Kyrkorummets ABC

Vad är egentligen symboliken bakom alla föremål i kyrkan?

Altaret

I urkyrkan var altaret hemmets matbord, där man samlades till nattvardsfirande. I nästa stadium bars detta ut till en martyrgrav, för att man skulle kunna fira nattvard i gemenskap " med alla trogna i alla tider ". Därav kom seden att altaret antingen skulle byggas över en martyrgrav eller innehålla en relik. Altarena kom därför stundom att utföras som praktfulla kistor, s k sarkofagaltaren. I modern tid har altaret ofta fått den ursprungliga formen av ett bord på ben eller pelare. Altarets enda uppgift är att vara nattvardsbord. Där möts Kristi offer, som vi tar emot under brödets och vinets gestalter, och vårt offer, när vi frambär oss själva ( Rom 12 : 1 ). Altaret uppfattas som symbol såväl för Kristi grav som för krubban men även för Kristi kropp, t.ex. då altaret avkläds på Skärtorsdagen. För att markera altarets enda funktion som nattvardsbord saknade det all dekor fram till 1100-talet, då man började placera ljus även på altaret.

Altarblommorna

Som altarprydnader är blommorna av sent datum. Det var först omkring år 1600 som påven Clemens VIII medgav att blommor fick placeras på altaret. Altarblommorna har sin alldeles speciella symbolfunktion. De riktar inte som ljusen och andra prydnader sin förkunnelse till människan utan är en hyllning till Kristus. De bör därför placeras nära altarkrucifixet och framhäva detta, inte ställa dem i skuggan med sin praktfullhet och rikedom. De är offrade till Kristus. Därför förekommer endast snittblommor. Det är en bild av offret, avskurna som de är från rötter och lökar.

Altardukarna

Från 800-talet har altardukarna traditionellt varit tre, den undre tjockare "svettduken", den mellersta s k "altarblöjan", som ofta når till golvet på kortsidorna, och den övre, egentliga altarduken av finaste linne. När altaret ses som Jesu krubba, där Herren på nytt kommer till de sina i bröd och vin, symboliserar altardukarna Jesusbarnets lindor. (Det helga brödet på altarbordet vilar som Jesus själv en gång i Betlehem ".)

När altaret ses som Kristi grav, symboliserar altardukarna svepningen. De skall därför alltid vara av vitt linne.

Altarljusen

Från 1100-talet blev altarljusen långsamt allt vanligare. Efter hand utvecklade de ett symbolspråk, så att de sex altarljusen tillsammans med krucifixet bildade den kristna sjuarmade ljusstaken. Det mellersta ljuset i den judiska sjuarmade ljusstaken i Jerusalems tempel symboliserade Guds närvaro bland sitt folk och kallades därför shekinah. Sedan profeternas löften uppfyllts, har detta ljus ersatts av krucifixet, bilden av Honom som är världens ljus. Altarljusen har sitt ursprung i påskljuset, vars levande låga förkunnar att Kristus lever. Altarljusen har samma budskap. De tänds för att ses, inte för att hjälpa oss se bättre. Deras budskap understryks av att deras antal varierar i anslutning till kyrkoårets tider, från inga ljus på Långfredagen, då Jesus dör, till sex ljus på Påskdagen och de övriga stora helgdagarna. 

Altarringen

Altarringen eller altarrunden är av sent datum. I Sverige har den växt fram ur de kommunionsbänkar  som rekommenderades på 1580-talet, då församlingskommunionen började bli vanlig i vårt land. Den är alltså ursprungligen en praktisk knäfallsbänk utan djupare symbolisk betydelse. Dess halvcirkelform tillsammans med begreppen "ring" eller "rund" har sedan tolkats så, att cirkeln sluter sig i evigheten, som symboliskt finns bakom korets östervägg, där "alla trogna i alla tider och hela den himmelska härskaran" osynligt firar nattvard tillsammans med oss. Tillsammans med altaret blir altarringen den synliga delen av det himmelska nattvardsbordet.

