Jag är en sån som älskar maskrosor. Dessa gyllengula solar som lyser upp gräsmattor, rabatter, grushögar och vägkanter.
De tidiga maskrosorna om våren är livsviktig föda för yrvakna bin och humlor. Och kaniner älskar att mumsa maskrosblad, det vet ju alla. Och visste ni att hela maskrosen, knoppar, blommor, blad och rötter går att äta även för oss människor! Man kan göra vin, sirap, sallad, koka rötterna och äta mm. För att inte tala om allt kul man kan hitta på; sprätta iväg en maskrosblomma med tummen upp i näsan på nån som luktar eller blåsa maskrosbollar i vinden.
Men det som jag kanske fascineras av allra mest hos maskrosen är dess kraft och förmåga att växa på de allra mest eländiga platser, ja den kan till och med spränga asfalt och blomma mitt i det döda svartgråa. Och man kallar ju också barn och ungdomar som klarar sig bra trots ganska eländiga hemförhållanden eller andra omständigheter för just "maskrosbarn".
Tänk att något så nyttigt, användbart och symbolladdat kan vara så hatat! Jag vet att många människor lägger ner mycket tid på att utrota dessa naturens gåvor från sina trädgårdar!
Kanske har det att göra med att maskrosen inte går att kontrollera. Den sprider sig var den vill. Vi människor vill så gärna kontrollera, ruta in och få ordning på tillvaron. Var sak på sin plats. Förutsägbart. Men sådan är inte maskrosen – och sådant är inte livet!
Livet spirar och växter där det vill. Där det finns minsta gnutta jordmån att slå rot. Livet är strakt, en obändig kraft lik maskrosen.
I kyrkan kallar vi denna kraft bland annat för kärlek, nåd, Guds Ande, ja Gud själv. Kraften i oss som överlever i livets torka och förmår spränga hindren, som är starkare än till och med döden. Den kraft som är bortanför vår kontroll och som plötsligt kan slå rot i oss, blomma och spridas vidare genom oss och våra liv.
Sommaren i kyrkans år handlar om att växa; att växa som människa och att växa i tron. Och varför inte ta maskrosen till föredöme i år?
Så spara några maskrosor denna sommar. För livets skull!
Glad och välsignad sommar önskar er präst Felix Modh