Men det finns situationer då berömmet nästan kan kännas sårande. Jag får en känsla av att orden är ironiska, inte menar väl, utan det ligger ett tunt lager av hån i botten på rösten som säger vackra ord, då gör berömmet mer illa än gott.
Beröm kan också vara lismande, oäkta. Någon gör sig till, försöker säga något ”snällt” bara för att jag ska tro att jag har gjort något bra, för att jag ska tro att den människan är god och vänlig.
Samma sak gäller naturligtvis när jag ger beröm. Orden måste uttryckas så att mottagaren känner och förstår att jag menar vad jag säger. Jag vill inget annat än att personen som är värd beröm också får rätt ”mängd”, i rätt tid, på rätt sätt så att hen blir glad, växer lite grann och känner att det finns värde i det som gjorts/sagts.
Samtidigt som det kan vara viktigt att väga sina ord på guldvåg, eftersom som ord, både kan såra svårt och ge läkning, så kan vi ju inte gå omkring och fundera på vartenda ord vi vill säga till varandra. Då skulle inte mycket bli sagt. En del dumheter kanske kunde undvikas, elakheter kanske inte skulle uttalas, men hur skulle samtalet alls kunna flyta?
Trots allt är det måhända bäst att prata på som vanligt. Lite varsamhet och uppmärksamhet på hur orden tas emot är väl tillräckligt. Och sedan lite ödmjukhet och empati för mottagarens eventuellt bristande förmåga att ta emot det vi säger på det sätt som vi tänkt skulle ske. Det kanske är vi själva som är otydliga och svåra att förstå. Dessutom är det hos mig ansvaret ligger, att jag uttrycker mig på ett sådant sätt som gör det möjligt för den som lyssnar att förstå.
Är det med tanke på allt ovanstående som gör att vi så ofta har svårt att ge en komplimang, ett berömmande ord? Är vi rädda att såra, när vi egentligen bara vill vara snälla och uppmuntrande? Är vi i umgänget med varandra så blyga och skygga? Funderar vi på om vi använder de rätta orden eller om vi bara kommer att göra bort oss och få en stämpel av omgivningen?
Ja, fråga inte mig. Jag har ingen aning. Jag kan bara ställa en massa frågor.
Och just nu kom katten och lade sig framför tangentbordet vilket gör det mycket svårare att skriva. Men katten hjälper mig att börja tänka på djuren vi har omkring oss.
Efter vad jag förstår om de katter och hundar jag umgåtts med genom åren, funderar de inte över ironi och elakheter. Får de beröm, genom ord, smekningar eller godis, så är det beröm för något som de gjort bra och ingenting annat.
Så när katten nu ligger här på skrivbordet och spinner, tar jag det rätt och slätt som beröm för att jag är en juste matte med smeksamma händer. Just nu. Alltså.
Nu är det höst igen och i år gäller att få in många som är intresserade av Alpha-kurser annars blir det ingen kurs. Det betyder dock inte att församlingshemmet kommer att vara stängt på tisdagarna. Vi är alltför många som vill fortsätta att träffas, tala om de goda orden och de svåra frågorna.
Dessutom erbjuds en ny kurs där samtal om livet är den stora och viktiga frågan.
Så, hur det än går får vi glädjas åt att återigen träffas på Alpha-kvällar med eller utan Alpha.
Berit Wickenberg