SJU ÅR GAMMAL formulerade Stina Oscarson sitt mål: hon skulle bli fredsarbetare. Tillsammans med brorsan skulle hon bygga en fl otte för åka till USA och prata med presidenten.
– Jag är fortfarande på den resan, säger hon.
Stina Oscarson talar inte med presidenter. Men hon diskuterar med meningsmotståndare, varav några på den yttersta högerkanten. Det skapar rubriker och kritik och har lett till att hon själv avbokats från uppdrag. En bild i sig av konfliktnivån i dagens samtalsklimat som reser den kritiska frågan: Är ett samtal med den som hyser odemokratiska åsikter detsamma som att legitimera dem?
Själv lutar hon sig mot sina tidigare studier i icke-våld. Tystnad är inget alternativ. Samtal är enda vägen framåt.
Fred och frid är besläktade ord. Stina Oscarsons associationsbanor ser ut som de flestas – fred rör den yttre världen, frid handlar mer om människans insida. Men orden drar åt varsitt håll, säger hon. Ja, i själva verket är de motpoler. Vilket beror på att de förhåller sig på två helt olika sätt till begreppet konflikt.
Fred är frånvaron av väpnad konflikt mellan länder, menar Stina Oscarson. I det sammanhanget är kampen mot konflikt självklar. Men när det gäller frid, en mer existentiellt laddad term, är synen på konflikt problematisk, säger hon.
– Jag har svårt för ordet frid. Jag förstår att det betyder att man liksom slutit fred med sig själv. Men dels har jag inte gjort det, jag har ingen frid i mig själv. Dels tror jag inte att man kan komma dit med mindre att man åker till ett kloster och bor där i hela sitt liv.
Att vara i världen är att leva med målkonflikter, menar Stina Oscarson. Bara den som avskärmar sig kan leva helt i samklang med sina värderingar.
– Frid är beskrivningen av ett tillstånd som jag menar inte fi nns. Det är inget sant i det och då vill jag inte använda det ordet.
Även när det gäller den inre kampen använder Stina Oscarson därför ordet fred. I begreppet ryms en insikt om att konflikter uppstår hela tiden och att det inte behöver vara ett misslyckande. Genom att använda samma ord illustrerar hon också hur den yttre och den inre freden hänger samman, hur man som enskild individ har ansvar för freden i världen. Kanske inte mellan länder, men när det kommer till ansvaret för andra och för miljön.
Samtidens jakt på frid har motsatt effekt, menar Stina Oscarson. Den är en skenmanöver för att fly från samhällsproblem.
– Dagens samhälle är inte byggt för att vi ska ha inre frid. Hela det ekonomiska systemet skulle braka. Det är gjort för att vi ständigt ska känna att vi måste konsumera kläder eller tjänster så att tillväxten fortsätter öka.
Det betyder inte att Stina Oscarson avfärdar fridssuget. Människors dröm om inre frid visar att vi är obekväma med det samhälle vi byggt upp.
– Vår längtan är sann. Men den exploateras och görs till ett individuellt projekt, som om vi kunde välja att bli av med vår oro genom att gå en kurs i mindfulness. På så sätt är jakten på inre frid ett enormt hyckleri.
Finns det ett särskilt svenskt sätt att se på fred? Kanske inte. Men många skulle säga att det finns ett svenskt sätt att se på konflikt. Svensken beskrivs ofta som
konfliktundvikande och människor på besök i Sverige brukar notera att konsensuskulturen är stark.
Stina Oscarson delar bilden.
– Det finns ett missförstånd i Sverige om att demokrati betyder att alla ska tycka lika och ha samma värdegrund. Det är fel. Demokrati är ett sätt att hantera det faktum att vi inte tycker lika.
Samtidigt har idag protesten blivit mångas identitet. Stina Oscarson berättar om ett besök på den traditionella Almedalsveckan för några år sedan. Ett antal vänsterpersoner som hon känner väl gick omkring med tygkassar där det stod
”Jimmy är en gris”.
– Om målet är att skapa verklig förändring är det otroligt dumt att gå omkring och säga att Jimmy Åkesson är en gris. Då inleder jag inte någon dialog, utan visar bara att jag har rätt åsikter.
I femton år har Stina Oscarson mött meningsmotståndare på scen. Redan när hon började sin teaterbana som regiassistent på Byteatern i Kalmar fanns samtalet med på dagordningen. Då väckte mötet med rasister eller nynazister inte några särskilda rubriker, säger hon. Med åren har uppmärksamheten blivit desto större. För kritikerna är Stina Oscarson ett exempel på hur idén om den konstruktiva debatten med fascismen är en naiv fantasi.
Kritiken har fått henne att gå till botten med sina argument.
