Pensionen – de skulle äntligen ha mer tid. Mindre jobb, mindre kravsysslor, mindre ved och mindre hus…kanske mer tid för kärlek. Barbro hoppades på det. Men så blev hon sjuk. Och allt det de planerade fick skjutas på en framtid som betydde aldrig. I alla fall aldrig tillsammans. Esko blev kvar med minnen och med de ogjorda planerna; med balansgången mellan att efter 47 år tillsammans minnas, men inte fastna – sörja, men inte drunkna.
En av Eskos viktiga ljuskällor hade slocknat. Hon som såg honom. Som utmanade och ville att han skulle göra mer av livet, av sig själv. Som uppmuntrade till utbildningar och utställningar. Hon som var hans språngbräda. Och som, när hon var borta, visade sig vara den av dem som var den verkliga konstnären. Så säger Esko.
– Jag hittade hennes små alster överallt. Lappar, teckningar, anteckningar. Sådant hon skrivit ner, ritat fram. Hon skrev och målade för att hon måste. Inte för att ställa ut eller visa upp. Hon kunde helt enkelt inte låta bli. Det är en äkta konstnär. Jag såg det inte när hon levde. Men jag ser det tydligt nu.
På frågan vilka fysiska minnen av Barbro han håller fast tar han fram ett litet passfoto bakom en ruta av plast i ett rött telefonskal, från en tid då Barbro var ung och de ännu inte visste om varandra. ”Jag ser henne så tydligt här”. Och så två tavlor. Den ena målad av en konstnär – ett minne av ett ögonblick då Barbro läste texter ur Bibeln som kyrkvärd i Umeå. Esko visar solstrålen som lyser upp Barbro i predikstolen. Ett självporträtt visar svärtan hon också bar på, den som ibland gjorde livet tyngre och svårare, även för Esko. ”Så mycket Barbro”. När han tänker på Barbro ser han henne som äldre framför sig. En kvinna som funnit sig själv, blivit grundad, samlat livserfarenheter och landat någonstans mitt emellan de stora känslosvängningarna som var vanliga när hon var yngre.
Esko pratar om bilderna. Om Barbro. Han pratar gärna om Barbro, och vill göra det mer, men är rädd att skrämma bort eller störa stämningar med orden.
– Egentligen undviker jag samtalsämnet Barbro mest med dem jag allra helst skulle vilja prata om henne med. Jag vill veta vilka som är deras viktigaste minnen av henne. Men jag är rädd att mina känslor ska bli för påträngande. Att de vill vara i sitt. Alla vill inte höra talas om döden. Men jag tror vi behöver prata mer om dem vi sörjer.
Numera står tavlorna med Barbro i Eskos nya hem, i ett kollektiv i Trosa. Esko besökte kollektivet för att hälsa på vänner han och Barbro tänkt hälsa på under lång tid, men aldrig kom sig för att göra medan hon levde. Han fann sin framtid där och flyttade in i en liten lägenhet. En sovalkov, en soffa, en minimal köksdel. ”Det lilla livet”, kallar Esko det. Han menar nog inte bara till ytan, utan också det enkla. Inte så mycket krångel. Gemensamma odlingar, en vinterträdgård, tillsammansmatlagning med ansvar några dagar om året. Det var en lyckosam tillfällighet det där besöket i Trosa. Och Esko skulle bejaka fler sådana tillfälligheter. För en annan resa han och Barbro pratat om var ett besök längre bort, hos Barbros systerson i Italien. Den blev inte heller av. Barbro tyckte det var alldeles tillräckligt att stanna hemma. Men Esko ville, gjorde, och fann ännu en plats som skulle bli hans– en lägenhet norr om Gardasjön. Han berättar om grannar i den lilla byn som hjälper till att gräva ner en cypress, om vandringsleder som går i alla väderstreck, om hur Trosa-kollektivets matlagsansvar gör att han åker hem till Sverige och landar någon vecka åt gången. Då hinner han åtgärda en sned stenläggning i vinterträdgården och hittar ett olivträd som måste räddas och som får en ny hemmiljö på innergården i Italien, där det går höns och en åsna. Där trivs det och frodas, olivträdet. Det är stora förändringar men fortfarande ”det lilla livet”. Ett liv han synligen tycks njuta av.
Men kvällarna, just inför sänggåendet, är tunga och ensamma. Dygnets svåraste stund, fortfarande drygt ett år senare. Kanske för att Barbro alltid lade sig tidigare än honom och låg i sängen och väntade på honom. Kanske för att stunden före sömn är tom på sysslor, projekt och människor inom räckhåll och saknaden får gott om utrymme att sippra in.
– Det är svårt att bädda upp sängen för att lägga sig. Det var alltid Barbro som gjorde det, säger han.
Mest pratar Esko om Barbro i presens. Om hur hon är en riktig medmänniska. Han ser inte sig själv dela livet med någon annan person. Men delar gärna liv med flera andra, som i de små kollektiv han valt och bygger runt sig själv. Han skapar helt enkelt sitt livs nya miljöer och sammanhang. Finner mening i att hjälpa – någonstans i tiden mellan Trosa och Italien kör han ner bilar och motorcyklar till Ukraina. Nu har han monterat ner ett konstprojekt han och Barbro skapat tillsammans och tänker framåt, planerar för nya, kanske ett interaktivt projekt om sorgen efter de som varit viktiga i våra liv. Det finns mening – en framåtrörelse. Ett liv där det är viktigt att minnas den som levde, men också den som fortfarande lever.
