupare drogmissbruk, haft svårt att behålla jobb och lägenheter när både hans uppmärksamhet och hans pengar gått till droger. För två år sen kraschade han rejält. ”Slog i botten” som han själv uttrycker det. Utan jobb och lägenhet sökte han sig till en missbrukande bekant och hamnade själv i tyngre drogmissbruk som till slut ledde till en allvarlig psykos. 
– Jag var paranoid, litade inte på någon och var rädd för allt. Jag mådde verkligen skit, och kände att jag måste bort ifrån det liv jag levt, måste göra något drastiskt. 
Erik åkte till psykakuten, men blev nekad hjälp, eftersom han ansågs ha ”sociala problem”. De hänvisade honom i stället till Stadsmissionens härbärge i Eskilstuna. Där fick han mat och en säng för natten. Besöket på Stadsmissionen skulle bli Eriks räddning. För efter några besök där fick han frågan om han ville prata. – Jag litade fortfarande inte på någon, men visste inte vad jag annars skulle göra, så jag sa ja. 

Det var Anna-Karin Byström, som är personligt ombud på Stadsmissionen i Eskilstuna, som frågade. Hon vet hur svårt det kan vara att söka, och få, hjälp när man är som mest sårbar i ett missbruk. – Efter samtalet var vi överens om att sätta oss i en bil och tillsammans ta oss till akutpsykmottagningen, berättar hon. 

Den här gången fick Erik hjälp. Hjälp av Anna-Karin att formulera sina behov gentemot sjukvården, hjälp att sätta ord på var han befann sig och hjälp att gå vidare. Erik blev kvar på akutmottagningen i sju dagar. När han kom ut hade han bestämt sig. Från och med nu skulle livet bli annorlunda. Genom kommunens stödverksamhet ”Motivet” fick han hjälp mot ett eget boende. Idag är den verksamheten nedlagd, men två år efter att Erik slog i botten har han en egen lägenhet, ett fast arbete och hopp. Med hjälp av pengar från Svenska kyrkan har han fått hjälp att köpa möbler till sitt hem. I terapi och självhjälpsgrupper har han hittat ett sätt att fortsätta på den nya vägen framåt. Han berättar att han fortfarande kan tycka att livet känns tungt och att ensamheten kan bli svår, men att han alltid känner stor tacksamhet för att han fått en ny chans och för det liv han bygger. – Jag tänker på det varje morgon. Det är något jag håller mig i. Det, sinnesrobönen, och insikten i att det finns något större än jag själv. Något som är godhet och kärlek. Att hitta en stunds stillhet i vardagen har blivit en viktig rutin för mig. Det är då jag får kontakt med mig själv och kan se vilka av mina beteenden som behöver förändras. För man kan sluta att ta droger men ha beteenden som tog en dit kvar. Det förstår jag idag, säger han. 
Numera anlitas Erik som föreläsare på företag och i skolor, bland annat på Grillska, som är en av Stadsmissionens skolstiftelser. Han tittar i telefonen och konstaterar att han, just den här dagen, har varit drogfri i ett år, nio månader och sex dagar. Han är stolt och fast besluten att leva ett värdigt liv. Han vänder sig till Anna-Karin Byström och säger att han har Stadsmissionen att tacka för det och sedan han själv föll, har han tagit med sig andra personer till huset vid ån, som haft samma behov som han själv hade för två år sen. – De kan också hitta en väg. Det finns inga hopplösa fall. Det är aldrig för sent för någon. Det gäller bara att våga be om hjälp, om och om igen. Jag är bara så glad att det fanns någon som orkade lyssna.