Kärleken

Jag har länge funderat på kärleken. Jag har velat skriva något stort och fantastiskt om kärleken. Men varje gång jag försökt kommer så många tankar in i huvudet på mig att jag inte kan sortera ut vad som är väsentligt och vad som är oväsentligt. Så, kärlek, vad är det? Det är en fråga att ställa så här strax efter att alla fåglar har sjungit sina lovsånger till våren och dess härligheter. Våren, tiden så allt nytt spirar och gror, fågelungar kläcks, skogens alla djur får sina ungar. Är det en sorts kärlek? Kärlek till livet?

Kyrkokören har sjungit sina lovsånger till våren, livet och Guds härligheter. Och studenterna har sjungit sina sånger inför vuxenlivet, kärleken och all framtid som de längtat och fortfarande längtar till.

Kärleken, är det den starka, varma känsla jag känner inför min man, mina barn och övrig familj, släkt och vänner? Är min tro en del av Guds kärlek?
Idag (17/6) var det Bertil Hanberger som ansvarade för högmässan. Dagens texter handlade om kallelsen, Guds kallelse, som få av oss vågar hörsamma. Vi har ju så mycket att göra……… Vi har arbete, karriär, barn och allt att skylla på för att slippa fundera på hur vi innerst inne mår. Vi har många ”oxar och åkrar” att se till, som Bertil uttryckte det efter liknelsen i dagens text. Dessutom har vi kärleken. Störst av allt är kärleken, säger bibelordet.

Betyder då det att vi är alltför upptagna av att älska varandra att vi inte har tid att umgås, varken med oss själv (i tron) eller med våra vänner? Nu börjar det bli svårt. Det är väl bra att vi älskar varandra, såsom oss själva? Men gör vi det?
Tveksamt om vi ser oss om i världen. Vi ber för Syrien, inte mycket kärlek där, i alla fall inte mellan makten och folket. Ser vi hur det står till i Egypten, verkar inte kärleken stå högt i kurs där heller. Och apropå kurs, det verkar vara mer kärlek till kapitalet än till människorna om vi tittar på hur det ser ut i Europa och hela västvärlden.

Så, hur är det nu med kärleken.

Det känns inte som om svaren kommer till mig i skrivande stund.
Vår dotter sa vid ett tillfälle när hennes äldste son undrade med lite oro i rösten om hans mamma kunde fortsätta att älska honom lika mycket sedan han fått en lillebror? Hon svarade: Det är så med hjärtat, att får vi lyckan att finna fler att älska, så bygger vi bara till fler nya rum och dessa rum kan aldrig tas ifrån den man älskar.

Kan det vara en del av det som kallas kärlek?


Berit Wickenberg