Fjärrverken i Engelbrektsorgeln: Hi-Tech à la 30-tal

Instrumentet orgel är ett av de äldsta i världen och har följt konst, stil och trender i mer än fem sekel – och är således en spegel av det som i olika tider har präglat konst och kultur.

Ett fjärrverk är en egen liten orgel som just är fjärran – dvs den är placerad på annan plats i kyrkorummet men spelas från stora orgelns spelbord. För att möjliggöra det, så sker överföringen från tangenterna vid stora orgeln till fjärrverket elektriskt.

Ett »verk« är en benämning på en del av en orgel där flera olika stämmor – jämförbart en orkesters alla olika ingående instrument – är samlade och spelas från ett eget tangentbord. Ett sådant kallas manual på orgel-
språk. Det är säkert flera av er läsare som sett bilder på orglar och då noterat att det finns flera pianoliknande tangentbord staplade ovanför varandra. Varje verk spelas från de olika respektive manualerna. 

Ett fjärrverk är en sådan »orkestergrupp«, som så att säga sitter på en annan plats i kyrkan men dirigeras av organisten vid den stora orgeln. I början av förra seklet kom elektriciteten att revolutionera världen. Och det möjliggjorde bland annat att kunna styra saker med elektriska impulser över långa avstånd. Att fjärrverken då kom att bli en del av den tidens trend var naturligt. Elektriciteten möjliggjorde något som inte tidigare var möjligt när en orgel manövrerades helt mekaniskt.

Ovanligt med fjärrverk idag

Det är värt att notera att fjärrverk idag är ganska unika och det finns inte många orglar i Sverige som har dessa kvar. Några exempel på orglar i Stockholm med fjärrverken bevarade och spelbara är Oscarskyrkan, Högalidskyrkan och St. Jacobs kyrka. Men Engelbrektskyrkan har något så helt unikt som två fjärrverk, ett mindre som är placerat ovanför koret och ett större i tornet, 32 meter ovan golvnivån!

Dessa imponerande orgelverk kom till Engelbrektsorgeln genom en donation 1929. Vid den tiden var fjärrverken väl etablerade som ett självklart inslag i en stor orgel i en stor kyrka.

Engelbrektskyrkan hade redan då en central plats i Stockholms musikliv och ett (ja till och med två) fjärrverk skulle man förstås ha!

I början av 1960-talet blåste ånyo nya vindar för hur »instrumentens drottning« skulle vara beskaffad. Engelbrekts stora orgel ansågs passé och en ny skulle byggas. Så skedde också och den orgel vi idag har på läktaren skapades av Grönlunds orgelbyggeri och invigdes 1964.

Vid den tiden ansågs fjärrverk vara något icke önskvärt i de konstnärliga strömningarna. Men, av någon outgrundlig anledning, så lät man de två fjärrverken vara kvar. Och integrerade dem med det nya instrumentet. Något vi idag är oerhört tacksamma för!

Vi får en rundtur av organist Stefan Therstam som berättar att bytet av komponenter är en viktig del av underhållsprocessen för fjärrverken, eftersom de slits och åldras och kan behöva bytas ut efter en tid. Åldern tar ut sin rätt även här och 10.000-milaservice är påkallad inte bara för bilar, utan även för orglar.

Dessutom vinner man mycket på att uppdatera den mekaniska tekniken, vilket kräver att komponenter byts ut för att bibehålla orgelns funktionalitet och prestanda.

Ryggvärk i fjärrverk?

Vi träffar orgelbyggare Ingemar Oskarsson och Jan Börjesson som krupit in i fjärrverket framme vid koret. Här monteras nya komponenter för att säkra spelfunktionerna. Många delar än idag i en orgel är »gammaldags«, hantverksmässiga och ytterst mekaniska. Man använder många naturmaterial, bl a förstås mängder med delar tillverkade av trä, men också av skinn. Dessa har en mycket begränsad livslängd och måste hela tiden underhållas och förnyas. Orgelbyggare Jan Börjeson slingrar sig likt Houdini in under fjärrverkets golv för att byta ut små ventiler där läderdelarna har åldrats en smula för mycket och måste ersättas med nytt fräscht material.

Allt för att säkerställa att vi och framtida generationer skall få njuta av Engelbrekts instrument fullt ut.