Om pilgrimsvandring
Det finns något grundläggande och ursprungligt i människans behov att ge sig ut på vandring. Det ligger i människans natur att gå. Och den som vandrar förenas med alla andra som vandrar. Människan är inte ensam utan i gott sällskap i livets stora gemenskap.
På stigar
går man aldrig
riktigt ensam.
Fötterna har sällskap med
alla steg som
stigit
stigen fram.
(Ingrid Sjöstrand)
Att se sig själv som pilgrim öppnar upp för skapelsen som helhet och människans samhörighet med allt levande. Det finns något mycket hoppfullt i skapelsens stora gemenskap som fördjupar vår relation med Gud och med livet självt. Gemenskapen med andra människor, natur och djur har en läkande och förvandlande kraft och ger en känsla av förundran och tacksamhet, upplevelser av skönhet, mening och tillhörighet.
Vandringsgemenskap
Traditionellt uppfattas en pilgrim som en människa på väg till en helig ort eller plats. Idag är det snarare vandringen i sig som får större uppmärksamhet och betydelse. Människor i olika åldrar, med olika bakgrund, icke-troende och troende med olika religiös hemvist delar vandringsgemenskap. Steg för steg. Den fysiska och själsliga samvaron förenar och öppnar för nya möten, perspektiv och utmaningar.
Den inre och den yttre pilgrimsvandringen hör ihop. Själsliga upplevelser som förundran, skuld, mening och hopp hänger samman med våra relationer till natur, djur och medmänniskor. Och är givetvis också kopplade till vår relation till Gud. Dessa två perspektiv tvinnas som en gemensam tråd genom den kristna pilgrimshistorien: Det inre andliga livet och det yttre ansvaret för vårt gemensamma liv.
Att vandra öppnar upp för möten och samtal, för bön och tystnad, att komma nära det som är viktigt i livet. I själva vandrandet finns också en bearbetande, läkande och förnyande kraft. De erfarenheter som görs i rörelse, på väg eller i handling, bildar utgångspunkt för förnyad reflektion och bearbetning. För somliga blir kroppens rörelse, och gemenskapen med andra vandrare och Gud, en hjälp att komma vidare inom ett eller flera av livets områden. Alla bitar kanske inte faller på plats, men många vittnar om hur saker löser sig när de går.
Olika aspekter av pilgrimsvandring
Vandringen kan vara kort eller lång, någon timme, en dag, en vecka eller längre. Inom
pilgrimsrörelsen talas det om vandring utifrån olika aspekter:
Hela livet som vandring. Pilgrimsvandringen kan ses som metafor för människans livsvandring, med dess uppbrott, vägval, möten och rastplatser. Denna aspekt har kopplingar till den fysiska pilgrimsvandringen och vice versa.
Vandring till uttalat mål. Den fysiska pilgrimsvandringen har här ett specifikt mål vid slutet av
vandringen eller flera mål längs vägen. Målen kan vara platser med särskild betydelse, mer eller mindre väsentliga för vandringen. Exempelvis natursköna platser, miljöer med koppling till vandringens tema eller ett kyrkorum. Vandringen får en betydande inverkan på hur målet eller målen upplevs. Mötet med och erfarenheten av målet eller målen fördjupas vanligen genom delandet av en reflektion eller meditation.
Vandring utan särskilt mål. Den fysiska pilgrimsvandringen bildar här en livsstil med kortare eller längre vandringar utan uttalad slutpunkt. Vägen, vandrandet i sig, utgör målet. Sådan vandring är inte reserverad för en viss sorts hängivna pilgrimer. En vardaglig promenad med hunden eller till affären får bli till en pilgrimsvandring. Det är syftet som definierar pilgrimsvandringen, inte vandringens längd eller graden av ansträngning.
Vandringsfolket
Föreställningen om kristna som ett vandringsfolk fanns redan i den tidiga kyrkan och har sina rötter i Gamla testamentets berättelser om Israels folk. De tidiga kristna kallades till och med för de som ”hörde till Vägen” (Apg 9:2). Med Vägen avsågs Jesus Kristus, som bland annat beskrev sig själv som ”vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6). Självbilden att vara ett folk på väg har sedan följt kristna till våra dagar.
Gud, ditt folk är vandringsfolket.
Själv du mitt ibland oss går.
Du oss leder, du oss stärker,
när vår väg blir lång och svår.
(Sv ps 298:1)
Pilgrimstanken, att vara en människa och en mänsklig gemenskap på väg, kan påverka uppfattningen om vad det är att vara kyrka. Daga församling har formulerat sin vision på följande sätt: Kyrkan som medvandrare. ”Vi vill med Jesus Kristus som förebild vandra tillsammans med människor i alla åldrar för att därigenom kunna dela utsatthet och glädje, tro och tvivel, tradition och liv, samt i dialog med vår omvärld bidra till god miljö och hållbar utveckling.” I pilgrimssammanhang framträder kyrkan mer som rörelse än som organisation. Guds folk på väg hamnar i förgrunden och institutionen i bakgrunden. Kyrkan är en vandringsgemenskap.
Pär Friberg
