Anders O.J. frågade, under sin predikan, vilka av oss som ville bli sedda? Många var vi som räckte upp handen, dock inte alla. Är inte det en önskan om kärlek?
Han frågade också vem av oss som ville bli fri? Fri från det dåliga samvetet, den tunga ryggsäck av skam och skuld som de flesta av oss bär. Inte fullt så många räckte upp handen. Är de som inte räckte upp handen redan befriade? Eller har de som räckte upp handen, ytterligare ett önskemål om kärlek? Den stora kärlek som Gud ger oss genom Jesus.
I morse hörde jag en repris från tisdagen, Kropp & själ, på program 1 på SVT. Det handlade om det brustna hjärtat. Kärlek? Javisst, störst av allt är kärleken. En professor i kardiologi berättade att det finns en diagnos som heter ”brustet hjärtat” ett fysiskt tillstånd som deformerar hjärtat och till och med kan leda till döden. Det var oftast kvinnor över 50 år som drabbades av brustet hjärtat när någon närstående råkat ut för något svårt och livsavgörande eller gått bort.
Andra talade om hur svårt det var att bli, oväntat övergiven, av den man trott var den enda, den person som stod närmast i tankarna, värderingarna, och känslorna. De poängterade att det inte handlade om den kroppsliga kärleken utan livskamraten, allra bästa vännen, den de delat allt med.
Hur ofantligt svårt det var att resa sig igen, att få tillbaka självkänslan och människovärdet efter en sådan chock. Återigen, störst av allt är kärleken!
När jag sedan gick på min dagliga hundpromenad så var det ömsom sol och ömsom regn. Men det var plusgrader och överallt droppade och kvittrade det. Snön smälte i rask takt och det var lerigt och stora, små insjöar att ta sig förbi på många ställen. Men vad gör det? Våren är kärlekens tid! Både den sinnliga och den andliga.
Att längta efter våren, då hela naturen brister ut i ett kärlekens lov. Växterna vaknar till liv och på olika sätt ser till att befruktningen sker, den del med hjälp av insekter andra med hjälp av vinden, allt en förutsättning för att bilda fröer som i sin tur är förutsättningen för ett fortsatt liv. Fågelhanarna som sjunger sina kärleksarior, dels för att markera sitt revir men också för att bedyra sin kärlek till honorna så att de förstår vem som är den bästa pappan, den som har de bästa generna för avkomman.
I mars brukar också katterna börja sjunga sin kärlekssång. Hur många är det inte som fått sin nattsömn förstörd av jamande katthanar som sjunger ut för full hals om sin kärlek till honorna och sin styrka för eventuella rivaler att beakta. I våra öron handlar det väl inte om någon skön sång, men det är en förutsättning för den sinnliga kärleken och det fortsatta livet.
För mig är våren oändligt vacker, nästan smärtsamt bedövande skön, med allt som gror och växer. Men också oerhört stressande. Nu ska allt planteras om det ska hinna växa sig färdigt under sommaren, före skördetid. Varje minut som solen skiner vill jag vara ute för att ta vara på den. När vårsolen skiner ser jag också allt som jag inte städat undan under vintermånaderna. Fönstren måste putsas, nya lätta gardiner hängas i fönstren, garderobens innehåll hängas ut till vädring…..Ja, arbetsuppgifterna syns oändliga.
Därmed vill jag sluta där jag började. I dagens gudstjänst. Åsa och Anders Brolin från Gränna bidrog med sitt finstämda musicerande. Första sången handlade om nutidens stress, att vi inte har tid. Det blev också diskussionsämnet runt kaffebordet. Vi kom överens om att det vi vill, det har vi tid med och i övrigt kan vi ta oss tid.
Allt detta skrivet medan gräsänderna dansar sin parningsdans på Helge å utanför mitt fönster.
Berit Wickenberg