Ormen kryper och jorden skakar

När Musik i Uppland bad Anders Nilsson att komponera ett nytt verk till Allmänna Sångens 150-årsjubileum, blev det ett rekviem. Skälet var personligt: en nära vän från ungdomsåren – bandkompis i proggbandet Östan sol, västan måne och en självklar del av kortspelargänget från söder om söder – hade tagit sitt liv. »Jag behövde skriva det här stycket. För honom. För oss.«

Den första versionen av Anders Nilssons Requiem framfördes tillsammans med Uppsala Kammarorkester, men bara fram till Lacrimosa. 

– Jag ändrade beställningen som jag fått av Musik i Uppland från att skriva något med Uppsala-anknytning till ett rekviem så fort jag drabbades av nyheten om min vän Lars Ekholms självmord. Han var en av Sveriges främsta jazzgitarrister och vi hade utöver bandet vi spelade i också en gemensam bakgrund som teatermusiker på Riksteatern och Stockholms Stadsteater. 

Hela rekviet kunde uruppföras 2010, i Uppsala konserthus och i S:t Jacobs kyrka i Stockholm. Det blev stående ovationer. Efter uruppförandet tilldelades Requiem två prestigefyllda priser: Stockholms Musiksällskaps tonsättarpris och Musikförläggarnas pris för årets främsta verk i kategorin stor ensemble och musikdramatik. 

När vi möts tillsammans med dirigenten Bengt Eklund, som ska leda framförandet i Engelbrektskyrkan den 2 november, berättar Anders Nilsson om vägen fram till rekviet. Musikskapandet började redan i tonåren.

–  Min klassföreståndare i Björkhagen såg till att jag fick musikundervisning i åttan, trots att det egentligen inte fanns på schemat. Året därpå fick jag också undervisning av skolans nyutexaminerade musiklärare. Jag är evigt tacksam. Samma klassföreståndare var intresserad av parapsykologi och frågade vid något tillfälle andevärlden om min framtid. Svaret blev: »Han kommer vara verksam i ett yrke där han trivs«. Och så blev det ju. 

Musiken tog form först i ett band. Under 70-talet spelade han orgel i Östan sol, västan måne, ett av få proggband »där alla faktiskt kunde spela«. Bandet återförenades vid 30-årsminnet av första Gärdesfesten. Allt satt efter två rep – som att tiden stått still. Hans debut som tonsättare kom 1981, då ett orkesterverk framfördes vid UNM (Ung Nordisk Musik, en årlig festival som presenterar ny musik av unga tonsättare från de nordiska länderna) i Köpenhamn. Efteråt kom tonsättare Louis Andriessen fram och tog honom i hand och sa: »Kollega«. Det betydde mycket för den unge Anders.

Anders Nilsson studerade komposition vid Kungl. Musikhögskolan i Stockholm för bland andra Gunnar Bucht, och har sedan dess varit verksam som tonsättare i mer än fyra decennier. Inspiration hämtar han ofta ur konst och litteratur – Thomas Manns Doktor Faustus, Gustave Dorés etsningar till Divina Commedia, Hieronymus Bosch och Pieter Bruegel – men också ur filosofiska och existentiella frågeställningar.

–  När jag började skriva Sfärer såg jag framför mig Dantes nedstigning till Infernot, alla dessa gestalter i skuggvärlden. Jag började läsa Swedenborg och fastnade i det andliga perspektivet. Requiem följer den traditionella mässliturgin, med ett undantag: Subvenite sancti Dei – själva överlämnadet av själen – ingick i den ordinarie dödsmässan i början men togs bort senare. Jag infogade den på nytt i mitt rekviem för att balansera dramatiken i de föregående delarna, i Offertorium och fram emot de avslutande delarna, Agnus Dei och Lux Aeterna. 

Just dramatiken är tydligast i offertoriet, som inleds med en slingrande gest – ormen som kryper. Sedan följer raderna Libera me, Domine, och vidare till Quanto tremor est futurus – »hur stor blir ej rädslan då«.

–  Det skakar till där. Jag ville att jorden skulle skälva. I Hostias och In paradisum går musiken mot en vila, och avslutas med Lux aeterna – det eviga ljuset.

–  Det är fortfarande smärtsamt att tänka på min vän. Vi gled isär sista året, men han fanns där i musiken. Requiem är mitt försök att bära honom, på mitt sätt.

När Bengt Eklund fick tips om verket av organist och kollega Stefan Therstam redan före pandemin, började planerna ta form.

–  Det är kostsamt med en stor produktion, men nu ville jag slå på stort, säger han. Minst 80 sångare ur tre körer och en stor orkester med medlemmar ur Radiosymfonikerna. Det här verket förtjänar att klinga i ett rum som Engelbrektskyrkan.

–  Det är första gången på femton år som verket framförs i sin helhet med orkester, säger Anders. Helt fantastiskt. Jag ser verkligen fram emot det. 

På frågan om musikaliska förebilder nämner han Beethoven, Mahler och (Luciano) Berio.

–  Berio var en viktig influens när jag var yngre. Jag träffade honom på en kurs – han frågade om jag var släkt med Bo Nilsson. Det är jag inte. Det finns ju rätt många Nilsson i Sverige, säger Anders med ett leende.

För närvarande arbetar han med sin sjunde symfoni.

–  Jag går upp vid sju, promenerar med dotterns goldenvalp, sen sätter jag mig vid datorn och komponerar. Jag skriver direkt i notprogram och gör simuleringar med samplade instrument. Det är ett fantastiskt sätt att pröva materialet – man kan likt en skulptör ta ett steg tillbaka och betrakta helheten. Studera formen, göra justeringar. 

Vi ser med spänning fram emot Nilssons kommande verk. Bengt Eklund avslutar intervjun med en blinkning till den klassiska myten om tonsättare som mött sitt öde efter att ha fullbordat sin nionde symfoni – en förbannelse som sägs ha drabbat bland andra Beethoven och Schubert. »Blir det en nionde, Anders – eller hoppar du över den?« frågar han. Nilsson skrattar och svarar:

– Jag kör så länge det ryker.

Text och foto: Nina Fylkegård