Altarskåpet

När prästen från 800-talet ställde sig framför altaret i stället för bakom, började man pryda altarets bortre kant, först med en lång skärmvägg ("retabel") . Ur denna utvecklade sig ALTARTAVLAN och ALTARSKÅPET med målade och skulpterade scener ur Jesu liv och den kristna historien. Altarskåpets flyglar stängs under passionstiden för att markera kyrkans bot och sorg. Flygeldörrarnas baksidor har därför ofta motiv ur Jesu lidandes historia. Altarskåpen ersattes efter reformationen ofta av en ALTARUPPSATS som i olika våningar framställer motiv ur Jesu liv.

Antemensalet

Ordet betyder "framför bordet" och betecknar en dekorerad träskärm eller gjuten metallplatta med olika bildmotiv, som prydde altarets framsida. De kunde vara mycket praktfulla som t ex gyllenaltaret i Broddetorp från 1200-talet. Lyngsjö k : a i Skåne.

Antependiet

Själva ordet betyder "förhänge". Liksom antemensalet har antependiet endast en indirekt symbolfunktion genom att med sitt motiv, sin färg och dekor medverka till att skapa en miljö för dagens och kyrkoårstidens budskap. Om altaret vila på ben eller pelare , ersätts antependiet ofta av ett ALTARBRUN (Brun = bryn = kant), ett smalt dekorerat band, som täcker altarskivans framkant.

Byggnaden

Det var på 300-talet som man började avskilja kyrkorna genom invigning (konsekration). De blev RES SACRA, ett heligt föremål. Reformatorerna försökte avskaffa kyrkoinvigningen men den återkom snart. Men heligheten markerades också genom själva byggnadens symbolspråk. Centralkyrkan med altaret i mitten ger en bild av gemenskapen kring den i sakramentet närvarande Kristus. Korskyrkorna, så opraktiska som samlingsrum, ger bilden av Kristi kors och samtidigt av Kristi kropp. Långhuset är kroppen, korsarmarna kroppens armar och koret huvudet. Byggnadens stenar är bilden av de levande stenarna i Kristi kyrka. Huset ger bilden av Kristi kropp och omsluter de döpta, som bildar Kristi kropp. Till sin struktur var det en bild av Jerusalems tempel med vapenhuset som FÖRGÅRDEN, långhuset som DET HELIGA, där människorna fanns, och koret som DET ALLRA HELIGASTE, där Gud var närvarande. Där nådastolen med lagens tavlor stod, står nu altaret. 

Dopfunten 

Den ursprungliga dopgraven låg utanför kyrkan. Endast den som genom dopet blivit en lem i Kristi kropp fick komma in i det hus som var bilden för Kristi kropp. 

Sedan flyttades dopgraven in i kyrkan, först i vapenhuset och sedan i det nordvästra hörnet, nära ingången. Så angavs symboliskt att dopet var ingången i Kristi kyrka. Dopgraven blev en dopfunt (fons -källa jfr fontän ), men så stor att barnet kunde sänkas ner. När sedan dopfunten flyttades framåt i kyrkan och ofta hamnade i koret bytte den symbolik. Då dopet förrättades inför församlingen är det upptagandet i denna som uttrycks genom dopsymboliken . Vigvattenskålarna i katolska kyrkor är ofta formade som små dopfuntar för att påminna om att vigvattnet är dopvattnet. 

Färgerna 

I den liturgiska skrudens symbolspråk fyller färgerna främst uppgiften att skapa miljö för det aktuella budskapet. På skalan mellan vitt ( eller gyllene ), som är fullheten av ljus, och svart som är avsaknaden av ljus, skapar de olika färgnyanserna en liturgisk miljö. Vitt stämmer till glädje och högtid, blått och violett till bot och eftertanke, rött ger bilden av Anden, elden och martyrernas blod, grönt av det andliga livets växt och mognad. 

