Tonsättaren Felix Mendelssohn kom att benämna Bachs Matteuspassion som »kristenhetens största verk«. Verket kom troligtvis under Bachs levnad att framföras endast vid fyra tillfällen för att efter tonsättarens död vila i stilla törnrosasömn fram till dess att en viss ung Felix Mendelssohn återupptäckte verket och framförde det på nytt 1829. Det kom att bli startskottet för den Bachrenässans som sedan följde. Johann Sebastian Bach blev tämligen bortglömd för den breda allmänheten efter sin död och vi har kanske Mendelssohn att tacka för att vi idag känner till Bach och hela hans enorma produktion. Bach anses idag i de flesta läger som den oomtvistat störste tonsättaren av alla. Matteuspassionen skildrar Jesu Kristi lidande enligt Matteusevangeliets 26:e och 27:e kapitel.
Våren 1922 uppmuntrar ärkebiskopen Nathan Söderblom Engelbrektskyrkans kyrkoherde Teodor Lindhagen att man på kommande Långfredag borde uppföra Bachs Matteuspassion och därmed lägga en grund för en tradition på den punkten. Ärkebiskopen hade under sin tid som professor i religionshistoria i Leipzig bevistat Matteuspassionen i Bachs kyrka, Thomaskyrkan i samma stad. Söderblom blev så gripen av verket att han sedan inte kunde tänka sig en Långfredag utan denna »Bachs predikan i toner«.