Veckan började bra, vi fick åka ner till Bukoba centrum, för att köpa sim-kort till våra telefoner. Dock var detta en mer komplicerad process än vad vi trott. Då vi bara hade med oss internationellt id och inga pass, fick vi köra hem igen för att hämta dem. Detta pga att de ville se våra visum för att vistas i Tanzania.
När tisdagen kom, mådde inte Rebecka (min reskamrat) så bra. Så jag fick göra ett litet studie besök på ELCT- Bukoba town health center. Jag fick följa med som stöd till vårdcentralen. Det första som slog mig var de glada färgerna i receptionen. Eftersom de bara hade en dator att fylla i patienternas uppgifter i, så hade de färgkoordinerade mappar också. Mapparna fanns i gult, grönt, blått och rosa och fyllde väggarna med färg. Efter att en läkare pratat och undersökt Rebecka, blev hon skickad för att lämna ett blodprov och ett urinprov till provtagningen. Dock var inte blodprovet till sänkan, som är det första testet man brukar göra i Sverige. Detta använde man istället för att kolla om man har malaria.
Båda testerna kom tillbaka och var negativa. Doktorn antog då, att Rebecka hade någon typ av inflammation i kroppen och hon fick recept för penicillin och hostmedicin för hostan. I luckan där man hämtar ut mediciner tog de fram en stor burk med tabletter. De hällde sedan ut så många Rebecka skulle ha, på en smutsig bänkskiva och stoppade sedan ner de i små, bruna marknadsgodis påsar. Därmed fick hon ingen bipacksedel med sig. När vi kom tillbaka till huset hade Henry (Godloves medarbetare) haft en lektion med killarna. De hade fått veta att det finns 123 stammar och därmed ca 124 olika språk i Tanzania. På grund av att varje stam har sitt eget språk och gemensamt har man swahili, som vi försöker lära oss. Vi har också fått lektion om ELCT:s nord/västra stift. Där det finns nio distrikt och 50 församlingar. Just nu när jag skriver detta, väntar jag på vår nästa lektion. Men vår lärare är just nu en timme försenad. Tid är inte så viktigt här. Alla verkar vara tidsoptimister här. Man blir chokad när någon faktiskt är i tid. Och att man är tidig, händer väldigt sällan.
Mellan de olika lektionerna har vi utforskat närområdet. Vi har sett våra första apor, som härjar omkring i vår trädgård. Vi har även fått sällskap av barn i området på våra vandringar. En 11 årig kille som vi träffade när vi var ute och spatserade, pratade fantastiskt bra engelska för sin ålder. Han undrade vad vi gjorde och vad vi tyckte om Bukoba. Han berättade även lite om vad han tyckte om för mat, då Samuel hade berättat för honom att han inte åt kyckling eftersom han är vegetarian. Det visade sig att killen i största drag tyckte om all mat. Tänk om man var så förnöjd med maten i den åldern. Vi har precis börjat vänja oss vid de kokta matbananerna, de friterade bullarna som man själv måste tillsätta socker på, samt den alldeles för söta Coca-Colan/ läsken.
I lördags var vi på Iluhya secondary schools skolavslutning/ student. Allt som allt varade den i sju timmar med lunch. Och just nu när jag skriver detta förbereder sig eleverna på att göra ett test som bestämmer om de får gå vidare till högre studier eller gå om årskursen.
Allt började med en gudstjänst. Prästen stod i mitten av gräsplanen, omringade av vita partytält där publiken och studenterna satt. I sin predikan uppmanade prästen eleverna att studera vidare och speciellt med inriktning på vetenskap, då det finns mycket jobb inom detta området. När gudstjänsten var klar började andra akten, själva skolavslutningen. Alla som var där och några andra viktiga personer som inte var där, skulle presenteras med namn. Präster, skolledningen, vi, gamla elever på skolan med flera. Rektorn höll ett lång tal om skolans historia och vilka utmaningar som nu väntade. Två elever läste upp statistik över antal elever i skolan. Blandat med detta höll eleverna egna små shower. Trolleri, dans, musik och debatt över det bästa jobbet. Lärare vann, då det är grunden för alla andra jobb. Under elevernas framträdande gick folk i publiken upp för att stoppa godis och pengar i elevernas fickor.
Skolans scouter visade upp en marsch och olika mänskliga pyramidbyggnationer. Kl 15 bröt de äntligen för lunch. Då det egentligen var tänkt att allt skulle vara klart. Som sagt tidsoptimister. Mat-tiderna här i Tanzania är inget som vi har vant oss vid. När alla hade fått i sig sin mat började vi igen. Nu var det dags, att dela ut diplom, stipendier och alla lärare fick ett kuvert, som vi antog innehöll pengar. När alla elever hade fått sina packet av sina nära och kära och föräldrarna hämtat ut ett fotografi på sina barn, åkte alla hem förutom eleverna. Eleverna var tvungna att stanna kvar på skolan pga testet.
I Tanzania har man fortfarande skoluniform på de statliga skolorna. Man har svarta skor, vita strumpor, flickor har kjol eller klänning och alla har kort klippt hår.
Till jag skriver igen
Alicia