Koret 

I Jerusalems tempel var det allra heligaste platsen för Guds närvaro. Det var avskilt av förlåten och dit in ledde en trappa som bara översteprästen fick beträda. Dess motsvarighet i kyrkorummet är koret med altaret, där Kristus blir närvarande, och dit leder ofta också en trappa. Men förlåten saknas, ty vägen är genom Kristus öppen ända fram till Guds hjärta. I stället hänger ju på gränsen mellan det heliga och det allra heligaste triumfkrucifixets bild av Honom som öppnade vägen. I medeltida kyrkor vreds koret ofta något mot norr för att påminna om hur Jesu huvud i dödsögonblicket faller ner över höger axel, alltså mot norr. 

Korset 

Korset är den centrala kyrkliga symbolen. Kyrkorna är ofta byggda i korsform och rymmer krucifix och konsekrationskors och andra korsbilder. Konsekrationskorsen har, som framgår av namnet, med invigning att göra. De tolv kors som man stundom ser målade på väggarna, markerar de ställen där biskopen vid invigningen smorde kyrkan med helig olja. Detsamma gäller de kors i altarskivans centrum och fyra hörn, som finns på gamla och även på nya altarskivor . 

KORSTECKNET har samma symboliska funktion. Det påminner om det kors som tecknades vid dopet och som följer den döpte genom livet. Det har ingen magisk funktion utan är den kristnes sätt att påminna sig själv och andra om tillhörigheten till Kristus.

Kyrkklockorna 

Kring klockorna utvecklades under medeltiden en rik symbolik. De fick ofta namn av apostlar eller heliga män eller också helt egna namn. De invigdes av biskopen vid det sk klockdopet med vigvatten, helig olja och rökelse . På detta sätt fick de en särskild kraft för att med sin klang hålla ondska, skrömt och trolldom borta från bygden. Därför sågs det som ett svårt helgerån, när Gustav Vasa konfiskerade kyrkklockorna, vilket också ledde till det s k Klockupproret. Denna gamla uppgift saknar nu betydelse, men klockorna har kvar sin gamla uppgift att som Andens hörbara röst kalla till bön och gudstjänst. De gamla ringningstraditionerna med sina speciella budskap och komplicerade mönster, som har bevarats i England, har nästan helt försvunnit hos oss. Förutom högmässans första - , andra- och tredjegångsringningar lever endast den gamla ANGELUSRINGNINGEN kvar som helgmålsringning. Dödsringningarna har bevarats i enskilda socknar, men lever allmänt kvar endast som tacksägelseringning vid kungörande av dödsfall. 

Kyrktuppen 

Kyrktuppen uppfattas ofta som en moralisk varningssignal, som manar till andlig vaksamhet genom att påminna om att tuppen gol vid Petri förnekelse. Förr sågs den också som ett skydd mot brand och blixtnedslag, varför elden har kallats "den röde hanen" . Den tolkas också som en kristen version av den antika fägel Fenix, som uppstod ur sin egen aska. Då blir tuppen en uppståndelsesymbol. De levande tupparna gal i gryningen av glädje över Jesu uppståndelse. Kyrktuppen sitter på socknens högsta punkt för att fylla sin funktion vid Jesu återkomst. Då skall kyrktuppen som den förste se Kristus komma på himmelns skyar, och då skall han gala så att både levande och döda vaknar. 

Ljusbäraren 

I de evangeliska kyrkorna har på senare tid ljusbäraren blivit en motsvarighet till den katolska ljuständningen framför Maria- och helgonbilderna. Ljusbäraren har ofta formen av en jordglob med det kraftiga Kristusljuset i tillvarons mitt. (”Jag är världens ljus") och böneljusen längs ekvatorn, symboliserande människorna ("Ni är världens ljus") Ljusbärarens framgång är ett uttryck för det naturliga mänskliga behovet att forma förbönen till en konkret handling. 

