Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Botkyrka församling Besöksadress: Grödingevägen 4, 14730 Tumba Postadress: Box 240, 14701 Tumba Telefon: +46(8)53022200 E-post till Botkyrka församling

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Legenden om Sankt Botvid

Sankt Botvid levde i Botkyrka, troligen på 1100-talet, och har gett namn åt både Botkyrka församling och kommun.

Den helige Botvid föddes i Sverige av hedniska föräldrar. När han blev vuxen ville Botvid förtjäna sitt bröd och åkte därför på handelsresa till England. Botvid hyrde ett rum hos en präst. Prästen förstod att Botvid inte var bekant med kristendomen och undervisade därför honom om den kristna tron.

Botvid tog stort intryck av prästen och det som berättades för honom. Han stannade i England i ungefär ett halvt år. Under sin vistelse lät han sig döpas och återvände därefter till sin hembygd. Väl hemma igen började Botvid själv att undervisa och fick många att konvertera till kristendomen.

En vårdag vid fiskarnas lektid hände det, att den helige Botvid tillsammans med sina tjänare besteg en båt och med bygdens övriga folk kom till en liten ö, som var fiskeplats. Där ville de efter övlig sed fritt lägga ut näten för att fånga fisk. Men platsens ägare, som hette Bovinus, överraskade dem och sade till alla: ”Om ni vill lägga ut era nät här, så ska ni ge mig en fjärdedel av all fiskefångst. Om ni inte går med på det , då bör ni skyndsamt ge er iväg härifrån.”

När den helige Botvid hörde detta, svarade han honom milt: ”Gör inte så broder! Vad Gud har givit dig för intet, det bör du förläna andra för samma pris.” Bovinus svarade honom ”Gå din väg Botvid! Det står dig fritt att giva det, som är ditt, åt vem du vill.”

Den helige mannen Botvid drog då sina färde, och hela fiskstimmet följde honom.

Byborna däremot, som ville tillfredställa Bovinus begäran, arbetade hela natten, men fåfängt. Den helige Botvid återvände till sin egen ö, belägen i samma sjö, steg i land, föll genast ned i bön och befallde sina tjänare att de skulle lägga ut näten där. Vad under! Medan den helige mannen låg och bad där, hörde Gud hans bön och gav åt hans tjänare en sådan mängd fisk , att båda deras båtar blev fulla. När gudsmannen såg detta, sade han till de sina: ”Låt oss lovprisa Gud, som har gjort himlen och jorden, havet och allt vad däri är, och som även givit oss denna gåva.”

När den helige Botvid såg det under, som Gud gjort med honom steg han upp på en bergstopp ropade med hög röst och sade: ”Kom , mina bröder och fränder, kom hit och se det underverk, som Herren Gud har gjort med oss!” När de hörde den helige mannens röst, kom alla roende från alla håll: de skyndade fram till honom och sade: ”O gode Botvid, vi vill gärna ge dig fjärdedelen av all fångst, om vi lyckas vinna något här med våra nät, ty där vi varit har vi intet fått fast vi arbetat hela natten.”

Gudsmannen svarade dem kärleksfullt och sade: ”mina bröder, vare detta mig fjärran! Om Gud vill ge något gott, så ska jag skänka er det för intet.” De drog därför upp sina nät, den ene efter den andre, och fyllde alla sina båtar. Till slut kom Bovinus dit, han som förut visat bort honom, och lovade den helige mannen vad han själv hade begärt att få, men den av Gud uppfyllde mannen beviljade honom detta för intet, liksom han gjort med de andra, i det han sade: ”Gå och kasta ut dina nät, och vad Gud ger dig, det förlänar jag dig villigt för intet. ” Men denne arbetade förgäves.

När gudsmannen såg detta, sade han medlidsamt till honom: ”Av detta förnimmer jag tydligt, att Gud är vred på dig men icke på någon av alla de andra som kommit hit. Men om du vill omvända dig till Gud och tro på honom, må du ta ditt nät och kasta ut det, och jag skall bedja för dig, att den allsmäktige Guden beskär dig livsmedel liksom de övriga.” Bovinus lovade att göra allt vad den helige Botvid ålagt honom. Och så blev det, ty Gud allsmäktig hörde den helige mannens böner och fyllde båda dennes båtar. Då sade den helige Botvid till alla de närvarande:
”Hör, mina landsmän och släktingar! Jag uppmanar er alla, mina käraste, att ni aldrig någonsin vägrar någon vad Gud så rikligen ger er för intet. ”

Så återvände alla nöjda till sina hem. Detta under blev bekant i hela landskapet, och alla som hörde det tackade Gud, som i sin omätliga frikostighet vid bespisningen omhuldar och styr hela världen. Men vem skulle kunna uppräkna alla de barmhärtighetsverk som den helige Botvid gjorde, medan han ännu levde här på jorden? Han bistod kraftigt de förtryckta, besökte de sjuka och skaffade dem det nödvändiga samt kallade i den mån han kunde det, de vilsegångna tillbaka till sanningens väg och den kristna gudsdyrkan.

