Söndagen före domssöndagen

Från Gamla testamentet:
Den dagen, säger Herren Gud, låter jag solen gå ner vid middagstid och lägger jorden mörk på ljusa dagen. Jag vänder era fester i sorg och alla era sånger i klagan, jag klär alla höfter i säckväv och låter alla gå med rakat huvud, jag sänder sorg som efter ende sonen och låter slutet bli en bitter dag. Ja, den tid kommer, säger Herren Gud, då jag sänder hunger över landet — inte hunger efter bröd, inte törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord. Då skall de irra från hav till hav, driva omkring från norr till öster och söka efter Herrens ord, men de skall inte finna det. (Amos 8:9-12)

Episteltext:
Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus. Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig.
Stå därför fasta i Herren, mina kära bröder som jag älskar och längtar efter, ni som är min glädje och min segerkrans. (Filipperbrevet 3:30-4:1)

Evangelium:
Tillfrågad av fariséerna om när Guds rike skulle komma svarade Jesus: "Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er." Till lärjungarna sade han: "Det skall komma en tid då ni längtar efter att få uppleva en enda av Människosonens dagar men inte får det. Man skall säga till er: Där är han, eller: Här är han. Spring inte dit de pekar, rusa inte efter dem. Ty liksom blixten flammar till och lyser upp hela himlen från horisont till horisont, så skall Människosonen visa sig på sin dag. Men först måste han lida mycket och förkastas av detta släkte. Som det var i Noas dagar, så skall det bli under Människosonens dagar. Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom över dem och gjorde slut på dem alla. Eller som på Lots tid: folk åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, men den dag då Lot lämnade Sodom regnade eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla. Likadant blir det den dag då Människosonen uppenbaras. (Lukas 17:20-30)

Predikan
– Prinsessa, sa han. Vill du … vill du sjunga för mig?
Hon nickade. Och så sjöng hon. Truls kände hur sången fyllde honom med kraft, med mod, med ljus. När Senala sjungit klart packade Truls ihop sina saker. Så gav de sig iväg. Prinsessan lämnade sitt slott, och trollungen sitt berg. Nu var hela världen deras kungarike, den låg där framför deras fötter och väntade på att upptäckas. Hälften hans, hälften hennes.
Men vart de tog vägen, och vad de upptäckte på sin färd, det är en annan historia.
Å, vad jag skulle vilja leva i en saga nu, en saga med ett lyckligt slut i ett kungarike där alla är glada, friska och nöjda! Där alla älskar varandra och inga vapen och pandemier finns! Där ingen behöver dö någonsin.
Men så är det inte. Vi lever inte i en saga, och om det som händer nu är en saga är det ingen bra saga. Men det är ingen saga det är en sannberättelse, det är vårt liv här och nu. Rummen vi kan röra oss i krymper och avstånden mellan oss blir större.

Rakt in i detta talar Jesus i dagens evangelium: ” Guds rike är inom er."

Guds rike är inom oss. Men hurdå? Vi är trötta, trötta på pandemin, trötta på osäkerheten, trötta på att vara rädda. Är det inte lika bra att klappa igen helt och hållet? När allt känns hopplöst, är det svårt att se Guds rike inom oss.

Men jag vill hålla fast vid det, jag vill ropa högt och stampa med foten och som ett trotsigt litet barn höja hakan och säga: ”Guds rike är inom oss, så det så!” Jag vill ta all kraft som finns kvar, skrapa ihop mitt mod och om och om igen förkunna: Gud har lagt ner en del av himmelriket i oss, det är Gudsriket som finns inom oss och det är det som kan hjälpa oss igenom den här mörka tiden.

Och jag hoppas att vi kan hjälpas åt att ge varandra hopp och mod, att vi kan finnas till för varandra trots den fysiska distanseringen som är nödvändigt.

Jag hoppas att vi kan vara länkar i ett band som omsluter alla människor, att vi kan hålla ihop och se varandra, hjälpa varandra och upprätta varandra.

Jag hoppas att vi, som Truls i sagan i början kan be varandra: vill du sjunga för mig? Vill du lyssna på mig? Vill du tänka på mig och be för mig? Jag hoppas att vi inte slutar sjunga, dansa och läsa sagor för varandra, för det är uttryck för detta Guds rike inom oss, det är den skimrande gåvan vi har fått: att trots allt mörkt som drabbar oss, hålla fast vid det goda vi har fått.

I alla tider har mänskligheten drabbats av pandemier, katastrofer, krig och elände. I alla tider har människor hjälpt varandra att ta sig igenom de svåra tiderna, genom att finnas till för varandra och genom att trösta varandra. Profeten Jesajas ord från en sån svår tid kan ge oss tröst än idag: Var inte rädd, jag är med dig. Ängslas inte, jag är din Gud. Jag ger dig styrka och hjälper dig, stöder och räddar dig med min hand. (Jes 41:10)

Amen.

Bön
Gud, du som är nådens och modets Gud, vi ber om din hjälp i den tid då sjukdomen sprider sig över vår värld och vårt land. Vi kommer till dig med rädsla, vilsenhet och bön om kraft, med vår oro för anhöriga och vänner som bor i utsatta områden. Särskilt ber vi för alla människor på flykt, som är i svåra situationer och med alltför litet skydd för kropp och hälsa. Vi ber för alla som arbetar i vården. I nödens tid, låt våra handlingar vara en del av svaret på våra böner. (biskop Martin Modéus)

Allt gott!
Antje

Våra kyrkor och kapell är öppna för stillhet, ljuständning och bön.