Predikstolen 

Predikstolen har främst en praktisk uppgift men den kan också avvinnas symboliska drag. Ursprungligen utgjordes den av läspulten på norrsidan, varifrån evangeliet lästes och utlades. När kyrkorna blev större, framför allt från 1200-talet, och akustiska problem uppstod, flyttades ambon ner i kyrkan eller upp på en pelare eller på norrväggen. Liksom nattvardskalken och dopfunten, nådemedlens två andra kärl, är den öppen uppåt för att ta emot gåvorna från ovan. Liksom antependiet är den mer bärare av symboler i form av sina dekorationer ä en symbol i sig. Duvan i predikstolstaket är en bild av den helige Ande. Vinrankor och druvklasar är nattvardssymboler och visar sambandet mellan Ordet och sakramenten. Att den stundom är dekorerad med pinjekottar går tillbaka på den antika seden att lägga pinjekottar vid en källa för att visa, att dess vatten var rent och friskt.

Sakristian 

Ordet går tillbaka på det latinska ordet sacristia, det helgade rum , där de heliga kärlen förvarades och där kyrkvaktaren (sacrista , vaktaren av det heliga) hade sin uppgift. Sakristior har funnits sedan 400-talet och består i stora katedraler av flera rum. 

Vapenhuset 

Dess funktion framgår av namnet. Då alla män i forna tider kom beväpnade, måste alla vapen avläggas före inträdet i kyrkan, som var fredens och fridens rum dit inga vapen fick införas. Det skedde i vapenhuset, som blev en mötes- och samlingsplats. Det förseddes ofta med pedagogiska målningar, som påminde om djävulens hot och livets snabba flykt. 

Norr - söder 

Av gammalt går en symbolisk tidslinje från söder till norr i kyrkorummet. Den ger en bild av uppenbarelsen i det gamla och det nya förbundet. Från sydväggen till mittgången går Gamla Testamentets tid från skapelsen till Johannes Döparen. Från mittgången till norrväggen går Nya Testamentets tid, från Maria till Kristi återkomst. Detta kan studeras på de ortodoxa kyrkornas ikonostaser, där ikonserien från söder slutar med Johannes Döparen och serien från mittgången och mot norr börjar med Maria, kyrkans första och främsta medlem. I enlighet härmed kallas altarljusen på södra sidan för "lagens ljus" och på norra sidan för "evangeliets ljus". Den tidslinjen förklarar också den del andra traditioner. Den norra sidan, Mariasidan eller kyrkans sida, blir evangeliesidan, där evangeliet läses, och den södra sidan som egentligen är den gammaltestamentliga, blir epistelsidan. Här finns också förklaringen till den gamla seden med kvinnosiden eller spinnsidan och manssidan eller svärdssidan. Mariabilden stod på norrsidan och hos Maria satte sig kvinnorna i samförstånd om det kvinnliga, medan männen fick hålla till godo med den andra sidan. Även andra tolkningar finns. 

Öster - väster 

De kristna samlingsrummen var troligen orienterade mot Kristi grav som uppståndelsens plats, liksom synagogerna är riktade mot Jerusalem och moskéerna mot Mekka. Från 300 talet orienteras kyrkorna nästan undantagslöst mot öster. Bakom denna sed ligger den symboliska tanken, att Gud bor i öster. När solen går upp med ljus, värme och liv kommer den ur Guds famn och blir en bild av hur Kristus kom en gång, hur han kommer varje dag och hur han skall komma i härlighet. Från början bad man alltid vänd mot öster. Gravarna orienteras fortfarande mot öster, för att de döda skall möta Kristus ansikte mot ansikte. Vägen från västväggen, där dopfunten stod, till östväggen, som är gränsen mot härligheten, är människans livsväg från dopet till döden. Genom porten mot väster, där solen går ner och ger plats för mörker och kyla, kommer vi in i kyrkorummet, där tid och evighet går omlott. I väster bor vi, och bakom östväggen tar saligheten vid. Därför gick ibland en "himlatrappa" rakt in i östväggen. Förr (även i dag) ställdes kistorna i koret med fotändan mot altaret för att den döde skulle vara vänd mot Gud på sin sista resa.