– Jag är uppvuxen i en kristen familj, så tron har varit en naturlig del av livet ända sedan jag var liten, förklarar hon.
Det är egentligen inget Ida gör någon stor sak av.
– Jag pratar om tro med vissa vänner, med andra inte. Så är det ju med allt.
Hon konstaterar att ”kristen familj” är en etikett som kan väcka fördomar hos vissa.
– Folks föreställningar stämmer sällan med verkligheten.
Kyrkan var lite som en lekplats under uppväxten. Ett rum där Ida alltid känt sig hemma.
– Det är inte så att jag tänker på Jesus aktivt i vardagen. Tron finns där ändå, som en trygg grund. Jag gör vad jag tycker är kul. Mitt största intresse är längdskidor. Annars gillar jag att baka, läsa, kolla på film, vara ute i naturen och vara med kompisar.
Hon reflekterar över olika sätt att förhålla sig till tro.
– När man är tillsammans, som på ett konfaläger, är det lätt att vilja gå all in efteråt. Att livet ska vara som på lägret. Men det kanske inte håller i längden. Som med ett nyårslöfte. Du börjar med att ge 100 procent på gymmet, men det går inte varje dag. Vad händer när det inte är lika roligt? För mig handlar tro om att ha en hållbar relation.
Därför gillar Ida kyrkoåret, där varje söndag har sitt tema.
– Att det finns ett tema tar bort en del av jagperspektivet, förklarar hon. Det personliga behöver inte vara fel, men det kan bli för mycket fokus på den egna upplevelsen. Då tröttnar jag.
– En del tycker att Svenska kyrkan är för snäll, säger Ida. Men kyrkan är till för människorna. Kyrkan behöver följa med sin samtid.
(Artikel från Mellan himmel & jord nr 4 2024)