– ”Du är bara vit och priviligierad, du förstår inte hur utsattheten och hoten känns” säger de. Ja, därför är det min uppgift att ta de här samtalen. Vi måste kunna ta samtalen åt varandra.
Till den som menar att samtalen normaliserar Sverigedemokraterna pekar Stina Oscarson på rikspolitiken, där hon menar att partierna normaliserat SD:s politik men vägrat befatta sig med människorna som står för den.
– Erfarenheten visar att det inte är framgångsrikt.
Det finns ståndpunkter hon tvingats ompröva. Som den att samtal är möjligt i alla lägen. Efter massakern på Utöya tror hon inte längre det.
– Ingen hade på plats kunnat tala Anders Behring Breivik till rätta. Men jag tror att i alla lägen där våld blir utgången har det funnits en punkt tidigare i historien där samtal hade varit möjligt. Och så länge den möjligheten finns vill jag ta den.
Hur ser då Stina Oscarsons inre fredssamtal ut? Psykets pågående dialog, hur mår den? Sådär, skulle hon nog säga. I trettio år har hon levt med anorexi. Det är en personlig och privat angelägenhet hon sällan pratar om men som automatiskt blir offentlig genom hennes utmärglade fysik.
Genom åren har kommentarerna följt henne: ”Sådana som du borde inte få visa sig bland folk.” ”Gå hem och ät grädde.” Hon har blivit avvisad från gym för att övriga träningsgäster ska slippa se hennes magra armar.
Det inre kriget är konstant.
– Jag lever i konflikt med mig själv. Jag vet att de metoder jag som tioåring tog till för att överleva inte längre är förnuftiga, det som skyddade mig då är nu en fara för mitt liv. Jag brottas med den målkonflikten och kan bara hoppas att jag en dag kan sluta fred inombords.
Sjukdomen lär henne mer och mer om människans komplexitet, säger hon. I grunden handlar det om klassisk missbruksproblematik. De flesta missbrukare hon känner vet att lösningen inte är att dricka. Det hjälper inte.
– Alkoholen inger trygghet. Även om det är en falsk trygghet är man så fast
i mönstret. Man kastas hela tiden tillbaka till det rädda, hotade barnet.
Stina Oscarson är uppvuxen i Skellefteå. Enda förskolan på orten var den som Svenska kyrkan drev. Där gick hon och hennes bror, vilket ledde till att hon började sjunga i kyrkans kör. Senare blev hon musiker och spelade mycket i kyrkan.
Bibelns berättelser har hon fått med sig på köpet. Hon gillar dem. Berikas av dem. Människan behöver språk och berättelser för de frågor där det faktiskt inte finns något svar, säger hon. Om man sedan söker sig till konsten, litteraturen eller kyrkan är likvärdigt.
– Jag tror lika mycket på Bibeln som på Shakespeare, det är ingen nedvärdering.
Stina Oscarson säger att hon har svårt för religionens anspråk på absolut sanning. Det kan inte stämma att endast en religion är den enda rätta. Samtidigt är hon kritisk till vad hon ser som Svenska kyrkans tendens att förändra språket och sänka trösklarna så mycket att man pratar om samma saker i kyrkan som på radio.
– Det är mysteriet och gåtorna vi behöver. Det är därför jag går i kyrkan, för att jag behöver de gåtfulla bilderna. Verkligheten har jag nog av.
Hon har ingen personlig tro. Hon är inte heller ateist, det fi nns något som är större
än oss själva.
– Religionen hjälper oss att hantera livet och göra det bättre för fler än mig själv. Men många har också gått vilse i tron. Använt den som ursäkt för att inte ta
ansvar.
Man kan aldrig skylla sina handlingar på att Gud har sagt åt mig att göra detta,
menar Stina Oscarson.
– Precis som konsten och litteraturen kräver religionen tolkning utifrån den
verklighet vi lever i här och nu.
Namn: Stina Oscarson.
Ålder: 45 år.
Yrke: författare, regissör.
Född: I Skellefteå.
Bor: I Stockholm
Familj: Föräldrar i Skellefteå samt två yngre syskon.
Läser: Lars Noréns dagbok som jag blivit ombedd att recensera för SvD.
Roas av: Att tänka nya tankar.
Oroas av: Människor som saknar humor.
Aktuell med: Ett digitalt samtal om yttrandefriheten och demokratins gränser i Danderyds kyrka 6 december. Skriver en musikal om Almstriden för Stockholms Stadsteater och ett libretto till Folkoperan byggd på boken Ålevangeliet.
TEXT: Kristina Lindh
FOTO: Håkan Elofsson
Artikeln är publicerad i Livet nr 4 2020 med temat Frid och Fred.