Men när det nu behagade Herren vår allsmäktige Gud att göra slut på det svenska folkets villfarelse och återkalla det till den kristna gudsdyrkan, ville han giva den salige Botvid lön för hans möda och ingav honom därför den tanken, att han skulle skicka en slavisk man, som han löst från fångenskapen och givit kristendomen och frihet, tillbaka till dennes hemland, på det villkoret att om han kunde återvända till sina föräldrar och sitt hem, så skulle han kristna sin familj och såvitt möjligt för sina vänner och släktingar till den kristna tron och kunskapen om Gud.

De steg båda ombord på en båt och förde det nödvändiga med sig. Den helige Botvid kom till sin torpare, som hette Esbjörn, och förde honom med sig för att leda dem till de skepp, som var beredda att fara till Gotland, för att därifrån återsända den ovannämnde mannen till hans hemland, för att få intyg av sjömännen om denna sak och för att ingen skulle göra mannen något ont. Sedan skulle Esbjörn återvända hem med den helige Botvid. De kryssade åt alla håll i skärgården och på de ställen, där skeppen förut varit men kunde ej finna dem någonstädes.

Därav kom det sig att de, uttröttade av mödan, lade till vid en ö, som heter Rågö. Så snart båten nått ön, steg den helige mannen Botvid i land, föll ned i bön under ett träd, såsom på ett enskilt ställe, anbefallde sig och de sina åt Herren och somnade, utmattad av möda och fasta. När den slaviske mannen såg att de andra sov, grep han den yxa som Botvid brukade bära, högg huvudet av helgonet, glömsk av det löfte som han givit den helige mannen, givande honom ont i utbyte mot gott, och plundrade honom så på hans kroppsliga liv. En sådan martyrdöd fick denne.

Sedan gick mannen till Esbjörn och högg av dennes huvud, besteg båten och flydde. Botvids föräldrar och husfolk visste ej vad som hänt, utan trodde, att han farit över till Gotland med den omtalade mannen. Emellertid återvände skeppen därifrån med budskapet att man ej funnit dem någonstädes. Alla hans vänner och fränder klagade och sörjde häröver, okunniga om vad som hänt. Men sedan de grymma tårarna och suckarna avtagit, beslöt de att söka den helige mannen i skärgården och på havet, far att om möjligt finna hans kropp, ty om hans liv misströstade de redan.

Den helige Botvids broder Björn församlade till slut alla sina släktingar , och de tog med sig en präst som hette Henrik, men vart de skulle bege sig visste de ej. Då sade prästen till dem:

”Må vi alla bedja där bröder, till Herren vår allsmäktige Gud av hela vårt hjärta att han må visa oss den gode Botvids kropp.”

Efter bönens slut steg de ombord och begynte alla ro. Men den allsmäktige Guden uppfyllde deras bön och skickade till dem en vit fågel, vars art ingen av dem sett förut. Den satte sig glad på skeppsstäven. När ynglingarna såg den, ville de fånga den med händerna ty den såg tam ut, men den vördnadsvärde prästen förbjöd dem att röra den och sade:” Rör den ej, mina söner, ty jag hoppas att den blivit sänd för att visa oss vägen.

”Detta erfor det tydligt senare, ty när de rodde och ville hålla en annan kurs än den riktiga flög fågeln upp från stäven där den suttit liksom talande genom sin flykt och visade dem den rätta vägen som de skulle taga. När prästen såg detta, bad han att de alltid skulle följa den och alla samtyckte härtill.

När de slutligen kom till den nämnda ön, varest den helige Botvids kropp vilade, ville de fara förbi den, men fågeln flög då med smällande vingar ur båten och satte sig i det träd, varunder helgonet låg. Där uppstämde den en så ljuvlig sång, att de sjöfarande glömde bort att ro i undran över den ljuva sången. Till slut kom de fram till den stranden, där helgonet förut lagt till med sin båt. Där fann de Esbjörns ben, och eftersom de antog att också den helige Botvids ben måste ligga där, började de gråta bittert.

