Grått vatten
Foto: Berit Wickenberg

Trött, trött, trött

artikel av Berit Wickenberg Berit Wickenberg artikel av Berit Wickenberg

Jag är så trött, så trött……
Utanför fönstret är det så grått, grått……
Det här är en ovanlig känsla för mig. Jag brukar inte vara så maktlöst trött. Ofta har jag fått höra att jag är så positiv så det verkar som om jag fejkar. Men jag har inte fejkat!
Nu verkar det dock som om bensinen tagit slut. Benen är tunga, det känns trist att gå ut med hundarna. Varför ska jag gå och lägga mig när jag i alla fall inte blir piggare av att sova i natt? Varför ska jag gå upp i morgon när det i alla fall inte finns något som lockar mig att göra?
Jag inser att det inte är några bra tankar att vältra sig i. Farligt nära ”tyck synd om mig-tankar”. Sådant som jag alltid förbjudit mig själv att ägna tid åt.
Och så kom då söndagen den 16:de februari. Veckan innan hade faktiskt bjudit på lite sol, så huvudet hängde inte fullt så tungt.
Jag var kaffevärdinna tillsammans med Monica. Vi jobbar alltid bra tillsammans, så också i kyrkan. Och att ha tankarna upptagna av praktiskt arbete och planering är oftast en bra terapi, för mig. Då hinner jag glömma delar av det som är tungt.
Anders predikan, enligt min tolkning, handlade om Jesus sorg över att människorna inte litade på att han var Guds son trots att han gjort så många under. Vad mer fanns att göra?
Och hur blev detta överfört till mitt eget liv? Många tankar hinner rulla genom huvudet under tiden som Anders predikar. Jag kände hur jag lyfte, humöret steg i takt med tiden och inför nattvarden gick jag med lätta steg fram till altaret.
Jag hade fått nytt bränsle. Att orka ett tag till. Att lita till Jesus som alltid finns för mig, som alltid är med i kyrkan när vi samlas till gudstjänst. Att ingen prövning är så stor att jag inte kommer att orka med den. Hur grått och trist det än är, hur mörk min dag än ser ut så kan jag vara säker på att inte falla igenom utan kunna fortsätta att finnas till för nära och kära när de behöver mig.
Att sluta måla med tjocka svarta penseldrag över mina dagar bara för att tiden ofta springer ifrån mig och jag har glömt/inte hunnit ringa de som jag tror förväntar sig en signal från mig.
Jag hoppar inte högt av glädje, men jag kan glädjas över hackspettens trumvirvlar som har börjat komma igång, talgoxens envetna pipande och blåmesens kvillrande. Jag gläds åt hasselns långa hängen och syrenernas alltmer svällande bladknoppar. Blåsipporna ligger och lurar under höstens löv och bara väntar på ljus och värme.
Och jag inser att ljuset och värmen kommer också till mig, när den här vintern, både den faktiska och min interna, är förbi.
Så håll ut, det kommer en ny vår. Och medan vi väntar får vi be om kraft och det kan vi göra tillsammans i Alpha.
Väl mött i församlingshemmet under ”Alpha-helgen”. Där får vi rika möjligheter att be för oss själva och varandra. Skapa kraft att gå vidare.

Berit Wickenberg