Koret (1100- och 1700-tal)
Redan på medeltiden fanns det ett kor i Bromma kyrka, men det revs och kyrkans tresidigt avslutade kor byggdes på det medeltida korets plats år 1728. Det nya koret byggdes som gravplats åt Gabriel Stierncrona och hans ätt.
Altaruppsatsen i trä på korets östra vägg är från 1684 och tavlan i mitten som föreställer Kristi gravläggning är från 1818. Altaruppsatsen har två sidofigurer. Till vänster står Paulus som känns igen på svärdet han håller i handen. Att han fått just svärdet som attribut beror på att han avrättades med ett svärd. Till höger står Petrus med en stor nyckel i handen. Hans attribut går tillbaka på Jesus ord: ”Jag skall giva dig himmelrikets nycklar: allt vad du binder på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad du löser på jorden, det skall vara löst i himmelen.” (Matteusevangeliet 16:19). I svensk folktro blev Petrus till ”Sankte Per”, den väktare som står vid pärleporten och släpper in troende i himlen.
I koret finns även Bromma kyrkas dopfunt. Dopfunten är kyrkans äldsta föremål och antas vara från första hälften eller mitten av 1200-talet. Det är en romansk dopfunt och den är gjord av sandsten.
Var dopfunten ursprungligen stod i kyrkan vet vi inte, men på 1100-talet var det vanligt att den stod placerad på ett särskilt podium nästan i mitten av kyrkorummet – upphöjd och centralt. Placeringen kan ha haft flera orsaker, bland annat var det ett sätt att påminna om dopet som det kristna livets grund. Det kan också ha varit av stolthet eftersom möjligheten att tillhandahålla dop är ett av kriterierna för en sockenkyrka.
I slutet av 1200-talet började dopfuntarna i Sverige flyttas till kyrkornas västra ände. Troligtvis hände det i också i Bromma när kyrkan fick sitt långhus. I mitten av 1600-talet tillkom dopfatet.
På korets västra vägg hänger två änglar över triumfbågen. De kom till Bromma kyrka år 1760, men satt fram till 1906 på triumfbågens motsatta sida i rundhuset. Vem som har gjort änglarna och när vet man inte, men de kan troligtvis dateras till cirka 1750 i senbarockens slutskede.
Ovanför altaruppsatsen hänger Guds allseende öga. Den hörde urspurngligen ihop emd de två änglarna som hänger ovanför trimfbågen på korets västra vägg.