”Stilla veckan” är en vecka av stillhet och eftertanke och i många kyrkor samlas man för att lyssna till berättelsen om Jesus – hur han på grund av människors rädsla, politisk och religiös maktkamp avrättades på ett kors.
Berättelsen innehåller både död och liv, lidande och hopp och vi får stanna upp och fundera; ”Vad var det Jesus sa, som blev så kontroversiellt? Vad betyder det för mig? Kan jag spegla mitt liv i det som berättelserna handlar om?”
Berättelsen visar också att hur hopplöst livet än kan kännas, hur mörkt det än verkar vara, hur ogenomtränglig ensamheten än kan kännas, så finns det vägar tillbaka till livet. Det är därför Påsken är ”Hoppets högtid”
Palestina var ockuperat av romarriket och oroligheter och uppror var vanligt.
Nu befinner sig Jesus och hans lärjungar i Jerusalem – bland tusentals rättrogna judar – för att fira den judiska påsken, till minne av uttåget ur Egypten.
Ryktet om Jesus som predikant och undergörare spreds fort och många hoppades att han skulle bli den som befriade judarna från romarrikets ockupation. Inte minst de revolutionära grupperna. Så rider han in i staden, inte som en kung på en ståtlig häst, utan på en åsna – i ögonhöjd med människor. Folk fattar vem han är och börjar sjunga och vifta med palmblad och hyllar honom ändå som en kung. Både den romerska ledningen och den judiska religiösa makteliten blir oroliga. De vill absolut inte ha några oroligheter. Och de gjorde allt som stod i deras makt för att röja Jesus ur vägen.
Under Stilla veckan har vi samlats till ”Stilla stund” med musik, sång, bön och minst 5 minuters tystnad. Kyrkvärden läser en berättelse varje kväll, ur Bibeln, som handlar om Jesu möte med olika människor.
Berättelser som visar hur kontroversiellt Jesu budskap är. Och berättelser som vi på olika sätt kan känna igen oss i.
På Skärtorsdagen delar Jesus och hans lärjungar den judiska påskmåltiden. Men Jesus ger måltiden ett annat innehåll; han delar brödet och vinet och säger: ”Detta är min kropp och mitt blod. Gör detta till minne av mig.”
På kvällen grips han, när han ber i Getsemane trädgård.
Denna kväll delar vi bröd och vin, som Jesus och hans lärjungar gjorde.
Vi hjälps åt att klä av altaret; antependium, kors, blommor, ljus och dukar. Orgelns ljud blir allt svagare och ljuset dämpas. På altaret lyser en ensam ljuslykta.… En stark symbol för det som verkar vara början till slutet för Jesus.
Långfredagens texter berättar om när Jesus korsfästs.
Kyrkklockorna är tysta, orgeln är tyst, på det nakna altaret finns 5 röda rosor.
När kyrkvärden läser texten om Jesus som dör på korset, släcks det stora Kristusljuset…
Och det går att känna igen i vår egen tid; när människors hat, rädsla, religiös och politisk maktkamp, på olika nivåer, ”släcker ljus”.
Jesus har hela sitt liv berättat om Gud som är kärleken. En kärlek som går så långt ner i tomhet, förnedring, övergivenhet som det går att komma.
Och var vi än befinner oss, har varit, kommer att vara, finns orden där;
”För Gud, som är kärleken, är ingenting omöjligt.
Jag är alltid med dig. Idag och i morgon. Till världens ände och hela vägen tillbaka.”
Text: Gunbritt Käck, präst.