Men den vise prästen förstod sammanhanget: han såg fågeln sitta och sjunga, gick dit och fann den helige mannens oskadade kropp, liksom sovande på högra sidan, och alla hans kläder var hela och oskadade och i samma skick som när han skilts från de sina. En källa med det ljuvligaste och klaraste vatten kvällde fram där blodet droppat ned från den heliges sår. Prästen ropade då på alla sina följeslagare och visade dem den funna skatten. Alla de närvarande fröjdades då i Herren och tackade Gud, som alltid är underbar i sina helgon. De lyfte upp kroppen och förde den till båten. Fågeln flög upp ur träden, liksom upp mot stjärnorna, och visade sig aldrig mera för någon.

Men de män som forslade kroppen, återvände hem, och de förde den till den helige mannens egen gård. Där höll de likvaka i två nätter, och de kände icke den onda luft, som lik annars brukar giva ifrån sig, utan den ljuvligaste doft och de tyckte sig blott ha suttit där en kort stund. Efter övlig sed tog de kläderna av den helge mannen och begynte tvätta hans kropp. Då kom hans tjänarinna dit, han hade länge varit blind, men då hon tvådde sitt ansikte med detta vatten, återfick hon strax sina ögons ljus. Lovprisande helgonets kropp och tackande Gud följde hon med till kyrkan i Säby, som från början helgats åt S:t Alban och som en ädelboren, minnesvärd man vid namn Hermund byggt på sitt fädernegods. Sedan mässorna och allt, som hör till kroppen och själen, slutats, begrov det helgonet så som det burkas, nära korskranket i denna kyrka. Där verkade Herren i ungefär nio år otaliga och otroliga underverk i den helige Botvids namn. 

Runt omkring i nästan hela Sverige rådde då hedendomen, och de fåtaliga kristna höll sig hittills dolda av fruktan. Ja, så stor var förföljelsen mot de kristna, att man på ett ting i Flottsund dödade en munk vid namn Erik, vars kropp flyttades till Tälje och begrovs där. Den helige biskop Eskil stenades i Strängnäs stad, varest hans residens synes ha varit. Medan den heliga Botvids kropp låg i graven, kom under dessa år en stor fruktan och bävan över alla hedningar i hela Sverige. Den inträngde särskilt i gillestugorna, så att de som under danserna knivskurit varandra, ej kunde botas av någon, såframt de icke lät döpa sig och åkallade Sankt Botvids namn. Och så blev alla lunder och avgudahus nedhuggna och förstörda.

Under dessa år och på dessa platser uppbyggdes Guds kyrkor, varest avgudarnas vidskepliga dyrkan förut blomstrat. Från alla håll kom till helgonets grav otaliga skaror av män och kvinnor, sjuka, blinda, lama, förtvinade, febersjuka, vilka alla återställdes till sin forna hälsa. Där renades de spetälska, de besatta botades, åt de döva återgavs hörseln, och de stumma återfick talförmågan. En, som kröp på två kryckor, fördes dit. Hans hälar var förvridna, och efter botandet såg de ut som två diken. Medan så stora mirakel hände där, byggde den heliga Botvids nämnde broder på deras fädernegods en kyrka, som först var av trä men som, när kristendomen gjorde framsteg, ersattes av en ståtlig stenkyrka.

När träkyrkan var färdig, kom två biskopar, män av god åminnelse, Henrik av Uppsala och Gerder av Strängnäs, vilka invigde denna kyrka till Guds och Sankt Botvids ära. Följande dag gick de med kors, vaxljus och rökelsekar, ångande av timjan, till Sankt Botvids grav, grävde upp den med en lätt stöt och fann i kistan den förborgade klenoden, dyrbarare än all konstnärligt arbetad brons, den helige Botvids ben.

Vid öppnandet av graven strömmade en så ljuvlig doft ut, att alla de närvarande förundrade sig över en sådan vällukt, och sjuka återställdes till den forna hälsan. De bar bort Sankt Botvids reliker, och när de kom i närheten av den sjö, som är på hans egendom, satte de ned dem. Då bröt en källa fram ur hårda marken, och den har ännu i dag det klaraste ljuvliga vatten.

(Ur Botkyrkabygd; Tofters tryckeri AB, Östervåla 1982.)