Allhelgonahelgen kommer som ett lysande smycke i den mörka hösten och tas emot av många som en gåva. Det blir ett tillfälle att samlas, ett tillfälle att samla våra tankar om liv och död i en orolig tid. På våra kyrkogårdar smyckas våra anhörigas gravar och gravljusen tänds. Vi som lever och alla de som en gång levat finns i våra hjärtan och minnen. Ja, så märkvärdigt levande kan de döda bli de här dagarna och allt det vi upplevt och allt det som fyllt de dagar vi haft tillsammans är på något sätt närvarande. Livet och döden vävs samman. För Gud, som inte är långt borta från någon av oss, är alla levande. Jag tror på en Gud för oss mitt i det vanliga och vardagliga, på en Gud för vilken alla är levande.
Ljusen som tänds på kyrkogården är en stark symbol för Guds närvaro, ibland som ett flämtande ljus i det mörkaste mörka. Den tid vi lever i just nu är på många sätt mörk och orolig och behöver ljus. Här i vårt pastorat har många drabbats av oro, sjukdom och förluster. Borlänge har varit svårt drabbat av Covid- 19, många har insjuknat och många, särskilt äldre, har dött under svåra omständigheter. Anhöriga har fått bära sin förlust under helt nya omständigheter. Det som varit och är tynger oss och kommer att göra det under en tid framåt.
Den pågående pandemin med restriktioner som begränsar, stänger in och tar bort det som förut varit självklart är utmanande. Vi har alla vårt liv att leva, vårt ansvar att ta, i varje svår utmaning. Att se allt det goda som Gud trots allt ger oss i det liv vi fått dela och ska komma dela i framtiden. Att göra det vi kan, där vi är just nu i våra liv.
Låt ljusen vi tänder denna helg vara hoppets och tacksamhetens ljus för livets gåva. Gud, låt allas våra böner om en bättre och rimligare värld lysa upp allt det mörker som finns inom oss och runt omkring oss. Gud, tack för allt det goda som livet ger oss mitt i vår utsatthet. Kom med ditt ljus och låt oss tillsammans lysa upp mörkret med våra liv, med vårt ljus, ett efter ett. I Jesu namn.