Axel Robert Petersson blev under sin livstid känd som Döderhultarn. Han föddes 12 december 1868 på gården Högatorp (Högetorp), Döderhult, Oskarshamn i Småland och dog 15 mars 1925 i Oskarshamn. Axel var en av våra mest kända träkonstnärer och han blev även världskänd under sin livstid.
Axels barndom
Som son till storbonden Per August Petersson (1834-1877) och Eva Lotta Persdotter (1837-1909), även hon av bondesläkt, växte Axel upp som ett av sju syskon. Då han hade två äldre bröder, lät föräldrarna honom vara fri i sina konstnärliga uttryck, dels då någon av bröderna förväntades ta över gårdarna, dels då han visade kreativ fallenhet. Axel sägs ha börjat sin skapande bana i bulldeg hemma i köket med sin moder.
Han gick sedan över till att skissa och något senare började han tälja i trä. I början provades olika träslag, som päron och björk, men när han provade alträ, blev detta träslag det han använde. Dessutom, menade han, hade alträ den verkliga goda, lortbruna bondgubbsfärgen som passade hans figurer utmärkt.
Materialet var trä, bara trä. Det gjordes välmenta försökt att locka honom att prova andra material som lera, men detta kastade han bort med orden Tvi, sånt klen!
Fadern dog redan vid 43 års ålder i det som då kallades sotdöden, mer känt idag som TBC eller tuberkulos. Samma år i december dog yngste sonen Bonde Martin, endast 15 månader gammal. Modern fick ensam ta hand om Axel och hans nu fem syskon. Högatorp såldes och de flyttade till familjens andra gård, Eckerhult. Modern avled 1909 efter en längre tids sjukdom och Axel sörjde mycket att hon inte fick uppleva hans berömmelse, då han var enormt fäst vid henne och ville att hon skulle kunna vara stolt över honom.
Militärtjänst
År 1889 var det dags för Axel att göra militärtjänst. Rekryten utfördes hos Smålands husarer på Ränneslätt utanför Eksjö. Särlingen Axel blev känd som lustigkurre och mycket populär bland manskapet. Hos befälen var han inte lika populär då han blev expert på att maska. Redan under sin uppväxt hade han varit i kontakt med alla djuren hemma och nu var det hans uppgift att ta hand om regementshästarna. Han sågs ofta sitta och studera hästarna i hagen och deras rörelsemönster, vilket anses ha påverkat hans konstnärskap – han såg, lärde och inregistrerade.
Flytt till stan och i lära hos Källströms
Familjen flyttade i november 1889 in till ett hus på Slottsgatan 11 i kvarteret Pluto i Oskarshamn, där Axel fick sitta och ”kreta” i en egen bod innan han blev känd. Att kreta innebar på den tiden att något gjordes oskickligt. När Axel blev känd, användes istället orden att han skapade sina verk.
Hans skolstudier gick inget vidare och han fick lov att avbryta dessa vid Oskarshamns läroverk. Istället sattes Axel av sin hoppfulla mor, i lära hos de ansedda tvillingbröderna Anton och Edward Källström (den senare far till Arvid Källström), men då man där var mycket noggrann med konstverkens yta och Axel inte fick skapa som han själv önskade, lämnade han även detta snart. Axel har själv berättat att alla verk hos Källströms skulle sandpappras i olika grovlek, från den grövre till den mest finkorniga. Sedan skulle detta
finkorniga sandpapper vändas på och verket poleras med dess baksida tills fingrarna blödde. Axel använde senare sällan sandpapper, istället skulle han nu finna sitt eget uttryck:
Jag kom underfund med att mina gubbar inte gjorde sig om jag inte skar dem grovt. Ett ansikte får inte vara bokmärkessött – om det skall ha karaktär. Och den grova ytan blir mer levande.
