Andreas Halléns Missa Solemnis 100 år

Andreas Halléns »Missa Solemnis« är en betydelsefull körkomposition som står som ett bevis på den svenska tonsättarens anmärkningsvärda insats. Denna storslagna mässa, komponerad i slutet av 1800-talet, är en hyllning till Halléns enorma talang och hans förmåga att blanda tradition med innovation.

»Missa Solemnis« kännetecknas av sina invecklade körharmonier och orkesterrikedom, vilket visar upp Halléns behärskning av den romantiska stilen. Det är ett högtidligt och majestätiskt verk. Halléns djupa förståelse för körskrivande är tydlig genom hela kompositionen, där varje avsnitt av mässan utstrålar en känsla av vördnad och storhet.

Verket är ett bevis på Halléns engagemang för att bevara klassiska traditioner samtidigt som det tänjer på gränserna för musikaliska uttryck. »Missa Solemnis« är ett viktigt men lite bortglömt stycke som även idag kan fängsla publiken med sin tidlösa skönhet och sitt känslomässiga djup.

Skrivet i SvD 1923 inför uruppförandet av Andreas Halléns Missa Solemnis

Svenska Dagbladet torsdag 8 nov 1923:

»Musikaliska sällskapets första konsert för säsongen äger rum tisdagen den 20 nov kl. 8 em. i Engelbrektskyrkan varvid för första gången kommer att utföras ett nykomponerat verk av Anders Hallén; Missa Solemnis för kör, soli, orgel, piano och celesta. Medverkande solister blir fruarna Davida Hesso-Lillenberg och Davida Afzelius-Bohlin samt Herr Einar Ralf och John Johansson.«

Svenska Dagbladet torsdag 17 nov 1923:

Ett nytt stort verk av Andreas Hallén

»Vid Musikaliska Sällskapets adertonde konsert om tisdag i Engelbrektskyrkan framföres professor Andreas Halléns nya verk »Missa Solemnis« för första gången.

– Verket är skapat under förra året, berättar den livlige professorn mellan ett par sånglektioner för en av Svenska Dagbladets medarbetare. Den vitale musikern, som fyllt sina 77 år, verkar energisk som sånglärare utom det att han som sagt alltjämt är verksam som kompositör och fungerar som flitig musikanmälare. 

– Det är, fortsätter han, komponerat för fyra soloröster, kör, orgel, piano och celesta. Att jag undvikit orkester har sina alldeles speciella orsaker. I mitt Juloratorium – komponerat för en rad år sedan – hade jag orkester med och de erfarenheter jag fick därav manade mig att undervika orkestern denna gång.

Juloratoriet är visserligen uppfört i inte mindre än tolv olika svenksa städer, i några av dem ett par gånger. Men varje uppförande har varit förenat med så stora ansträngningar och kostnader för att få samman en orkester, att jag beslöt att av rent praktiska skäl denna gång undvika denna besvärliga apparat.

– Verket är tänkt för ett kyrkorum, berättar professor Hallén vidare, och jag tror kanppast att det skulle göra sig i en vansklig konsertlokal. Jag gläder mig därför mycket att få höra detom tisdag i Engelbrekts även ur akustisk synpunkt förträffliga kyrka.

– För övrigt, omtalade kompositören, skall jag några dagar efter denna konsert upp till Kristiania, dit jag inviterats för att närvara vid uppförandet av min manskör »Styrbjörn Starke« som gavs i Köpenhamn i våras. 

– Det är visserligen en påkostande resa, speciellt denna tid på året i detta evinnerliga rusk, men jag är inte rädd för strapatser.

lntervjuen avbrytes av en elevs inträde och professorn tar avsked för att börja lektionen.

– Naturligtvis ackompanjerar jag själv – det skall en sånglärare absolut göra, understryker han vid avskedet med en energi som föga stämmer samman med uppgiften om de 77 åren.«

Henri. Avskrift Yvonne Suoponkl-Lokso och Erik Westberg.