– På stranden satt en treåring och grävde i sanden, berättar Helen. Barnet sjöng envetet vi komma, vi komma, vi komma... och jag försökte fylla i med ifrån pepparkakeland, men treåringen nappade inte på det.
Tanken att kombinera Bibelns julberättelse med svenska jultraditioner hade funnits hos Helen ett tag. Nu visste hon plötsligt hur.
– Jag kom på att vi kunde baka pepparkaksgubbar och att gubbarna skulle bli de tre vise männen som kommer med gåvor till Jesusbarnet, förklarar hon. Allt börjar och slutar i tomtemors kök.
Helen skrev ett utkast till hela manuset samma dag, där och då på semestern. Inklusive sin egen roll.
– Jag spelar Kaspar, en av de vise männen. De har olika personligheter; en är korrekt, en annan virrig och busig, medan den tredje är den som har mest publikkontakt.
Hon återberättar entusiastiskt en scen, går in i rollerna, gestikulerar och drar repliker.
Julspelet har levt sitt eget liv genom åren. Skådespelarna gör replikerna till sina och detaljer ändras.
– De första åren sminkade vi oss bruna för att se ut som pepparkakor, berättar Helen. Det har vi slutat med. Och det är skönt, för det var jobbigt att tvätta bort sminket.
Till en början var stallet fullt av halm och barnen fick lukta på myrran, en väldoftande gåva från en av de vise männen. Tyvärr är många barn allergiska, så nu är det betydligt mindre halm och inget att lukta på.
– Vi har lärt oss mycket om vad som fungerar genom åren, konstaterar Helen.
Hon har skrivit om pjäsen till en barnbok som kollegan Marianne Frondelius illustrerat. Till bilderna har Marianne hämtat inspiration från sin barndoms jular.