Tolvskillingen
Inledningsvis sålde Axel sina skulpturer för en tjugofemöring vilket motsvarade den gamla tolvskillingen. Han besökte Oskarshamns torg med sin välfyllda korg för att sälja. Då han under köpslåendet brukade säga: Vi får väl säga en tolvskilling kallades han ofta för "Tolvskillingen". Många är berättelserna om de lokalbor som förbarmade sig och köpte något för denna småpeng, sedan lät de barnen hemma leka med figurerna tills de gick sönder – och slängdes så i elden.
Kvinnor och Ateljén
Axel blev lite mer känd i hemstaden under Oskarshamns 50-årsjubileum år 1906, då han belönades med 20 kronor och en silvermedalj inom kategorin Mansslöjd i samband med en industriutställning. Då var det väl dags att flytta hemifrån tänkte Axel och troligen tyckte även hans moder att detta vara en god idé. Samma år lämnade han hemmet och flyttade in i ett rum på övervåningen å Garvaregatan 9. Detta rum blev såväl Axels hem som hans arbetsplats – hans Ateljé. För att besöka Axel, fick man gå uppför en brant, smal trappa och sedan känna sig fram i mörkret för att komma rätt. Om man vågade knacka på, mötte man Axel inne i rummet, klädd i rock, hatt och galoscher, där han satt och arbetade under en ensam lampa. På väggen i ateljén finns fortfarande ett urklipp kvar, han hittade i tidskriften Hugin, där rubriken Jag gifta mig – aldrig verkar ha tilltalat honom, då han aldrig gifte sig, även om han hade en kärlek i livet.
Med sin kärlek, Klara Matilda Carlsson, Mos-Matilda kallad, som han träffade under årtionden, fick han en son som han godkände, Lill-Axel kallad, född 1916. Klara Matilda födde redan år 1900 en son, kallad Axel även han, men som Axel Döderhultarn inte erkände. Lill-Axel fick tyvärr inga egna barn så det finns inga släktingar i rakt nedstigande led till Axel, men båda hans systrar fick barn, så släktingar till familjen Petersson finns än idag.
Framgången kom till slut
Axel var under större delen av sitt konstnärsliv endast känd i Oskarshamn med omnejd. Först fyllda 40 år tog berömmelsen fart nationellt och även internationellt. Hasse Zetterström (Hasse Z), redaktör vid tidskriften Söndags-Nisse fick en Ottenbyare i present av en bekant och då den passade till en karikatyrutställning han planerade, såg han till att få kontakt med Axel och fick sig tillsänt flera trälådor med skulpturer. När allt packades upp, fattades vi av en förvåning som satt i ett par dagar, skriver Hasse Z.
Tack vare sina skulpturers medverkan i utställningen blev Axel mycket uppmärksammad och hyllad. Senare samma år deltog hans verk i flera utställningar. Internationell berömmelse fick han genom en utställning på Humoristernas Salong i Paris 1910 och vidare genom utställningar i Köpenhamn, Brighton, Rom och Turin 1911, sedan New York 1913, samt San Francisco och Chicago 1915. Priserna på hans verk steg nu också hundrafalt, om inte tusenfalt. Hans föremål reste runt i världen, själv lämnade han knappt sitt hemland. Dock flög han en gång Zeppelinare till Berlin, men det gick så långsamt och var visst även tråkigt, så han tog sedan tåget tillbaka hem.
I och med berömmelsen började Axel kallas för Döderhultaren efter hemsocknen Döderhult. Själv menade han att Döderhult är uppkallat efter mig.
I Ateljén förblev Axel bosatt och verksam fram till sin död. Lite rebelliskt dog han sittandes i sin korgstol, den 15:e mars 1925, endast 56 år gammal. Han ville inte dö i sotsäng: De ska inte få mig på knä, som han uttryckte det. Axel vilar idag på kyrkogården i Döderhult och det går att besöka hans grav där.
Emma Kristina Stilje
Antikvarie vid Kulturhuset i Oskarshamn
Texten är del av den text som finns om Axel i och med Minnesåret,
som uppmärksammar hans liv och värv under 2025