Vad tänker vi kring döden?
Jämfört med tidigare generationer har vi svårare att tala om döden. Det skapar oro hos många nutidsmänniskor, vilket även märks under Covid-19 pandemin. Därför är det viktigt att vi återerövrar den förmågan och inte kopplar bort oss från de stora livsfrågorna. Det säger Anna Lindman, journalist och programledare på SVT, som besökte Björnlunda den 24/10 för att hålla föredrag.
Det är många frågor som har lyfts under Covid-19 pandemin. Vi har under lång tid varit förskonade från krig och stora katastrofer i Sverige.
- Vi lever i en kultur som inte tvingat oss hanterar de stora frågorna som hotar vår önskan om att leva tryggt. Nu är vi satta i en situation där det svåra har trängt in. Vi har sett hur skört vårt samhälle är, säger Anna Lindman. Covid-19 aktualiserar också att vi är dåligt rustade att möta frågor kring döden.
På vilket sätt?
- Det som framförallt har hänt i modern tid är att närheten till döden har förändrats, svarar Anna. Tidigare var döden en del av livet. Redan som barn såg man hur äldre personer dog. Jag vill inte idealisera hur det var förr. Vi har fått en bra sjukvård. Men när det gäller vår relation till döden har den förändrats genom att döden idag är något som professionella medarbetare tar hand om. Jag får svårare att se mig själv som död om jag inte kan se någon annan som är död, säger Anna.
- En annan sak som försvårar för oss nutidsmänniskor är de glittrande framgångsbilder som lovar ett långt och spännande liv, säger Anna. Det ungdomliga idealiseras. Därmed utvecklar vi inte språk, bilder och kunskap om vad döden innebär. När vi ställs inför ett dödsbud har många av oss nutidsmänniskor svårt att orientera oss. Vi har kopplat bort oss från processen att åldras och dö.
Att prata om döden
Anna menar att det som hänt under våren kan liknas vid en kollektiv förlust av kontroll. Det tvingar oss att jobba med frågorna om mening, död och sorg. Det finns inget gott med Covid-19, men det kan komma något gott ur det. Vi lär oss mer av livets skörhet. På många platser där människor rör sig pågår samtal, i hemmet, i lunchrummet, i media. Det menar Anna är något positivt och viktigt.
Anna har skrivit boken Den där jävla döden. Vi ska alla dö så vi kan lika gärna prata om det (Forum 2014). Anna intervjuar olika personer i sin bok. Den tidigare ärkebiskopen KG Hammar är en av dem som intervjuas och han lyfter fram tro och andlighet som en viktig resurs. ”Vi har förlorat vårt språk för döden. Våra gemensamma bilder av mening med döden och vad som händer efter döden har slagits i spillror och ersatts av ingenting”, säger KG Hammar.
I och med att det som hör till döden ligger längre bort från nutidsmänniskan än för tidigare generationer har döden blivit främmande.
Livet som gåva
- Alla människor har en förmåga att hantera sin egen dödlighet. Men den förmågan behöver tränas för att kunna vara till stöd. Om vi lever i tystnad inför de stora livsfrågorna kommer vi att leva i rädsla. Om vi får tala om det och dela erfarenheter finns möjlighet till glädje och tacksamhet. Livet är trots allt en gåva och ingenting vi förfogar över, säger Anna.
Jag frågar Anna om jag kan läsa en bibeltext. Det går bra. Jag läser en av söndagens bibeltexter från Jesaja 38:1-6 där profeten sänds till kung Hiskia som är allvarligt sjuk. Jesaja har uppdraget att meddela kungen att han kommer att dö. Hiskia gråter och ber till Gud om att få leva. Han har i sitt ledarskap följt Gud bud och han vill fortsätta att tjäna livet på det sättet. Jesaja sänds nu på nytt till kungen och meddelar att han får fortsätta leva i femton år.
- Hur tror du Hiskia upplevde denna tidsrymd? frågar jag Anna. Är det inte svårt att leva om vi vet hur länge livet sträcker sig, att tiden är utmätt?
- Jag tror att han upplevde det mycket positivt, svarar Anna. Kanske som de lyckligaste åren i sitt liv. Det finns en vishet mellan mig och beskedet att jag ska dö. Det är något jag lärt mig genom att intervjua personer som fått besked om att de har en dödlig sjukdom. Den visheten aktiveras inte förrän man är i den situationen. Det är en kunskap om att livet är en gåva. Här föds tacksamheten.
Intervju av Pär Friberg