Höstens sista blomma. Ett möte med chipsdesignern och tonsättaren.

Gunnar kommer med tåget från Nyköping, dit han flyttat sedan hans två barn 19 och 22 år gamla inte behövde ha honom hemma längre.

-          Det är perfekt, jag bor nära tågstationen i Nyköping och jobbar vid Centralen i Stockholm.

Vad jobbar du med, daytime?

-          Jag designar chips! Det vill säga jag och några kollegor har ett företag som håller på med ”micro chip design”. Där jag får använda mycket av min kreativitet och skaparkraft.

Du har tonsatt tre dikter av Edit Södergran. Hur kom du på den idén?

-          Det var coronatider och jag behövde fler kanaler för att få ut min rastlöshet och kreativitet. Detta var en självklar väg att gå.

Varför valde du dikter om hösten?

-          Jag har faktiskt tonsatt tre sommardikter av Edith också, de skulle ha uppförts förra sommaren men pandemin satte stopp. Hösten tilltalade mig. Jag ser paralleller mellan pandemin och hösten. Den är skoningslös, allt ställs in, dör eller går till vila och väntan. Men samtidigt är den hoppfull, det kommer alltid en vår och sommar igen då allt får blomma och leva. Det finns för lite körmusik om hösten. Jag är även jazzpianist och den första låten alla jazzmusiker kommer i kontakt med är oftast Autumn Leaves. Men som körsångare är det Uti vår hage och Nu grönskar det. Idel vår och sommar.

Tonsättningen är väldigt kärleksfull, du har tagit hänsyn till alla körsångare och behandlat texterna med respekt.

-          Vad kul att du ser det. Ja, alla ska känna att de bidrar till att skapa musiken och levandegöra orden. Samtidigt ska det vara givande att sjunga. Och den där respekten, den måste man även visa publiken. Musiken ska kommunicera med dem och beröra. Om den inte berör är den meningslös. Jag vill efter konserten känna att vi alla i rummet har varit med om något stort och fint tillsammans. Verket har även skrivits för en pandemiuppställning av kören, där alla har rejäla avstånd till varandra. Därför bygger musiken på klanger snarare än trixiga melodier eller rytmer.

Varför skriver du musik?

-          För att jag måste. Ibland känns musiken viktigare än mitt jobb. Blir jag berörd vill jag beröra vidare. Tonsättningarna av Edit Södergrans dikter är faktiskt mina första seriösa tonsättningar. Men jag har skrivit många arr och tolkningar tidigare för ensemble eller kör.

Det här vemodet som finns i Södergrans dikter, dras du till det?

-          Det finns ett vemod i hela den nordiska körlyriken som passar vårt sätt att sjunga, så Södergran känns som ett naturligt val och ja, jag dras till det. Jag vill vara en del av den traditionen och förvalta den. Då känner jag mig fri och kan beröra.

Jag känner igen din musik utan att ha hört den tidigare.

-          Bra! Jag ”citerar” gärna. Inom jazzen är det vanligt att man, speciellt vid improvisation, plockar in kända godbitar där publiken känner aha! och det blir som en liten flirt. Det är skönt som lyssnare att känna igen sig ibland, medvetet eller omedvetet. Jag vill att musiken ska flyta utan att bli tråkig, man ska förstå och uppleva texten utan att haka upp sig på något. Det ska bara vara att åka med.

Körlyrik och jazz. Vad gillar du mer för musik?

-          Jag gillar allt som är skrivet eller framfört med hjärta, oavsett genre. Jag började sjunga i kör som femåring och har gått Adolf Fredriks musikklasser så det är naturligt för mig att sjunga i kör och spela jazz. Spelade i ett jazzband från och med gymnasiet ända till pandemin, vi kände ändå att det var dags att lägga av när vi insåg att våra ungar spelar bättre än vi, haha. Nu håller jag mig mera på kammaren även om jag älskar att spela apa. Därför gjorde jag till exempel en popvideo under pandemin.

Den vill jag se! Så dina barn spelar också?

-          Ja, det har de inte kunnat undvika, vi har ett piano i nästan varje rum!

Hur länge har du sjungit i Hjorthagens kammarkör?

-          I ungefär tio år. Jag träffade Karin (Oldgren, dirigent) med sin dåvarande kör St Johannes Kammarkör på Kronprinsessans bröllop och tyckte att de stack ut på ett bra sätt, jag ville gärna sjunga med henne som ledare och så blev det.

Vi avslutar med att Gunnar spelar lite på pianot i Hjorthagskyrkan och jag tar några bilder.

-          Jag är så glad att de valde det här digitalpianot, säger han och rattar in Bösendorfer-ljudet. Min farmor hade en Bösendorferflygel som var det första jag spelade på. Den ärvde jag sedan och nu har barnen fått den!

Så spelar han, precis som han beskrivit, så där så att man bara åker med. Snyggt, svårt och avancerat men det går lätt in till hjärtat och berör. Jag ser verkligen fram emot konserten den 16 oktober.

Text och bild: Nina Fylkegård

Välkommen till konserten Höstens sista blomma den 16 oktober

Missa inte uruppförandet av Gunnar Nordmarks tonsättningar med Hjorthagens kammarkör under ledning av Karin Oldgren. Konserten innehåller även musik av Fanny Hensel, Anna-Karin Klockar m fl.

Läs mer på facebook