Hur jag blev kyrkomusiker
Jag växte upp på landet ganska långt upp i Sverige. Redan som 4-åring fascinerades jag av kyrkorgeln, världens största instrument. Min dröm var att själv få spela. När jag var sju år gick denna dröm i uppfyllelse – nu nådde jag ner till pedalen. Nästan … Då jag var tio år gjordes ett reportage i den lokala tidningen om mig, att jag skulle framträda med ett orgelstycke. Jag var så nervös att jag skakade. När jag var tolv år kunde jag själv spela en hel högmässa.
På den tiden kunde man bli kantor genom att gå en kantorskurs under sex veckor per sommar. Man gick så många somrar man behövde. Jag gick två. När jag var sexton år tog jag kantorsexamen. Därefter fick jag en liten deltidskantorstjänst. Bra extraknäck. I tjänsten ingick en riktigt duktig kyrkokör med dryga 30 medlemmar. Dessutom spelade jag på gudstjänster och förrättningar, dvs på dop, vigslar och begravningar. Lite konserter ingick också.
Under den sista terminen på gymnasiet kom jag in på den 4-åriga organistutbildningen i Stockholm. Intagningarna gjordes inte utifrån betygen från gymnasiet, utan man gjorde prov – med jury! – i alla de färdigheter en kyrkomusiker förväntas ha. Man hade med sig listor där man skrivit upp exempel på vad man kunde visa upp, en lista för varje färdighet.
Jag var ung och dum och hade inga begrepp om hur svåra stycken jag hade på mina listor. I orgel hade jag tio orgelstycken från olika epoker, det ena svårare än det andra. Juryn försökte sätta dit mig och valde de svåraste styckena och de svåraste ställena. De trodde nog att jag bara chansade och hade satt upp stycken som jag egentligen inte kunde. Det gick hyfsat att spela, men inte mer än så. Men jag fick 50 poäng av 50 möjliga! Jag var överlycklig och tänkte mig en framtid som konsertorganist över hela världen. Jag var ju fortfarande en överoptimistisk tonåring, utan begrepp …
Sedan kom chocken. Jag trodde att jag skulle få fortsätta i min progression från där jag befann mig. Men nej, så var inte upplägget på organistutbildningen. Alla skulle börja med enklast tänkbara orgelstycken och långsamt och noggrant jobba sig uppåt i svårighetsgrad.
”Men, när kommer jag att få spela svårare stycken än de jag sökte in med?” undrade jag förtvivlat, ”i årskurs fyra, eller?”
”Nej, så snabbt går det inte framåt! Möjligen om du söker diplomutbildning som påbyggnad efter de fyra åren”, blev svaret.
Då tröttnade jag på orgel. Mitt sätt att ta mig fram i världen var genom att drömma och kämpa på mitt eget sätt för att uppnå drömmen. Inte genom långsamt, metodiskt arbete.
Min dröm var slagen i spillror och jag plötsligt utan riktning. Jag fortsatte mina studier till organist, men utan entusiasm. Den enda lärare som inte följde upplägget med enklast tänkbara stycken var min lärare i piano. ”Man måste alltid ha något att bita i”, sa han och gav mig en svår Beethovensonat. I brist på annan stimulering ägnade jag mig åt denna och kom nästa vecka och spelade upp hela sonaten utantill. Pianoläraren, som egentligen var den skickligaste pianisten av lärarna på musikhögskolan, men som var så torr, tråkig och krävande så nästan alla elever valde att byta bort honom, såg potential i mig.
Så följde nästa chock, fast nu i motsatt riktning: ”Ska du inte försöka söka musikhögskolans solistutbildning i piano?” frågade han plötsligt. Jag, som ända upp i tidiga tonåren hatade piano och som oftast övade mina påtvingade läxor i piano på det enda riktiga instrumentet: orgel. Jag som alltid drömt stort. Men aldrig om piano. Men där tänkte jag om och övade piano åtta timmar om dagen. Två år senare kom jag in på solistutbildningen i piano, trots att det var hur många sökande som helst och väldigt få platser. Det var nog mitt livs största triumf. Trots att det inte ens var sprunget ur min egen dröm, även om det snart blev det.
Numera är min dröm att Enköping ska bli ett musikaliskt centrum. Det finns kollegor ute i landet som redan ser oss så, och även om jag blir glad och stolt vet jag att det inte är så. Och kanske aldrig blir. Men jag fortsätter kämpa. Det ger mig en riktning!
/ Jonas Marmbrandt, försteorganist i Vårfrukyrkan i Enköping